Smalast vinner?

Sista måndagen i mars träffade jag Göran på MHE-kliniken, precis som jag gjort varje måndag de senaste veckorna. När jag kom dit den här gången trodde jag att det skulle bli som vanligt, att han skulle säga att jag var tvungen att få till huvudmålen ordentligt, även kvällsmålet. Att jag skulle äta större portioner och inte fuska så mycket som jag gjorde. Han brukade hävda att om jag gjorde som han sa, skulle jag inte gå upp i vikt, jag skulle snarare tappa något kilo eftersom förbränningen skulle komma igång genom att jag åt. Visst, det lät bra i teorin men jag hade varken haft kraft eller ork att översätta Görans råd till praktik. Terapisamtalen hade varit lika varenda gång, det Göran sa lät så himla rätt och rimligt och jag hade lyssnat, lovat och sagt att jag skulle börja äta tills nästa vecka vi sågs, sagt att jag skulle fixa detta den här gången. Fixat läxan att äta. Men det var samma visa varje gång, jag vågade inte börja äta normalt och hade fått göra  min terpeut besviken vecka efter vecka. Detta hade lett till ytterligare viktnedgång på min redan utmärglade kropp.

 

Den här gången insåg Göran att detta inte höll längre, jag fick inte gå ner ett gram till. Jag såg verkligen ut som ett skelett och det skulle inte dröja länge tills jag skulle bli ett på riktigt. Två meter under marken. Göran ställde ett ultimatum: Om jag inte började äta som han sa innan fredag den här veckan skulle jag bli tvungen att läggas in på sjukhus omgående, kanske till och med bli sondmatad. Sjukhussvamlet hade jag hört en miljon gånger förut utan att det hänt någonting. Jag tog därför inte hotet på speciellt stort allvar nu heller.

 

Jag fick en ny tid på MHE redan på fredag. Göran ville veta om jag fått till maten för att på så sätt bedöma om jag skulle in på sjukan eller ej. När samtalstimmen var över följde Göran med mig ut till mamma i väntrummet för att tala om för henne vad som gällde.

 

När man är i svält bildas till slut gifter i kroppen. Därför hade jag ständigt en smak av aceton i munnen. Och tro inte nu att det var någon slags inbillning eller hallunication från min sida, hela familjen kunde nämligen känna giftångorna från mig. 

 

 

Det allra viktigaste för mig som anorektiker var att det var så lite som möjligt jag åt. Visst, jag var livrädd för fett, torkade bort fettet på maten med hushållspapper och hade exakt koll på hur många gram fett alla livsmedel innehöll, men det vässentliga var som sagt att det var så lite som möjligt. Till exempel tre köttbullar (de minsta som fanns att köpa och ja, vi köpte köttbullar. Det var ändå ingen i familjen som gillade mammas eller pappas egenrullade), två pyttesmå potatisar (som jag i princip skalade bort hälften av) och ett par munnar lättmjölk till det. Mycket tjat och gnäll blev det om mina portionsstorlekar. Mamma tjatade. Pappa tjatade. Göran på MHE tjatade. Läkare tjatade. Madeleine tjatade. Susanne tjatade. Våra husdjur, guld firren Edwin och kaninen Ludde var de enda som inte tjatade. Mina föräldrar var på mig HELA tiden, varenda timme på dygnet, varenda dag i veckan. Till och med på natten! Eller okej, då tjatade de inte eftersom jag i bästa fall sov, men de var in på mitt rum med jämna mellanrum för att kolla att jag andades och inte hade dött. Jag vet att det låter fruktansvärt men det var så det var. När man inte äter tar det först musklerna (de är alldeles för energikrävande för kroppen att bära), sedan fettet. Till sist tar det på hjärtat, som också är en muskel. Om det går tillräckligt långt får man hjärtstillestånd och dör. Hjärtstillestånd är den "naturliga" dödsorsaken hos anorektiker (självmord den "onaturliga" orsaken).

 

Min fina familj brydde sig verkligen om mig, men jag uppskattade det inte. De tillät mig aldrig att äta så lite som jag gjorde, om det nu var någon korkad idiot där ute som trodde det. Men alla ska veta att en människa med anorexi blir bäst i världen på att ljuga och jävligt smart inom just det området. Det är ingen konst att gömma mat, trots att någon dryging sitter mitt emot och stirrar på en. Inte för en anorektiker, en anorektiker vet exakt hur man gör för att slippa äta, vid varje tillfälle. Mamma och pappa satt alltid med mig när jag åt, ändå lyckades jag nästan svälta mig själv till graven.

 

 

 

 

Jag öppnade kylskåpet. Tog fram mjölk, chokladsås och en banan. Hällde i lite mjölk i mixern. Delade bananen i mjölken och ringlade över chokladsås innan jag tryckte på startknappen på mixern för att den blivande milkshaken skulle få sin rätta konsistens. Jag kom på att vi hade glass hemma också, slog av mixtern och strosade iväg till frysen för att hämta paketet. Öppnade det. Luktade på glassen som såg så god ut trots att den var väl frostig. Mm, vaniljglass! Tänk om jag vågade äta sådant! Men tanken stannade vid just en tanke som inte under några omständigheter fick bli till handling. Skopade ner några matskedar i mixern och startade den igen. När det såg lagom skummigt och tjockt ut åkte mixern av igen, jag hällde upp den färdiga milkshaken i ett högt glas. Tog fram glassen igen för att använda som pynt på toppen också. Ett sugrör, ett drinkparaply i detta och drinken var fulländad. God var den säkert, men det fick jag aldrig själv känna då jag gav den till Susanne som med förtjusning drack upp milkshaken med mina stirrande ögon på sig. Jag fullkomligt älskade att se folk äta eller dricka. Genom att gör det stillandes mitt eget sug, om så bara för ett ögonblick.

Dagarna gick och jag mådde allt sämre. Jag satte upp en massa nya regler, principer och lagar vilka jag var tvungen att följa, annars tog det hus i helvete och jag fick ännu mer ångest och panik. Jag hade till exempel upptäckt hur underbart skönt och plågsamt det var att knappt få i sig någon vätska. Fyra deciliter om dagen var det jag kunde godkänna, allra helst mindre men fan inte mer. Det spelade ingen roll om det var vatten, mjölk eller juice, bara det inte översteg gränsen jag satt upp. Även om hungern sedan länge var borta fanns törsten kvar. En av konsekvenerna av mitt minimala vätskeintag var att tungan blev torrare än sandpapper, ibland kunde jag vakna på natten och inte ens få in tungan i munnen eftersom den var så otroligt sträv. Dessa gånger fick jag helt sonika ta mina nävar och peta in den, dessvärre fastnade den då i gommen. En annan konsekvens var att jag alltid tänkte på vatten. Jag såg en rinnande kran med härligt iskallt, porlande vatten framför mig och fantiserade om hur jag svepte ett stort glas vatten rätt upp och ner, men det kunde inte bli verklighet. Anorexins makt hade tagit över för stor del av mitt riktiga jag och kroppens behov. Jag hade inte en chans att komma upp till ytan och trotsa ätstörningens alla regler. Jag var helt och hållet utlämnad till sjukdomen. Vatten, vatten, vatten. Så underbart med vattnet, men inte något jag kunde unna mig, det var jag inte värd, jag var född till att plågas, det var så det var, det var jag alldeles övertygad om. Och jag var bra på det.

 

 

En lördag i början av mars var det öppet hus i skolan. Vi skulle ha lektioner och föräldrar, släkt och vänner var inbjudna för att kolla på. Eftersom denna skoldag bara skulle vara i tre-fyra timmar skulle jag få vara med hela tiden. Madeleine och Susanne gick i samma skola och mina föräldrar skulle gå emellan oss systrar. Såklart gjorde vi andra saker än vanligt, jag menar, vem vill stå och titta på i ett knäpptyst klassrum där eleverna har fullt upp med att lösa ekvationer eller läsa tyst i en bok? Istället gjorde vi mer lättsamma saker. Min klass var till exempel i slöjdsalen och snickrade, medan Susannes klass spelade fiol för sina åskådare, vilket alla andraklassare hade lärt sig under den gångna året (det lät visserligen förjävligt och var ganska öronbedövande men de var ju så unga, de små liven).

 

Allting var mycket ansträngande och jobbigt för mig, både fysiskt och psykiskt. Till och med rasterna var knäckande. Bara att gå runt i de folktäta korridorerna var som ett Maratonlopp i tät dimma. Det enda jag ville var att vila. Sova. Sluta tänka på mat och kalorier. Få lugn och ro, lugn och ro i själen. Sova, vila, finnas till, må bra igen. Och äta, helt utan ångest.

 

Mitt på dagen blev det ännu jobbigare, då serverades det skollunch. I matsalen hade jag inte varit sedan den där måndagen i februari, samma dag som jag fick min anorexidiagnos. Som jag tidigare berättat åt de kompisar jag hängde med i skolan i princip ingenting alls, de tyckte verkligen att ALL skolmat var äcklig. Denna dag blev inget undantag. Pastagratängen vi fick föll inte de kräsna vänner i smaken, de hoppade därför över denna och stegade direkt till salladsbordet. Jag följde kvickt efter, varje chans att äta för lite var bra. Ett halvt glas vatten och några strån rivna morötter fick bli min lunch. Plötsligt dök mamma upp, från ingestans, och fick syn på min tallrik med "mat". Så jävla olämpligt! Hon försökte desperat få mig att gå tillbaka till pastagratängen men misslyckades totalt. Jag vägrade. Av förklarliga skäl ville hon heller inte ställa sig mitt i matsalen, bland alla andra föräldrar och elever, och skrika på mig. Tack gode Gud (eller ja, mamma) för det! Eftersom jag knappt skulle äta någonting nu, lovade jag dyrt och heligt att jag skulle äta mer när jag kom hem, något som jag inte höll. Morötterna och vattnet var ju min lunch, jag kunde ABSOLUT INTE äta lunch två gånger.

 

Efter lunch var det avbrott från "lektionerna". Alla som ville fick istället bege sig till aulan för en teater som hade satts upp av ett par tjejer i min parallellklass. Den var välgjord och verkligen rolig  men jag kunde inte skratta. Lunchmorötterna låg som en stor, fet blockering i mitt huvud och gjorde att jag inte ens kunde pressa fram ett litet leende. Hur gärna jag än hade velat drunka i ett långt, härligt skratt och glömma allt vad mat hette, gick det inte trots att jag försökte. De enda känslorna jag kunde känna var ångest över vad jag ätit, i övrigt var jag lika tom som ett urblåst ägg. Ingen glädje, ingen kärlek, ingen lycka. Bara ångest.

 

Mamma, pappa och systrarna blev förbryllade naturligtvis när vi kom hem eftersom jag inte åt någon lunch fastän jag tidigare lovat. De hoppades, dag som natt, att jag skulle sluta svälta mig själv. Att jag skulle bli den gamla vanliga Maria som åt när hon var hungrig och inte skrek hela kvällarna av ångest. Den Maria som nästan alltid varit glad, hon som skrattade, som levde. Den Maria hatade jag, jag ville inte bli som den jag varit innan min bantning påbörjades. Gamla Maria var lika med tjocka Maria i min värld. Jag ville aldrig mer vara normalviktig! Hellre att familjen tjatade på mig att jag skulle äta, dagarna i ända. Jag behövde ändå inte göra som de sa, det var ju jag som hade makten, kontrollen och bestämde över MITT eget liv. Ingen annan. 

 

   - Händerna är blå ser du, likaså fötterna. Det är för att hjärtat inte orkar värma upp hela kroppen och då blir det som sitter längst ut på kroppen mest lidande. Du vet att magen nästan alltid är varm, det beror på att den sitter så nära hjärtat."

 

 

   - Pulsen är väldigt svag också, drygt 40 slag i minuten.

 

 

   - Nu gäller att du börjar äta mer, Maria, annars är jag rädd att jag måste skicka dig till sjukhuset i Falun, det vill du väl inte?

 

Jag var hos doktorn på barnmottagningen igen. Precis som varje gång hotade han med inläggning i Falun men allt han sa om att jag var så svag och kall och blablabla, brydde jag mig inte ett dugg om. Jag visste att jag inte behövde in på sjukhus och tvångsmatas med sond och allt vad doktorn svamlat om de senaste vinterveckorna. Jag hade hört det så många gånger förr att jag inte var det minsta rädd för att det skulle bli sanning och verklighet. 

 

Allt var jobbigt, alla tjatade på mig om att jag skulle äta. Duschen blev därför en skön avkoppling, där fick jag vara i fred. Dessutom kunde jag fortsätta plåga mig själv, det som hade blivit det bästa jag visste. När jag led kände jag adrenalinet pumpa. Jag fick en kick, jag var duktig, stark och klarade allt i världen. På med det allra kallaste på duschkranen bara, låta det isiga vattnet rinna längs hela min fula, feta kroppa, känna hur underbart vidrigt och hemskt det var. Jag frös, jag plågades men det var bara härligt. Jag var stark.

 

 

I mitt liv fanns bara jag, ingen annan betydde någonting. Vad jag åt och vad jag gjorde, det var det enda viktiga. För omgivningen kunde jag vara fysiskt närvarande men aldrig psykiskt. Visst gick det att föra en konversation med mig, jag förstod varenda ord vad folk sa, men innebörden var totalt oviktig. Om det inte handlade om mat. Då spetsades öronen och jag lyssnade noggrant, tog in precis allt, mat var ju så väldigt jätteintressant och det enda som fanns i knoppen (men inte kroppen) 24 timmar om dygnet, 7 dagar i veckan.

 

Jag levde i min egna lilla värld, i en glaskupa, omöjlig för någon att picka hål i. Den där glaskupan gick heller inte att picka hål i från insidan, där jag befann mig. 

 

Jag var sjukt orolig för vad som skulle hända om allt blev som förr, då jag var frisk. Jag ville inte bli som förr, jag ville inte bli normal. Jag ville vara spinkig, så som andra sa att jag var, och jag ville väga aslite. Normal var min synonym till fet, något jag aldrig någonsin ville bli. Däremot inte sagt att jag var nöjd nu, när jag var sjuk, jag ville gå ner ännu mer i vikt och framför allt få KÄNNA mig smal, det gjorde jag inte än. Jag tänkte inte ge mig i första taget, jag skulle nå mitt livs hittills största mål, att få en vältränad, platt Britney-mage.

Minnet av chokladbiten suddades sakta men säkert ut och efter någon vecka hade ångeten över den saken lämnat mitt huvud och gett plats för tusen andra grejer vad gäller matångest. Jag kunde givetvis tänka på flera saker samtidigt även om jag bantat bort större delen av min tidigare rätt så intelligenta hjära. Åh, varför åt jag den där halva köttbullen? Hur många gram av den där matskeden yoghurt jag åt till frulle ha gjort för skada på vikten? Hur fasiken ska jag komma undan med potatisen på tallriken när mamma sitter tre millimeter ifrån mig? Hinner jag göra situps utan att någon ser mig nu?

 

Förutom att jag gick på MHE-kliniken var jag även tvungen att besöka barnmottagningen för viktkontroll. En gång i veckan skulle jag ställas inför rätta. Men JAG fick inte se vad jag vägde, nej, det var bara doktorn som skulle få göra det. Denne doktor var förövrigt mesigast i Sverige. Mer om det senare.

 

Då och då var jag i skolan på någon enstaka lektion. Det var skönt att komma hemifrån, om så bara för en timme eller två. Hemma var jag ju nästan alltid, förutom då jag var på MHE-kliniken, barnmottagningen eller följde med mamma eller pappa och handlade mat, vilket i och för sig blev ganska ofta eftersom det blivit väldigt intressant att gå runt i livsmedelsbutiker och kolla. Kolla på allt förbjudet jag inte tillät mig äta, drömma mig bort, dra in doften av nybakat bröd från brödavdelningen. Eller bara vända och vrida på olika flingpaket, juiceförpackningar och annan mer "tillåten" mat för att studera näringstabell och kaloriinnehåll. Jag var vid det här laget expert på energiinnehåll i olika livsmedel, jag kunde allt innan- och utantill. Hade ni frågat mig mitt i natten, hade jag vetat lika exakt som på dagen: en skiva knäckebröd = 35 kalorier, nästintill fettfritt, ett glas (1,5 dl): 75 kalorier, ungefär 0,5 gram fett, ett glas lättmjölk: 80 kalorier, 0,75 gram fett, en Dennis Hotdog: 110 kalorier, 7,5 gram fett, etc. etc.

 

Jag hade sådan koll och kontroll! Kontroll över vad jag åt, kontroll över mitt liv. Det var jag som bestämde, jag var stark - när jag inte föll för frestelser, så som jag gjort med den där jävla chokladen. Det skulle inte hända igen. 

 

 

Pang bom! Ångesten. Paniken. Vad FAN hade jag gjort? HJÄLP HJÄLP HJÄLP! Rummet snurrade värre än i virvevinden på Morafestivalen och jag hörde mitt hjärtas dånande slag i bröstet. Jag hyperventilerade. Min familj såg chockat på. Jag gick in i köket, tätt följt av mamma och så även pappa. Jag började skrika, gråta, förtvivlat, slängde mig rakt ner på golvet med en hård, ekande duns som följd. Jag var skokgstokig, fäktade så vilt omkring mig att pappa blev tvungen att hålla fast mig i sina starka armar för att jag inte skulle slå mig själv sönder och samman. Jag skrek och skrek, jag skrek tills rösten var så slut att jag lät som en förkyld kråka. I brist på röst började jag istället snyfta hysteriskt och när även snyftandet tog slut reste jag mig från golvet och började gå. Jag gick runt, runt i huset, frenestisk, med vevande armar för att bränna den där jävla chokladen, och med huvudet fullt av tankar om hur helvetes korkad jag var som försökt bli fri från anorexin. Herregud, vad hade jag trott? Jag ville inte ens bli frisk! Frisk = TJOCK. Tjock = VÄRRE ÄN DÖDEN.

 

Den natten blev hemskt och så även följande vecka. Chokladen fanns i min tankar dygnet runt. När man mår bra brukar man kunna släppa jobbiga tankar och orosmoln när man sover, det finns en orsak till varför det heter "sova på saken". Det ordspråket fattas i en anorektikers hjärna. Det var aldrig skönt att gå och lägga sig. Hur trött jag än var visste jag att jag ändå skulle vakna med jämna mellanrum och ha ångest, natten igenom. 

Som jag tidigare berättat var det mission impossible att få i sig kvällsmålet. Inte ens en liten frukt kunde jag äta. En gång när jag försökte trotsa anorexin och ångesten drack jag några milliliter druvjuice vilket slutade i katastrof. Jag blev totalt galen efteråt, slängde mig på golvet, skrek, grät, hade panik, ren och skär ångest. Min familj såg förtvivlat på, gjorde flera desperata försök till att trösta mig, få mig att inse att jag inte skulle bli tjock av en halv klunk juice. Deras försök ledde ingenstans, jag var ändå alldeles vild av ångest. Den natten sov jag inne i mina föräldrars sovrum bredvid mamma, hon ville inte att jag skulle vara själv när jag mådde så dåligt.

 

En annan gång, en fredags kväll, satt jag tillsammans med familjen och såg på Gladiatorerna på tv. Alla utom jag mumsade på choklad. Det såg så himla gott ut. Varför kunde de äta och inte jag? Hur var det möjligt att äta sådant utan att få ångest? Visst, det var bara tre-fyra månader sedan jag själv kunnat göra likadant men det var svårt att föreställa sig nu. Jag ville inte ha anorexi, jag ville vara frisk och må bra! Jag bestämde mig att jag fanimej skulle trotsa anorexin, trycka ner den äckligt starka makten långt ner i avgrunden. Jag hade reda bevisat för alla att jag klarat av att så gott som sluta äta och tyckte det var dags att få ett slut på denna story. Jag kände den underbara doften av choklad, hörde det smaskande ljudet från mamma som satt närmast mig i soffan. Utan att tänka vidare sträckte jag mig fram mot soffbordet, bröt loss en bit mörk choklad från kakan som låg där, släppte för suget, sket i anorexin som envist försökte hejda mig. Snabbt in i munnen med chokladbiten, tugga, tugga, svälja och sen var det ute med mig. 

 

 

Trots att jag hade varit på MHE-kliniken gick det inte alls bra med maten nu. Jag fick världens ångestattacker bara av att tänka på mat. Jag hade även börjat få svårt att svälja, jag var rädd att saliven innehöll kalorier. Fattar ni, jag var så rädd för att gå upp i vikt att jag inte ens kunde svälja min egen saliv och gick därför runt och spottade jämt och ständigt. 

 

Att Göran bara några dagar tidigare lärt mig sambandet mellan mat och förbränning tänkte jag inte på när det var dags för en måltid. Jag kunde bara tillåta mig att äta lite, lite, lite. Till frukost fick jag i mig ungefär två teskedar yoghurt. Om det till exempel var pannkaka till lunch kunde jag ta två stycken men lyckas fiffla bort redan innan jag satte mig tills bords, utan att någon märkte. Pannkakstricket gick ut på att jag ställde mig vid diskbänken, med mina två pålagda pankisar på tallriken, för att torka bort fettet på dem samtidigt som några delar "råkade" lossna och fastna i hushållspappret jag använde som torkduk. Pappret med pannkaksbitarna åkte långt ner i soptunnan när ingen såg och av pannkakorna på tallriken gjorde jag rullar, med delarna som fattades vända nedåt mot tallriken, klurig som jag var. Sedan satte jag mig vid bordet, tog några tuggor av lunchen, drack en klunk lättmjölk, lämnade hälften av maten på tallriken och hade lyckats äta pyttelite ännu en måltid. Middagen såg i princip ut som lunchen. Det var allt jag fick i mig under en dag.

Inne hos Göran berättade mamma min story eftersom jag inte själv orkade göra det. Göran nickade med jämna mellanrum och lade ibland in några kommentarer som inte alls lät dumma eller sådär pekpinniga som de jag hört från människorna på psyket i Falun. När mamma berättat allt och vi diskuterat kring saken förklarade Göran hur de jobbade för att bota sina patienter på det här stället. Jag tyckte att allt lät toppen vilket också mamma och pappa tyckte. Här var det eget ansvar som gällde, inga konstiga eller stränga regler som på 68:an. Hallefuckinglujah! Inga tvång och inga måsten, det var helt upp till en själv att äta. Om man ville bli frisk vill säga. Utan en otroligt stark vilja finns inga botemedel i världen mot anorexi, man måste vilja själv.

 

Tillsammans bestämde vi att jag skulle äta frukost, lunch, middag och kvällsmål varje dag. Jag fick även veta hur kroppens ämnesomsättning fungerar. Om man äter dessa mål, huvudmålen som Göran kallade dem, hålls förbränningen igång och man riskererar inte att bli fet, vilket var det absolut värsta tänkbara scenariet i min värld. Eftersom jag åt såpass lite i dagsläget gick min kropp på lågvarv, därav mina blå isklumpar till händer och fötter, energin från maten räckte inte till att värma upp kroppen.

 

Göran berättade också varför alla bantande tjockistanter aldrig blir smala - de äter för lite, hur konstigt det än må låta. Om man får i sig för lite kalorier försöker kroppen kompensera detta genom att spara allt som går, den vet ju inte när den får mat nästa gång. Förbränningen går ner, vikten upp, eftersom kroppen suger åt sig likt en tvättsvamp, för så fort man äter någonting. Kroppen är en smart maskin och vill inte tyna bort.

 

Min bantning var dock ingen gammal hederlig tantbantning, jag hade bantat på ett extremt  sätt, ätit väldigt lite och dessutom tränat väldigt mycket, därför hade jag förlorat så pass mycket vikt på så kort tid. Om jag nu började äta regelbundna huvudmål skulle det inte hända ett jota med vikten, lovade Göran. Visserligen behövde jag lägga på mig minst tio kilo, men det skulle vi ta sedan, när jag sett att jag inte blev tjock av att äta normalt. Först då skulle jag börja med mellanmål i massor och sakta men säkert återfå de muskler jag tappat.

 

Fortsättningsvis skulle jag komma till MHE-kliniken en gång i veckan för terapisamtal med Göran.

Under veckan som kom, sportlovsveckan, var jag på mitt första besök på MHE-kliniken som ligger i Mora. Mamma hade beställt tid där för flera månader sedan då hon såg vart åt det barkade med min bantning. MHE-kliniken är en mycket populär och framgångsrik privatklinik, specialiserad på ätstörningar, och det säger sig självt att om intresset är stort blir väntetiden lång. Men nu, en lång tid efter mammas samtal med Göran Carlsson, var tiden innte. Kliniken var inte alls som ett sjukhus, det låg i ett stort ljusblått hus och var invändigt modernt och trendigt inrett, väldigt mysigt. I receptionen möttes vi upp av en späd (men inte anorektiskt skinny) liten kvinna med brunt kort hår. Hon var trevlig och visade vägen upp till väntrummet två trappor upp. Där fick vi sitta på de röda sofforna och vänta på Göran, som vi skulle träffa.

 

Vi väntade och väntade (kanske en kvart men för mig kändes det som en hel evighet, jag var nervös, vad skulle jag hit och göra liksom? Ännu mer mattjat?) men till slut hördes klampande steg och innan jag hunnit tänka på att lokalisera ljuden öppnades dörren som fanns framför sofforna och ut kom en lång, säkert 185 cm, karl med svart hår och snälla ögon.

 

   - Hej! Maria här eller?

   - Ja, svarade jag, tyst och ängsligt.

 

Han räckte fram sin hand och presenterade sig som Göran Carlsson.

 

   - Och det här är förstås mamma och pappa, sa Göran och skakade hand med mina föräldrar också.

   -Mitt rum ligger där uppe, sa Göran och pekade med hela handen upp mot de trappor som fanns bakom den dörr han nyss kommit ut ifrån.

 

Vi gick till hans rum alla fyra. Där inne fanns soffor som vi sog oss ner i. 

De stränga reglerna jag blivit beordrad under min vistelse i Falun hade satt sina spår. Reglerna hade gjort mig trotsig, INGEN skulle få komma här och tro att de kunde ta kontrollen över mitt liv. Ni komme rihåg att jag var tvungen att vila en timme efter maten på 68:an, vad tror ni jag gjorde när jag kom därifrån? Jo, jag STOD upp en timme efter maten. De hade velat göra mig fet där, tänkte jag, alltså var det bäst att strida mot alla deras regler och göra tvärtom hemma. Det var jag, bara jag, som skulle ha kontrollen över mitt liv.

 

 

Lunch och middag var faktiskt de mål som gick lättast att få i sig. TIll frulle åt jag bara några bitar av en macka och en, eller möjligtvis två, klunkar mjölk. Förmiddagsmellis och kvällis slopade jag helt. Till eftermiddagsmellis tog jag i alla fall några tuggor av en frukt men det var det ingen som visste om, de trodde att jag åt upp HELA frukten. En anorektiker är nämligen bäst i världen på att ljuga. Frukten var det väldigt enkelt att fuska med, det var bara att ta med sig den tillsammans med en servett och sätta sig på ett avskiljt ställe i huset, till exempel vid datorn. Sedan bet jag i äpplet, eller vad jag nu hade för frukt, och spottade ut i servetten ända tills det bara var skrutt kvar. Det såg exakt ut som om jag tuggat i mig hela äpplet fastän jag på sin höjd på i mig en halv milliliter fruktsaft. Smart som tusan!

 

Eftermiddagsmelliset var tyvärr det enda målet jag åt utan tillsyn. De övriga gånger jag åt, eller skulle äta rättare sagt, satt mina päron mittemot mig och lämnade ingenting åt slumpen. Trodde de.

På lördagen ringde Alexandra, min barndomsbäsis som nufötiden var min träningspolare på både simningen och showdansen. Hon gick i min parallellklass och hade märkt att jag varit borta från skolan och träningarna den senaste veckan. Hon undrade förstås vart jag tagit vägen, om jag var sjuk. Precis som det var berättade jag hela shiten med ätstörningarna och Falun. Vi bestämde att vi skulle ses, hon skulle komma hem till mig.

 

Drygt en halvtimme senare satt vi vid datorn hemma hos mig och spelade Backpacker, juniorvarianten, den andra var för avancerad för våra 12-åriga hjärnor. I köket stod pappa som en annan hemmafru och lagade lurre, klockan började ticka mot tolv. När han efter en stund hade ropat in mig och Alexandra för käk och jag fick syn på vad som låg i grytan protesterade jag vilt. Herregud! Stuvade makaroner! Jag ville ha vanliga vattenkokta! När man kunde få makaroner som var nästintill fettfria, varför då göra dem feta genom att hälla i en massa vidrig mjölk? Jag skulle ALDRIG MER äta stuvade makaroner, det bestämde jag där och då. Pappa fick ställa sig och koka en ny gryta med makaroner, vattenkokta, enligt min order. Till slut blev även de klara, köttbullarna kunde få sällskap på tallriken av något jag såg som acceptabelt. Här hemma skulle det hållas på matschemat jag blivit tilldelad i Falun, det hade varit ett strängt villkor för att jag överhuvudtaget skulle få åka hem så pass tidigt och mamma och pappa höll stenhårt på principen med att lägga upp mat åt mig. Sex köttbullar och två och en halv deciliter makaroner slevade pappa upp på min tallrik enligt ordination. Alexandra tog bara fyra köttbullar, två mindre än mig. Efter maten hade jag grym ångest och önskade egentligen bara att min kompis skulle ta sitt pick och pack och dra så at jag kunde ge upplopp för panik som bubblade och skrek på att få komma ut. Det måste verkligen ha varit dötråkigt att umgås med mig när jag var sjuk men Alexandra stannade i ytterligare fyra timmar, fastän jag hade noll intresse av henne i den stunden. Det enda som betydde något och som kunde hålla min koncentration vid liv var saker som gällde mat, träning och fettförbränning. Det enda som var kul med andra var att kolla på när de åt. Besatt av mat till 120 %, så skulle man kunna sammanfatta en anorektikers liv.

Som jag berättade, jag skulle få åka hem redan på fredag. När den dagen var kommen tog pappa och systrarna bilen där hemma i Mora och gasade iväg till oss i Falun. Vid fyratiden var de framme men vi fick inte åka hem på en gång. Kontaktpersons-Gunilla ville prata med mina föräldrar innan. Under tiden väntade jag, Madeleine och Susanne i en vit sjukhuskorridor eftersom Gunillas rum låg i en sådan, en bit bort från 68:an. Det här var första gången på hela veckan, som hade känts som flera månader, jag kunde kosta på mig ett litet leende. Det var så härligt att få träffa pappa och syskonen igen, som jag längtat efter dem! Hit skulle jag inte igen, aldrig mer. Nu skulle jag hem, äta och bli frisk.

 

Att komma hem, äta och bli frisk var lättare sagt än gjort. Redan samma kväll satt mamma och pappa där med en macka och försökte få mig att äta den. Det gick inte alls. Kvällsmålet var det absolut svåraste. Om man åt efter klockan 18 blev man fet, det stod det i alla tidningar. Dessutom hade jag varit på sjukhus i flera dagar och ätit bra med både lunch och middag, jag hade säkert gått upp flera kilo och behövde kompensera det.

 

 

På kvällarna var det värst, då grät jag som en bebis och ville bara hem ännu mer. Jag tänkte på allt möjligt, men främst på hur det skulle ha varit i fall jag inte hade börjat banta. Då hade jag såklart varit hemma i Mora nu, kanske hos någon kompis, suttit och pratat och skrattat. Kanske hemma på Sikvägen med ett köksbord fullt av böcker, pluggandes tillsammans med mamma och Madeleine. Kanske hade jag legat i min mjuka säng, kollat på avsnitt efter avsnitt av Sunset Beach. Allt så himla mycket bättre än att sitta på 68:an i Falun och ha ångest över både det ena och det tredje. Över mat jag hade ätit, över motion jag inte fick, över min fula, feta, äckliga kropp, över att jag var så totalt misslyckad att jag blivit tvingad att åka hit. Till helvetet på jorden.

 

Personalen kunde knappast trösta mig under mina många gråtattacker och de kunde inte för allt i världen få mig att äta mer, kostschemat till trots. Jag blev inte friskare under de här dagarna i Falun, snarare sjukare och ännu mer fixerad vid mat. Mamma genomskådade detta faktum, hon kunde se att hennes dotter inte mådde bra av att vistas i den här miljön. Tack vare henne lyckades jag få tillstånd att åka hem redan på fredagen. Personalen hade egentligen velat ha kvar mig längre än dessa fem dagar, kanske flera månader om det velat sig riktigt illa.