Smalast vinner?

Under veckan som kom, sportlovsveckan, var jag på mitt första besök på MHE-kliniken som ligger i Mora. Mamma hade beställt tid där för flera månader sedan då hon såg vart åt det barkade med min bantning. MHE-kliniken är en mycket populär och framgångsrik privatklinik, specialiserad på ätstörningar, och det säger sig självt att om intresset är stort blir väntetiden lång. Men nu, en lång tid efter mammas samtal med Göran Carlsson, var tiden innte. Kliniken var inte alls som ett sjukhus, det låg i ett stort ljusblått hus och var invändigt modernt och trendigt inrett, väldigt mysigt. I receptionen möttes vi upp av en späd (men inte anorektiskt skinny) liten kvinna med brunt kort hår. Hon var trevlig och visade vägen upp till väntrummet två trappor upp. Där fick vi sitta på de röda sofforna och vänta på Göran, som vi skulle träffa.

 

Vi väntade och väntade (kanske en kvart men för mig kändes det som en hel evighet, jag var nervös, vad skulle jag hit och göra liksom? Ännu mer mattjat?) men till slut hördes klampande steg och innan jag hunnit tänka på att lokalisera ljuden öppnades dörren som fanns framför sofforna och ut kom en lång, säkert 185 cm, karl med svart hår och snälla ögon.

 

   - Hej! Maria här eller?

   - Ja, svarade jag, tyst och ängsligt.

 

Han räckte fram sin hand och presenterade sig som Göran Carlsson.

 

   - Och det här är förstås mamma och pappa, sa Göran och skakade hand med mina föräldrar också.

   -Mitt rum ligger där uppe, sa Göran och pekade med hela handen upp mot de trappor som fanns bakom den dörr han nyss kommit ut ifrån.

 

Vi gick till hans rum alla fyra. Där inne fanns soffor som vi sog oss ner i.