Påskkort från klassen och påskrift av kontrakt

Vi var inne i påskveckan och på skärtorsdagen kom min granne Fredrik, som även var min klasskompis, och plingade på dörren. Tillsammans med de övriga i klssen hade han gjort ett stort, gult påskkort med massor av påklistrade fjädrar på kanterna. Mitt i kortet stod det "Krya på dig!" och runtom hade alla skrivit sina namn. Jag blev både glad och rörd av klassens gest, och framför allt över att de tänkte på mig. Jag hade inte varit i skolan på flera veckor och hade knappt förväntat mig att de kom ihåg mig, än mindre brydde sig.
 
Långfredagen inleddes med ett par matskedar lättyoghurt och tre eller fyra All Bransflingor, för att sedan åka iväg till MHE-kliniken där min terapeut Göran väntade. Sedan jag blivit av med sonden hade jag gått ner till 33 vilket var fyra kilo på bara några få dagar. För att jag inte skulle rasa ytterligare hade Göran gjort ett kontrakt åt mig som jag skulle skriva under. En underskrift av det kontraktet innebar att jag dyrt och heligt lovade att äta ordentligt och om jag inte gjorde det, var det raka vägen tillbaka till sjukis i Falun igen, vilket var det sista jag ville. 
 

Back in Mora

Så var jag tillbaka i Mora igen och tankarna gick. Tyckte alla att jag var fet nu när jag inte längre behövde vårdas på sjukhus? Trodde alla att jag var frisk för att jag hade gått upp några kilo? Trodde alla att jag kunde äta igen, utan att behöva få ångest? Fel, fel, fel! För det första var jag inte fet i någon annans, än mina egna, ögon. Faktum var att jag fortfarande var rejält underviktig och fortfarande behövde gå upp ett helt gäng kilo. Att jag trodde andra såg mig som fet var ren och skär inbillning, jag liknade fortfarande ut en liten svältfödd fågelunge. Och om det nu var någon människa som trodde att jag var frisk, i och med att jag kommit hem från Falun, så måste denna drömbild ha raserats i samma stund jag klev in genom ytterdörren hemma. Det första jag gjorde var nämligen att tvärvägra mellanmålet som var meningen att jag skulle äta på eftermiddagen. Ett jävla tjafs blev det mellan de två lagen i min familj. Jag och anorexin mot de övriga familjemedlemmarna. Jag och anorexin vann och min hemliga diet var påbörjad. Till middag tog jag två pannkakor som fifflades ner till en med hjälp av hushållspappersmetoden. Min smarta knep hade jag knappast glömt bort!
 
 

Hejdå Falufängelse!

Jag klarade av hela måndagen och tisdagen kom, dagen då jag skulle få åka hem om jag skött mig, vilket jag, som sagt, hade. Tjooohooo! Bye bye, Falufängelse och fetma! Här skulle hem till Mora och bantas!
 
 

Pokerface

Måndagen bestod av EKG och mat. Båda delarna gick bra. Med mer näring i kroppen hade hjärtat återgått till sin normala rytm och maten tuggade och svalde jag i de mängder jag var ordinerad. Den sistnämnda bedriften gick på ren och skär vilja. Varje liten matbit gick emot mig och jag fick verkligen kämpa för att inte kasta allt vad knivar och gafflar hette och bryta ut i ett hysteriskt ångestanfall. Allt jag kände inom mig, all självförakt och all ångest över de kalorier jag blev tvingad att äta, dolde jag väl. Även om jag höll på att gå sönder av oro och nervositet, gällde det att ha pokerface, jag var tvungen att spela mina kort rätt om jag skulle få komma hem och återuppta min bantning.

Citronglass (är människan dum i huvudet?)!

Att visa att jag kunde äta visade sig vara svårare än jag tänkt. När det blev dags för mellis, som blev det första målet jag skulle äta efter att ha tagit bort sonden, kom en sjuksyrra in och ställde fram en skål glass till mig. Vad fan, liksom? Trodde fanskapet till sjuksyrra att jag skulle äta GLASS? Jävla idiot! Jag åt inte en tugga av den livshotande citronglassen. Straffet för min ovilja att äta glass, blev att jag inte skulle få komma hem imorgon, jag skulle bli tvungen att stanna till tisdagen.
 
Någon timme efter melliset som jag inte åt, fick jag ett kostschema av en dietist, där det inte ingick glass som tur var. Istället var det mackor och frukt och andra livsmedel, som dietister verka avguda. 
 
 

Bye bye, sondjävel!

Det går att vänja sig vid allt, till och med att ha en slang som går ifrån näsan ända ner till magsäcken inkörd i sig. Den hade sluta skava och göra ont, den kändes knappt alls längre. Om det inte vore för att jag ständigt blev påmind om att jag hade en sond, när sköterskorna pumpade i mig välling, hade jag inte märkt av den och även om det skulle bli så otroligt skönt att bli kvitt slangen, skulle jag ljuga om jag sa att jag inte var orolig för hur det skulle kännas att dra ur den. Skulle det vara lika hemskt som det varit att sätta dit den, då jag nästan kräktes och dessutom svimmade?
 
Söndagen kom och det visade sig att min oro inför ännu en skräckupplevelse var obefogad. Det sög till en aning i halsen när sjuksyrran drog ur den, det var det enda och sedan var den borta. Och det var så skönt! Det enda jobbiga var att jag var tvungen att äta själv nu, bevisa att jag klarade av det, annars skulle jag inte få komma hem imorgon, måndag. Om jag inte fick komma hem skulle jag aldrig bli smal, det gällde alltså att tänka taktiskt. En dag kunde jag klara av att äta, en dag och sedan skulle jag bli fri som en liten fågel. Fri att kunna banta igen, för det behövdes efter det här gödningslägret i Falun. Jag på drygt en vecka gått upp sju kilo, SJU JÄVLA KILO! 37 vägde jag, åt helvete för mycket. 

Snart ett slut?

Veckan gick relativt snabbt och på fredag kväll kom mamma för att byta av pappa. Dagarna blev allt varmare, det var vår i luften och kanske, kanske skulle jag få komma hem på måndag. Hem till Mora. Och det bästa av allt, sonden skulle dras ur på söndag! Äntligen började jag se ett slut på eländet, ljuset i tunneln var snart inom synhåll.
 
 

Framsteg

Bara för att någon annan än man själv ser till att maten (sondvällingen) kommer ner i magen betyder det inte att ångesten försvinner. Det känns till och med ännu värre när någon annan, bokstavligt talat, pumpar i en kalorier. En gång när en sköterska satt med sprutan och matade mig genom slangen ställde hon en av de mest idiotiska frågor jag hört.
 
   - Känner man någon smak av vällingen?
 
Öh? Nej. Frågan var så otroligt korkad att jag inte ens orkade svara på den. Hur skulle jag kunna känna smaken av något som inte ens snuddade vid tungan och smaklökarna? Jag tyckte alla på sjukhuset var oförstående. De fattade inte att det var fruktansvärt jobbigt att bli matad. De fattade inte det där med ångest och trodde att jag, precis som dem, blev överlyckliga när jag gick upp i vikt. Som om ångesten skulle försvinna i samma takt som kilona på vågen ökade.
 
Precis allting var inte pest med att befinna sig på ett sjukhus tio mil hemifrån, det var faktiskt inte det. Att känna hur min stora, tjocka, dallriga mage växte sig allt större för varje dag och att se hur mina lår vällde ut över stolen då jag satt, var överjävligt jobbigt men vissa stunder hade jag kunna börja tänka på annat. Sådant som inte inkluderade vikt och mat och min kroppsform. Den sista tiden jag var hemma hade det bara funnits sådana tankar i min hjärna, jag hade gått som i en dimma i min egen lilla bubbla, som om jag hade varit drogad. Att jag nu kunde släppa dessa funderingar, om bara för några korta ögonblick, var ett stort steg i rätt riktning, även om det skrämde mig. Frisk? Kunde jag bli det? 

Smällfet och olycklig

Det kändes som om jag var en julegris på gödningsläger. Sondvällingen jag fick i mig, gjorde att siffrorna på vågen ökade för var dag som gick. På knappt en vecka hade jag blivit smällfet. Läkare och sjuksyrror ljublade och klappade förtjust sina händer när jag ställde mig på vågen, men vägrade ändå låta mig åka hem förrän jag gått upp ytterligare några kilon. Ibland grät jag men det mesta höll jag inom mig. Jag hade svårt att prata känslor med pappa och sjukpersonalen hade jag inget som helst förtroende för. Dessutom, om jag berättade för någon om det jag tänkte mest på, om de planer jag smed inför hemkomsten, skulle jag aldrig någonsin bli utsläppt från detta fängelse. Jag skulle bli kvar tills jag var en 90-årig gammal skrynklig kärring med grå tantfrilla och käpp. Med sondenjäveln kvar i näsan. 
 
När jag kom hem skulle den kontroll jag tappat här i Falun vinnas tillbaka. Jag skulle med stenhård disciplin träna flera timmar om dagen, mest situps och upphopp, det var lättast att göra i hemlighet. Min diet skulle bestå av just ingen mat alls, möjligtvis ett par klunkar vatten ibland. Om de här planerna trädde i kraft snarast, skulle sommaren vara räddad, jag skulle hinna bli smal och den här gången skulle ingen person i världen få stoppa mig. Jag skulle aldrig gå med på att åka till ett sjukhus igen, om så någon släpade mig. 
 
Tankarna på hur jag skulle ordna upp allt när jag slapp ut från sjukhuset, var det som räddade mig från att bryta ihop. Jag blev tjock av att vara här men jag skulle ordna upp allt igen. Förhoppningsvis väldigt snart.

Rullstolsäventyr på stan

För att jag skulle få se annat än de beiga väggarna i mitt deppiga sjukhusrum tog pappa ibland en rullstol och skjutsade runt mig i, oftast till sjukhuskiosken, där han inhandlade ciggaretter till sig själv och en tidning till mig (tanttidningar vad det som intresserade mig mest för tillfället, i dem fanns det massor av mat- och bakrecept jag kunde lusläsa).
 
En solig dag gjorde vi ett längre äventyr, jag hade inte fått frisk luft sedan jag kom till Falun, därför var det otroligt skönt att få komma ut. Vi skulle ner på stan för att köpa påskkort, det var bara en vecka kvar till påsk. Till stan var det nerförsbacke och väldigt lätt för pappa att köra mig. Vi flög fram, med vinden i håret och väl nere på stan blev jag alldeles till mig när jag fick syn på alla härliga affärer. Så underbart, fantastiskt att slippa sjukhuset! Jag såg desutom min chans att få en gnutta motion. Att inte ha fått röra sig var inte bara jobbigt för att det gav mig tjockis-ångest, jag kände mig också svullen i både fötter och vader, så där som efter en långflygning, ni vet. Så fort jag såg en trappa hoppade jag ur rullstolen, med förklaring att pappa inte kunde köra mig där, och innan han ens hunnit öppna munnen för att protestera hade jag med flaxande armar och höga knän joggat uppför hela trappan. Förbjudet och härligt! Jag fick fortfarande inte röra på mig egentligen, mitt hjärta kunde ta mer skada än vad det redan hade gjort men der var skitsamma för mig, bara jag blev smal.
 
Den första hållplatsen för pappa, rullis och mig blev Åhléns där påskkorten inhandlades, därefter Apoteket där vi köpte cerat till mina läppar som av svälten var så torra att det bildats sår i mungiporna. Ceratet vi handlade luktade kemsisk vanilj och påminner mig än idag om sjukhus och anorexi.
 
Efter Apoteket var det slut på våran statsrunda ocg dags att rulla tillbaka igen. Det var en solig dag, snön droppade från taken och jag kände mig nästan lite glad. Glad över att solen sken, glad över att få vara utomhus. Det var nästan en hel vecka sedan jag kommit till sjukhuset och blivit tvingad att spendera dagarna inne i på mitt rum. Den begynnande våren hade jag enbart kunnat beskåda genom ett fönster, nu njöt jag av friheten. Men jag visste vad som snart väntade mig, sondmatning och ångest på avdelningen, jag kände mig sorgsen när jag tänkte på det. Usch för anorexi och sjukhus och mat! Usch för slangen som satt fasttejpad på min kind och usch för att åka rullis offentligt när jag egentligen hade fullt friska ben att stå och gå på. Att rulla igenom korriodorerna på sjukhus var en sak, där var alla andra också sjuka, men på Faluns gator var det verkligen inte roligt. Jag önskade till och med att jag hade haft mina ben brutna och gipsade, så att folk förstått varför jag satt i rullstolen som en slö jävla knubbsäl. Nu förstod de inte, och det kändes som om ALLA glodde extra länge på mig, som för att komma underfund över varför jag satt där jag satt. Och den där fåniga slangstumpen som stack ut genom min näsa gjorde inte saken bättre. Jag kunde verkligen förstå hur en guldfirre i ett akvarium kände sig, eller en apa på zoo.
 
Eftersom det varit nerförsbacke på väg till stan var det uppförsbacke på vägen tillbaka. Trots min ringa vikt fick pappa sig ett rejält friskispass. Naturligtvis erbjöd jag mig att hoppa ur och gå, både en och fem gånger, men pappa hävdade bestämt att jag skulle sitta kvar, han behövde träningen, sa han mellan de ansträngda andetagen. 

Fantasier

Vissa dagar mådde jag lite bättre, eller mindre dåligt för att uttrycka det mer korrekt. Dessa dagar fantiserade jag om Marockoresan som vi planerat om till i slutet av oktober (vi skulle ju egentligen ha åkt nu, om inte anorexin kommit i vägen). Tänk! Oktober, bara några ynka månader kvar och då var jag med all sannolikhet vara frisk, alldeles fri från anorexin! Åh så härligt det lät att vara frisk och må bra och åh, vad jag längtade till den dagen! Jag fantiserade om när jag i oktober var frisk och lycklig, när hela familjen satt i vår skogsgröna Volvo, fullsmockad med resväskor, på väg till Arlanda för att hoppa på flyget till soliga Agadir. Det skulle säkert vara mörkt och regnigt, alldeles höstruskigt och därför extra skönt att åka iväg. Och med en godispåse som färdkost skulle allt vara fulländat. Med då var det till att bli smal, annars skulle det inte bli en enda godisbit för mig, den saken var säker. Synd att jag var här och blev fet.
 
 

Långsamma dagar

Dagarna gick. Det var samma rutiner varje morgon. Mätning av puls, blodtryck, vikt och några nålpick i armvecken. För varje dag gick jag även upp några hekto vilket gjorde sjukhuspersonalen överlyckliga. Mig gjorde det ännu mer deprimerad än vad jag redan var. Hela min kropp kändes som en gigantisk stor ballong och jag riktigt kände hur varje litet gram satte sig som fett på kroppen. Det var vidrigt och jag planerade varje dag för det bantingsprojekt som skulle genomföras när jag kom hem igen. Jag skulle definitivt sluta äta!
 
De långa dagarna på sjukis bedrevs med att trä pärlhalsband och armband, spela spel med pappa, ta en massa prover och EKG och sådant. Och givetvis matas med välling genom slangen. Jag led av konstant ångest, däremot sov jag något bättre om nätterna.

Födelsedagskalas

Alla sjuksköterskor var inte lika hemska som den som hade matat mig under morgon. Tant Grå till exempel, den sjuksköterska med grått hår jag först mött här i Falun, var väldigt snäll. När hon fick veta att Madeleine fyllde år idag, och skulle komma på besök under eftermiddagen, stack hon iväg och hämtade pysselgrejer till mig. Så att jag skulle kunna göra något fint att ge i present.
 
Jag sysselsatte mig med att pyssla hela dagen, målade en träram blå, klistrade fast små guldlöv på den och hoppades att min syster skulle gilla presenten. Jag hade helst velat köpa något "riktigt" men situationen var som den var. Jag fick fortfarande inte gå ut.
 
Vid 16-tiden dök mamma och mina systrar upp på sjukhuset, för att hela familjen skulle få fira Madeleines femtonde födelsedag tillsammans. Med sig hade de bakelser, de hade till och med köpt min favorit gr, dbakelse, i hopp om att jag skulle vilja ha. Det ville jag inte. Dessutom tjänade det ingenting till att äta. Jag skulle bli fet ändå, av den där jävla sprutan med sörja sjuksyrrorna frekvent sprang in och pumpade i mig. Jag hatade sonden mer än jag någonsin hatat något. Det var exakt som att äta själv, samma äckliga tjockiskänslor, samma äckliga mättnad. Att vällingen var väldigt kall gjorde inte saken bättre. När de pumpat i mig alltihop kändes det som om jag svalt ett helt ishotell. 
 
Trots all min sondvällingsångest var det mysigt att ha familjen samlad. Det var det första födelsedagskalaset på sjukhus jag varit med på, förhoppningsvis det första och sista.
 

Sondvälling

På söndag kväll kom pappa till Falun igen, denna gång för att byta av mamma.
 
Vad hade egentligen hänt? När jag gick med på att åka till Falun hade jag sagt att jag max skulle stanna i två dygn, det hade varit ett villkor för att jag ens skulle sätta mig i bilen. Lättlurade jag! De hade sagt att jag snart skulle få åka hem bara för att få tyst på mitt eviga tjatande om att jag inte alls skulle läggas in på sjukhus. Jävla lögnhalsar! Men jag orkade inte tjata mer. Jag var för trött, ville bara vila, vila, vila. Ville att det här skulle vara över. Jag längtade efter något annat, något bättre. Jag längtade efter att orka, ha energi, vilja leva. Och jag längtade efter att sluta längta. Hade jag gett upp? Skulle jag bli fet nu? Och framför allt, hur länge skulle jag bli kvar här? En vecka? En månad? Hela livet?
 
Dag som natt, natt som dag skavde sonden i halsen. Att gråta över eländet var bara att glömma, om jag hulkade rörde sig halsen på ett sådant sätt att slangen gjorde sig påmind i ännu större utsträckning. Den gjorde ont, jag ville inte ha den. 
 
På måndag morgon blev jag väckt av en sjuksyrra som drog in ett helt spektakel av prylar. Våg, blodtrycksmätare, en massa nålar och så den där förbannade jävla tallriken med äcklig sörja, sondvällingen. Jag klev upp ur sängen för för att vägas. Pip-pip-pip. Digitalsiffrorna bländade mig, visade 32 kilo. Vidrigt! Jag hade bara varit här en helg och redan gått upp två kilo. Var skulle det här sluta? Sjuksyrran tryckte sedan sina torra fingrar mot min handled för att ta min puls, som fortfarande var alldeles för lågt. Hon tog även blodtryck och pickade mig i armvecket med nål för att ta prover som skulle lämnas in till än det ena, än det andra. Sedan kom det värsta en anorektiker kan var med om, sondmatning.
 
Sjuksyrran pumpade i en stor spruta med sondvälling och slet hastigt bort tejpen från min kind innan hon körde in sprutan i slangen. Och så i en med vällingen! Allt på en gång, rätt ner i min magsäck som inte var van vid varken mat eller vätska. Hon tycktes strunta i både mig och alla de känslor som framkallades av denna verdervärda välling. Jag fick både ont i magen och en outhärdig ångest av den, men det gick sjuksyrran förbi. Hon tog sina prylar och joggade iväg till nästa patient.

Svimning

När jag skulle ställa mig upp, efter att ha fått sonden, svartnade det för ögonen och jag svimmade. Som tur var fanns mamma i närheten och fångade upp mig. Antagligen var svimningen ett resultat av all nervositet och spänning som sondinsättningen inneburit för mig, det var en chock, både psykiskt och fysiskt. Dessutom var mitt blodsocker antagligen väldigt lågt i och med mitt extremt låga kaloriintag. TIlls yrseln gått över satte jag mig på sängen och trädde pärlarmband, min enda tröst i detta eviga mörker. Jag har alltid gillat att pyssla.
Det var så hemskt alltihop, jag kände mig som en straffånge. Kunde jag inte få gå 50 meter på egna ben i alla fall? Ut i korridoren, bort från det här otäcka, instängda rummet. Det blev mycket tid för att tänka, det fanns inte mycket annat att göra. Förutom att trä pärlarmband. Jag tänkte, ältade, funderade.

Varför hade jag börjat banta? Varför hade jag inte slutat när jag vägde 40? Den fråga som var mest återkommande var dock varför alla ville att jag skulle bli fet. Varför fick andra vara smala men inte jag?

För mindre än ett år sedan hade jag varit en glad, frisk tjej på 52 kilo. Då hade jag ätit utan att fundera något större över den saken, jag hade varit full av energi och livskraft och hade inte en aning om hur en näringstabell på ett matvara såg ut. Visst, jag hade mina bekymmer då med, men inget som fick vara i centrum av hela mitt liv. Och visst, den gången Martin i min dåvarande klass, vid flera tillfällen slängt ur sig hur jävla ful jag var, då hade jag blivit riktigt ledsen och min självkänsla, som aldrig varit på topp, hade sänkts ytterligare. Kanske att dessa nedlåtande kommentarer om mitt utseende hade bidrog till ätstörningarna? Det tror jag att de gjorde, eller förresten, jag vet att de gjorde det. Den grundläggande idén med hela bantningsprojektet hade varit att bli snygg. Jag ville duga och framförallt ville jag visa Martin att jag inte alls var den fula tjejen han såg mig som. Jag skulle ta revansch på hela världen, bli den nya Britney Spears. Bli perfekt. Mina planer hade kraschat rejält någonstans på vägen och nu satt jag här. På ett instängt sjukhusrum i Falun med en jävla slang instoppad i näsan. Jag hade inte klarat av att bli perfekt. 

Sonden

Så kom stunden när sonden skulle ner. Jag satt på sängen i mitt sjukhusrum. Bredvid stod en doktorsvagn parkerad med olika verktyg och en lång slang, sonden. Sonden såg ut som ett spaghettistrå, ett al dentekokt långt spaghettistrå, förutom att den var genomskinlig och inte pastafärgat. Jag inspekterade sonden med skräck i blicken och en klump i halsen. Varför i hela helvete satt jag här? 
 
   - Slangen är mjuk, känn på den, sa sjuksköterskan som skulle utföra projektet, samtidigt som mamma klappade mig på huvudet.
 
Sjuksköterskan hade rätt, slangen var mjuk. Den kändes ungefär som ett kolasnöre, lite hård men fortfarande lätt att böja åt alla håll och kanter.
 
   - Först kommer jag att sticka in den genom en av dina näsborrar. Strax därefter kommer sonden ner till svalget, då är det bra om du dricker lite vatten, det kan kväljas en aning när den kommer dit men om du dricker halkar den ner lättare. 
 
Det stod en mugg med vatten på doktorsvagnen som antagligen var mitt. Jag tänkte att jag minsann skulle klara mig utan vatten. Min inte-mer-än-4-dl-om-dagen-regel fick inte brytas.
 
   - Sen är den nere i magsäcken och då är det klart! fortsatte sköterskan hurtigt, som om det var en löptur hon pratade om. Den andra änden som sticker ut genom näsan, kommer jag fästa med en liten tejpbit på kinden, så att den inte slänger runt och är ivägen.
 
Jag höll mamma i handen och först nu började jag inse vad som höll på att hända. Alla som hotat om sondmatning hade verkligen menat allvar. Den där långa plastgrejen skulle in i nosen på mig och jag bara satt på sängen och lät det hända! Innan jag hann fundera mer hade sköterskan börjat med operation In-med-slangen. Hon lirkade in den ena änden i näsan. Det kändes inte speciellt mycket men sen petade hon in den längre, och längre, och när den kom till svalget blev det riktigt obehagligt. Jag kväljdes tills jag trodde att jag skulle kräkas, av ren överlevnadsinstinkt sträckte jag mig efter vattenmuggen och drack tre snabba klunkar. Då gled den ner. Jag drack lite mer vatten, för att vara säker på att inte spykänslan skulle komma tillbaka. Så mycket som jag druckit under de här sekunderna, hade jag inte druckit på en och samma gång på jag vet inte hur länge. Hur mycket kunde det ha varit? Två deciliter? Tre? FYRA? Inte-mer-än-4-deciliter-regeln skulle förstöras idag och den inte redan hade förstörts.
 
Den ena änden av slangen var nere i min mage, den andra stack ut genom ena näsborren och den fäste sjuksyrran med en tejpbit på min kind, precis som hon lovat. Tejpbiten var vit och matchade min vinterbleka hud perfekt, den syntes knappt. Som om jag brydde mig om den saken. Jag var fullt upptagen med att ha ångest över vattnet jag nyss druckit, ha ångest över den här situationen, ha ångest över att jag snart skulle vara fet. Genom den här jävla slangen, som både skavde och gjorde ont i halsen, skulle jag gödas upp till ett fetto. På nolltid.
 
En gång när jag var ungefär 8 år råkade jag stoppa en biljardkö i halsen. Det gjorde fruktansvärt ont och jag hade skavsår i en hel vecka efteråt. Den smärta i halsen jag kände nu var ungefär den samma, skillnaden var att biljardkön bara nuddade svalget någon tiondels sekund innan jag instinktivt drog upp den, sonden skulle sitta kvar, hur länge visste jag inte. 

Den värsta dagen

Jag vaknade upp på söndag morgon av att solen sken in mellan gardinerna på sjukhusrummet. Det var den första april och kom att bli en av de värsta dagarna jag upplevt.
 
Under förmiddagens rond bestämde den flintskallige doktorn, han som förbjudit mig att gå utanför rummets gränser, att en sond skulle sättas in på mig. Sjukhuspersonalen var nämligen inte alls nöjd med mitt matintag under helgen, de tyckte knappt jag "ätit ett gryn" under dessa två dagar jag varit här, och nu skulle Tomtedoktorns hot från i fredags faktiskt bli verklighet.
 
Jag visste det! Jag visste att jag skulle bli lurad! Jag hade för fasen ätit yoghurt igår. Och fisk och potatis! Ändå skulle de köra in en slangjävel i mig. Jag skulle inte att gått med på att åka till Falun från första början! Jag, som trott att jag kunde få åka hem idag, skulle uppenbarligen inte få åka hem. Jag skulle bli tvångsmatad. På riktigt. Det här tänkte jag inte gå med på! Vad skulle jag göra för att slippa? Jag var för trött för att rymma, jag skulle inte orka springa ifrån all personal, eller ens öppna fönstret och hoppa ner. Jag var för trött för att protestera också, men gråta orkade jag. Så jag grät.
 
Mammas åsikter om sonden var rena motsatsen mot mina. Hon tyckte det var ett bra beslut att jag äntligen skulle få näring. Hon var lättad över Flintisens beslut, gång på gång hade jag ju bevisat att jag inte kunde äta på traditionellt sätt. Min konstanta viktnedgång skulle äntligen få ett slut i och med sonden. Enligt mamma var det här början på något nytt och hon var mycket hoppfull.
 
För er som inte vet vad en sond är, ska jag förklara. En sond är en lång plastslang som stoppas in igenom näsan och går raka vägen ner till magsäcken, via svalget. Genom den slangen ger man patienter, som av någon anledning inte själv kan äta, sondvälling. 
 

Lördag kväll och en sjuksyrrejävel

När klockan slog 19 spelade vi Bingolotto men vann inget och klockan 21 var det dags för mat IGEN. Fucking kvällsmål. Det var en sköterska som kom in med kvällsmålet, en bricka med två mackor och ett glas saft hade hon med sig. Och hon hade brett mackorna. Med smör! På fullaste allvar trodde hon att jag skulle äta dem, mackorna med hundra lager smör och feta ostskivor på. Hon kunde dra åt helvete! Om jag överhuvudtaget skulle få ner några brödsmulor av ett par mackor ville jag göra dem själv men icke, sa Nicke, sköterskan var korkad och stenhård, jag skulle äta det hon gav mig och därmed basta! Jag hade ingen talan mot den stans kärringen. Varför kunde jag inte få bre mackorna själv? Det förstod jag inte. Hon kunde ta de äckliga mackorna och stoppa upp i röven, jag tänkte i varje fall inte stoppa in dem i min mun. 
 
Även den här natten fick jag dropp. Jag var livrädd. Inte på grund av mitt usla hälsotillstånd utan för att jag var övertygad om att all sjukhuspersonal skulle lyckas med det de ville och det jag fruktade allra mest i världen, att få bli fet.
 
Precis som alla andra nätter de senaste månaderna drömde jag om mat. Både mardrömmar och mer behagliga drömmar. Jag kunde drömma att jag ätit något mot min vilja, vakna alldeles kallsvettig av skräck och fasa. Men jag kunde också drömma om ett friskt liv, där jag kunde äta utan att få ångest, där jag kunde äta glass en varm sommardag utan en endaste nedvärderande tanke om mig själv. Den dagen var långt borta, jag kunde inte ens föreställa mig hur det skulle vara att inte ha ångest. Men drömma, det kunde jag som sagt.

Hjärndöd

Madeleine som sovit över hade blivit hämtad av pappa. Pappa hade haft med sig två bingolotter, en till mamma och en till mig. "För att vi inte skulle ha tråkigt ikväll" var pappas motivering då han överlämnade lotterna. HAHA! Han kunde ju inbilla sig att vi skulle tycka det var spännande att sitta som två pensionärer, en lördag kväll och spela BIngolotto till de ljuuuva tonerna av Sven-Ingvars eller något annat svängigt dansband som gästade programmet. På ett sjukhus tio mil hemifrån. Kunde det bli mycket sämre? 
 
Efter att pappa och Madeleine hade iväg kollade jag och mamma på en film. Jag fattade dessvärre ingenting av filmen, absolut ingenting. Jag hade blivit totalt blåst. Filmen hette Sherdil, en film som gått på bio flera år tidigare, och handlade om hästar men det var nog det enda som gick in i skallen på mig för resten av historien fattade jag, som sagt, absolut ingenting av. Som anorektiker blir man väldigt korkad och kan bara tänka på en enda sak. Mat. När det kom till mat klarade jag av att vara fokuserad, koncentrerad och framförallt intresserad. 
 
Klockan 17 var det dags för middag. Ett jäva evigt ätande här, kunde jag tycka. Jag hade ju ätit lunch, varför skulle jag äta mer? Middagen gick ännu sämre än lunchade, jag åt i princip några tuggor luft.

Rumsarrest

Förmiddagen på sjukhuset rulllade på. Jag och Madeleine satt på rummet och pysslade med små söta pärlor som vi trädde på tunn tråd till armband och halsband. Tidigare, på morgonkvisten strax efter frullen, hade en flintskallig läkare kommit in och bestämt att jag inte skulle få gå utanför rummets gränser - såvida ingen skjutsade mig i rullstol. Detta för att inte anstränga och belasta hjärtat, som ju var i fara av min svält, onödigt mycket. Dessutom fick INTE för många kalorier förbrännas, allt skulle sparas, tyckte de. Allt för att jag skulle bli fet! Nåja, några snälla människor fanns det här ändå, som sköterskan som kommit in med de pärlor vi satt och trädde, för att vi inte skulle ha tråkigt nu när jag inte fick lämna rummet som på ett fängelse. Pärlorna roade inte mamma i lika hög utsträckning, hon satt istället i sängen och läste tanttidningar. Det tyckte hon var kul.
 
Fram emot tolvsnåret hördes klirr från tallrikar, ljudet jag avskydde, ljudet som betydde att det snart var mat. En alldels för kort stund efter att jag hört det första klirret kom en bricka med fiskgratäng, potatis och ett glas mjölk in, med en sjuksyrra som leverantör. Den första tanken som poppade upp i mitt huvud när jag fick syn på brickfan var mjöken. Var det röd mjölk? Sådan där fet 3 %-ig mjölk? Om det var det, tänkte jag absolut inte dricka av den, inte en chans i helvete att standardmjölk skulle få passera min strupe. Jag frågade sjuksyrran var det var för sort, hon försäkrade mig om att det inte var standardmjölk, det var mellanmjölk. MELLANMJÖLK! Som om MELLANMJÖLK gjorde saken bättre! Nej, jag skulle ha lättmjölk, ingenting annat. Men nu ska ni få höra att på det här stället fanns ingen lättmjölk. Och förresten var det säkert standardmjölk i glaset på brickan ändå, sjuksyrran hade ljugit. Såklart, alla gjord ALLT för att göra mig tjock.
 
Jag trugade i mig några fjun fisk som jag duttade bort såsen ifrån med en servett, någon potatisbit gick också ner. Mjölken smuttade jag på som om det vore vodka och blev genast illamående av tanken på vad det faktiskt var, FET JÄVLA MJÖLK. All den här maten skulle få mig att jäsa som en bulldeg med för mycket jäst i, en bulldeg som jäste över bunken med dallrig fart. Och ingen i hela världen förstod mig, alla var så elaka. Allt jag ville jag att bli smal men det var tydligen för mycket begärt. 

Dropp och frukost

På grund av min allvarliga uttorkning fick jag dropp första natten. Det kändes inte något vidare, jag var livrädd för att gå upp i vikt, trots att droppet bara bestod av vatten men jag överlevde och på lördagsmorgonen vaknade vi vid åttatiden. Sjuksyrror kom in i rummet för att lossa droppställning och sladd från min kropp men injektionsporten i ena armvecket fick sitta kvar. Vi blev informerade om att det var frukostservering ute i matrummet. Motvilligt begav jag mig dit tillsammans med mamma och Madeleine. Precis som med middagen kvällen före skulle vi få ta med oss maten in till rummet. 
 
Inne på bänken i matrummet stod olika sorters bröd, fil, yoghurt, cornflakes, müsli, ost, skinka, salami, keso, apelsinjuice, äppeljuice, och annat gott, framdukat. Allt såg så gott ut att jag ville rusa fram till bänken för att vräka i mig precis allting, frossa i mat och trotsa allt som var förbjudet, trotsa den där jävla anorexin som förstört så mycket, trotsa mina egna regler och lagar. Jag följde naturligtvis inte min längtan efter att få äta. Äta skulle jag göra sedan, någon annan gång, när jag faktiskt förtjänade det. Den dagen jag var smal och nöjd, den dagen då jag var perfekt, då kunde jag äta. Inte nu. 
 
Hemma brukade jag äta ungefär en halv 125 millilitersbägare med yoghurt till frukost. Sådana fanns inte här. Det fanns bara stora en-litersförpackningar som man skulle hälla ur. Detta blev helt galet i mitt huvud, jag kunde inte äta yoghurt från en stor djup tallrik där jag hade noll koll på hur mycket det var! Det gick bara inte. Jag fick panik och ville gå tillbaka till rummet utan frukost men mamma var påhittig nog att ge mig en plastmugg jag fick ta yoghurt i, det kändes inte okej, men det kändes bättre än att ta i en tallrik. Mamma och Madeleine tog för sig av frukosten innan vi gick in på rummet för att äta. Deras mackor såg otroligt goda ut, och cornflakesen i deras filtallrikar! Och de välfyllda apelsinjuice! Jag hade gärna tagit deras frukost istället för min egen lilla yoghurtplastmugg. Eller nej, det hade jag inte. Eller ville jag äta? Var det anorexin eller JAG som inte ville ha? Jag trodde att det var anorexin, men den hade tagit över så mycket av mig själv att jag varken visste in eller ut längre.

Hot om sondmatning

Mitt i Gladiatorerna knackade det på dörren och en läkare kom in. Han påminde  om en av tomtarnanissarna i Mysteriet på Greveholm med sin ringa längd och sitt gråa hår, han var dessutom både glad och trevlig. Mina möten med Mesen och Dr Devil hade gett mig en tvivelaktig syn på läkare, men den här tomtedoktorn fick mig nästan till och med att le. Efter några minuters prat med mig och min syster bad han om att få låna mamma. De två gick ut i korridoren för att kunna prata i enrum medan jag och Madeleine satt kvar framför TV:n.
 
   - Imorgon ska du få ett matschema att följa.
 
Mamma hade kommit tillbaka efter ett långt snack med Tomtedoktorn och var nu i full galop med att förklara vad som skulle ske nästkommande dag.
 
   - Och det här schemat, som ungefär kommer att se ut som det du fick på 68:an, måste du verkligen följa. Annars sätter de in en sond på dig och då är det inte längre du själv som bestämmer vad du äter, då kan de till och med komma på natten för att mata dig. Det vill du väl inte? Få en slang upp ifrån näsan ner till magsäcken och bli tvångsmatad? Då är det väl ändå bättre att du verkligen äter själv?
 
   - Mjo, mumlade jag till svar.
 
Jag var inte ett dugg nervös eller det minsta förskräckt över de ord mamma nyss kläckt ur sig. Inte för att jag trodde hon ljög om vad Tomtedoktorn sagt, men hot om sondmatning hade jag hört förr om jag inte mindes fel, på 68:an. Den gången hade jag inte följt matschemat till punkt och pricka, ändå hade det inte hänt ett skit med någon jävla slang. Jag skulle komma undan nu också, det var jag helt övertygad om. Och vad kunde de göra? De kunde knappast trycka ner en sond i mig mot min vilja. Eller kunde de det? De där satans sjukhusmänniskorna! Aldrig att någon skulle få mig fet genom att bokstavligt talat pumpa i mig kalorier. I så fall skulle alla månader av bantning och späkning vara förgäves och gamla Maria, hon som kunde trycka i sig en hel chokladkaka utan att tänka på det, skulle vara tillbaka snabbare än kvickt. Det fick INTE hända, det skulle INTE hända. Ingen skulle få ta kontrollen över mitt energiintag, det var det bara jag som skulle ha. Japp!

Sjukhusmiddag

Den gråhåriga tanten, som guidat mig till rummet och som numera visste mitt namn, bad mig följa med till köket för att få middag. Klockan var redan 18 och alla andra patienter hade ätit en timme tidigare. Tanten öppnade kylskåpet för att ta fram mat. Än hade hon inte fått några restriktioner på hur mycket jag skulle äta , det enda hon visste var att jag hette Maria och hade anorexi, eftersom mamma informerat henne om detta. Tanten började sleva upp mat på en tallrik och sa åt mig att säga stopp när jag tyckte det var nog. Jag fick bestämma hur stor portion jag ville ha själv! En potatis och två matskedar gryta fick det bli. Jag drog slutsatsen att hon inte tyckte jag såg anorektiskt ut när jag fick bestämma hur mycket jag ville äta. Om hon hade tyckt jag var för mager hade hon väl skyfflat på en lastbilschaffisportion på min tallrik? Ett glas Funlight fick jag att dricka till. Jag fick Funlight och jag fick äta miniportion, det var rena himmelriket i jämförelse med 68:an! Jag visste innerst inne att det skulle bli andra bullar imorgon, när läkare och dietister skulle blandas in i bilden, av min erfarenhet var sådana inte lindriga mot anorexipatienter. 
 
Jag åt middagen på mitt rum, i sällskap av Madeleine och mamma. Jag behövde inte sitta med alla andra patienters stirrande ögon på mig när jag åt, så som jag blivit tvungen på 68:an. Ännu ett stort jävla plus. Medan jag åt var pappa och Susanne på utforskningsturné på sjukhuset, precis som alltid på nya ställen. De är sådana, nyfikna på allt, oavsett om det är intressant eller ej.
 
Vid halvåtta var Susanne och pappa tillbaka från sin lilla rundtur. De kramade om mig, sa till mig att äta ordentligt för att få komma hem snart, och sa hejdå, sedan åkte de tillbaka till Mora. 
 
Senare på kvällen satt jag, mamma och Madeleine och kollade på Gladiatorerna på TV (egen TV på rummet!). Madeleine och mamma satt bekvämt i sängarna medan jag satt spikrak i ryggen på en stenhård trästol med båda fötterna på golvet.Jag kunde inte unna mig att sitta bekvämt och slappna av. För det första trodde jag på fullt allvar att jag skulle bli fet av att luta mig mot ryggstödet, jag var övertygad om att det gick åt många fler kalorier om jag höll upp ryggen istället för att bara sjunka ihop som en förslappad soffpotatis. För det andra ville jag plåga mig själv, så mycket som möjligt och till varje pris.
 
 

Avdelning 34a

Framme vid Falu Lasarett. Leta parkering. Gå ut ur bilen. Brrr...kallt! Det var inte vår än! In genom sjukhusets entrédörrar. Läsa på skyltar. Virra runt i vita korridorer. Gå förbi sjukhusrestaurangen där det luktade så underbart gott av mat. Mmm! Gå igenom fler vita korriodorer för att till sist hitta rätt till avdelning 34a, som skulle bli mitt hem för en obestämd framtid. Detta visste jag visserligen inte, jag hade fortfarande inte ens gått med på att stanna kvar överhuvudtaget än. Jag var väldigt ledsen men det som till sist fick tyst på min glappande käft och allt mitt tjat och gnäll om att få åka hem, var Madeleine, min knappt tre år äldre storasyster. Hon erbjöd sig att vara kvar tills nästa dag, lördag. Det och en mutning på 1000 spänn från pappa gjorde att jag gick med på att sova här en natt, på sin höjd två, men absolut inte längre. Den kommande måndag fyllde Madeleine år, då ville jag vara hemma.
 
"Och här har ni Världens Fetaste Anorektiker!" tänkte jag när mamma presenterade mig för en personaltant med grått hår och glasögon, på avdelning 34a. Barnavdelningen. Och det var just därför jag var tvungen att vara i Falun och inte i Mora, Mora hade ingen barnavdelning att läggas in på. Med mina blott 12 år räknades jag fortfarande som ett barn.
 
Om ni minns hur det hemska 68:an hade sett ut, inte alls som ett sjukhus, var avdelning 34a rena motsatsen. Det var sjukhus i ett nötskal. Jag blev tilldelad ett rum med två sjukhussängar, ett litet bord, tre stolar, två dörrar och både egen tjotta och dusch, tack och lov. Jag var tvungen att erkänna att det här var hundratio gånger bättre än 68:ans spartanska fängelserum, men ändå, inget var så bra som mitt alldeles egna rum, hemma i Mora. Jag ville hem! 

Mot Falun

Ingen glädje fanns kvar i min lilla tunna kropp, jag hade inte skrattat på över tre månader, kanske till och med fyra, och den perfekta kroppen som varit syftet med hela bantningsgrejen, den infann sig aldrig. Min första målvikt 45 hade visat sig vara alldeles för mycket, precis som 44 och 43 och 42. Sedan hade det bara rullat på och nu var jag nere på 30. Men fortfarande inte nöjd, fortfarande inte tillräckligt smal och fin. Bara tjock, äcklig, ful och värdelös. Jag förtjänade verkligen inte att äta än på ett tag.
 
Mamma fick, precis som förra gången vi skulle till Falun, packa min resväska och precis som den gången skulle hon också nu sova kvar med mig. Pappa kom hem tidigare från jobbet för att följa med till Falun och när Madeleine och Susanne kom hem från skolan satte sig alla i familjen i bilen, utom jag. Jag totalvägrade som en liten fyra-åring. Jag ville inte till något jävla sjukhus, jag ville inte förlora allt vad kontroll hette, den som jag var så duktig på att hålla. Till slut fick pappa bära mig ut till Volvon och vi kunde brumma iväg mot Falu Lasarett. Under hela resan var jag argare än ett bi och surare än en citron. Jag försökte hela tiden få mamma och pappa på andra tankar genom att på hedersord (med fingrarna korsade bakom ryggen) lova att om jag bara fick vara hemma skulle jag minsann äta, om jag bara fick vara hemma skulle allt bli bra, om jag bara fick vara hemma skulle jag började kämpa med maten på allvar från och med nu. Om jag bara fick vara hemma. Tyvärr var föräldrarna varken lättlurade eller lättövertalade och bilen fortsatte raka vägen mot Falun utan stopp.
 
 

Allt och inget

Väl hemma, efter besöket på vårdcentralen, åt jag och mamma lite lunch, med beteckning på lite för min del. Jag fick i mig ungefär en fjärdedels pannkaka, det tjänade ju ingenting till att äta mer. Mitt liv var förstört.
 
Efter lunchen slängde jag mig på golvet och skrek och skrek och grät och grät och sedan, inget mer. Allt bara försvann, alla känslor, allting. Men inte mamma, min fina mamma försvann inte. Hon försökte trösta, prata och trösta lite till.
 
   - Maria, allt kommer bli bra. Om du bara åker till Falun och får i dig lite näring kommer du bli gladare. Du behöver inte må såhär.
 
Jag ville så gärna tro henne, men jag kunde inte. Det enda jag trodde skulle hända, om jag gav efter för allas tjat och lät mig läggas in, var att jag skulle förlora kontrollen. Läkare och sjuksyrror skulle tvångsmata mig tills jag såg ut som en övergödd julgris. Varför kunde ingen unna mig att få bli så smal som jag ville? 
 
 

Blodprover och EKG

Innan jag fick åka hem och packa väskan var jag tvungen att ta några blodprover, vilket inte var den lättaste uppgiften för sjuksyrrorna. Min inte-mer-än-4-deciliter-vätska-om-dagen-regel hade lett till en sådan extrem uttorkning att mitt blod var alldeles trögflytande. Det blev många nålstick i händer och armveck innan de ens kunde få fram en minidroppe blod. Även EKG skulle tas innan avresan, ett sådant som visar hjärtfrekvensen, ni vet.
 
EKG visade vad som hade befarats, mitt liv hängde på en skör tråd. Hjärtat var påverkat av svälten och slog inte som det skulle. Det kunde i vilken sekund som helst sluta slå, jag kunde få hjärtsvikt, sjunka ihop på golvet, dö. Men jag var inte rädd, inte ett dugg, så länge jag inte åt var jag stark, odödlig, oövervinnerlig. 

Domedagen del 2

Inte nog med att Dr Evil var dum som en struts, han bestämde att jag verkligen SKULLE läggas in på sjukhus också. I samma ögonblick han fattade det beslutet hatade jag honom ännu mer, vilket jag inte ens trott var möjligt. Jävla kossa till elak doktor! Jag skulle inte ens få åka till MHE-kliniken för att träffa Göran innan avresan till Falu Lasarett. Stackars, stackars mig! Jag kunde inte längre hålla tillbaka tårarna som brände bakom mina ögonlock, inte heller den ilska som häftigt kokade i bröstet på mig. Jag började gråta, skrika, jag var ledsen, förtvivlad, arg, besviken och irriterad, allt på samma gång. Och där stod Mesen, Dr Devil och mamma och tittade, men det gav jag blanka fan i. Jag brydde mig inte och jag hatade dem allihopa. Alla som ville lägga in mig på sjukhus eller få mig att äta var svin, riktiga ärkesvin!
 
Mamma fick låna telefonen på vårdcentralen för att ringa Göran och säga att jag inte skulle dyka upp under eftermiddagen, att jag istället skulle vara på väg till Falun för inläggning. Hon berättade hur förkrossad jag var över detta men Göran förklarade för mamma, som såklart också var ledsen då hon tyckte synd om mig, att inläggning var det enda vettiga alternativet just nu. Jag skulle inte överleva annars.

Domedagen del 1

Och så kom fredagen till slut, domedagen. Besök på både vårdcentralen och MHE-kliniken skulle hinnas med och framför allt, det stora beslutet om inläggning på sjukhus eller inte, skulle fattas.
 
Jag hade inte fixat maten med större portioner och mindre fusk, som jag lovat, den här veckan heller, det visste jag. Ändå var jag helt hundra på att jag även denna kväll, skulle få somna i min egen säng. 
 
I vanlig ordning började jag morgonen med en eller två matskedar yoghurt. Mamma och pappa försökte också truga i mig ett juiceglas med det förslaget totaldissade jag. Hello? Wake up! Juice? Idag? När jag skulle till vårdcentralen och väga mig? Nej, jag ville minsann inte ha för mycket mat i magen som tyngde ner vågen. I och för sig fick jag inte se vad jag vägde, men det var skitsamma, bara jag inte var för tung. Pappa tjatade och tjatade, han sa att de grammen juiceglaset kunde generera i, kanske var avgörande för om jag skulle in läggas in eller inte. Sure! Jag VISSTE redan att jag inte behövde läggas in, därför var det väldigt onödigt att dricka juicen. Till slut blev jag så trött på allt tjat vid frukostbordet att jag låste in mig i badrummet, ställde mig i duschen och skruvade på kallvattnet som jag lät rinna över min kropp tills det var dags att bege sig till vårdcentralen.
 
Att väga sig var en fruktansvärd pina. Även om jag inte fick reda på vad jag vägde från vecka till vecka var vågen ett stressmoment som hette duga. Jag ville inte gå upp i vikt och jag ville verkligen inte att någon läkare skulle beskåda hur jag blev fetare och fetare för varje kontroll. 
 
På vårdcentralen var allt som vanligt. Sätta sig i väntrummet, vänta, vänta, vänta. En sjuksyrra som ropade upp mitt namn. Vägning av sjuksyrran. Rapport av henne till doktorn om den aktuella vikten som jag inte fick reda på. Sedan skulle jag in till doktorn och prata med honom. Doktorn, som jag vid det här laget hade träffat ett antal gånger, var en icke-färdigutbildad, förvirrad krake. Även om han verkligen var en mes var det inte något större fel på honom, värre var det med han som snart skulle komma in i bilden, Dr Devil. 
 
Hur som helst, allt höll på att gå vägen. Mesdoktorn var inne på att jag skulle slippa läggas in i Falun, men förvirrad och töntig som han var, gick han iväg för att rådfråga Dr Devil. Och där sprack mina drömmar likt en överpumpad heliumbalong. Snart stod båda doktorerna, Mesen och Dr Devil, framför mig, båda med samma bistra uppsyn.
 
   - Maria, jag har fått reda på att du bara väger 30,8 kg. Med kläder på! Sa Dr Devil barskt, samtidigt som han spände ögonen i mig.
 
När han sa 30,8 blev till och med jag paff. Det var ju skitlite! Hur kunde det gå ihop med min plufsiga, äckliga, feta kropp? Samtidigt kunde jag inte låta bli att känna mig en aning nöjd. Jag hade alltså inte ätit för mycket den senaste tiden. Skönt!
 
Dr Devil pratade i ett rasandet tempo och ställde alla möjliga frågor.
 
   - Kräks du upp maten?
   - Nej, jag har spyfobi, svarade jag helt sanningsenligt.
   - Men hur i all sin dar har du kunnat gå ner över 20 kg på bara några månader om du inte kräkts upp det du ätit? Jag tror du ljuger!
   - För att jag inte ätit mycket, fattar du väl? Jag har aldrig spytt upp maten!
 
Dr Devil trodde inte på mig och det gjorde mig så arg att jag trodde jag skulle få en hjärtattack. Jag talade sanning och han trodde jag ljög! Hur många gånger jag än hävdade att jag aldrig framkallat kräkningar på egen hand, spelade det ingen roll, Dr Devil trodde mig inte, han var ett hopplöst fall och gick inte att prata med. Om jag tyckt illa om Dr Devil när jag först såg honom för ett par minuter sedan var det ingenting mot vad jag kände nu. Jag HATADE verkligen den här människan! Och åter igen, man behöver INTE spy bara för att man råkar vara anorektiker, det är sjukt lätt att nästan svälta ihjäl ändå.

Helt jävla dum i huvudet?

Är man inte helt blåst  om man inte äter fast att man håller på att dö av svält? Är man inte väldigt korkad som inte litar på alla de som säger hur ma egentligen ser ut? Är man inte helt jävla pucko om man fortfarande bantar när man är gravt underviktig? Tja, vad ska man svara på detta? Visst är det helt befängt det här, men man måste tänka på att anorexi är en sjukdom. En psykisk sjukdom, minst lika jobbig som en "vanlig". Det är inte "bara" att äta som de flesta tror. Man säger inte till någon som brutit båda benen och ligger hjälplös på marken att det "bara" är att resa sig upp och gå. För mig var det exakt samma sak att säga att det var enkelt att "bara" skyffla in mat i käften och sluta tänka. Ett benbrott måste gipsas för att läka, en ätstörning måste behandlas genom regelbunden terapi och stöd från anhöriga. Gemensamt i båda fallen är att det tar tid.
 
 

Besök av mormor och morfar

På onsdag, två dagar innan domedagen (då det skulle bestämmas om jag blev ivägtvingad till Falun eller inte) kom mormor och morfar och hälsade på oss i Mora. De anlände på morgon och åkte hem efter middagen. Men dessförinnan hann jag plantera blommor med morfar och mamma hann gråta en skvätt över sin benget till dotter, tillsammans med mormor (detta såg jag inte men mamma har berättat). 
 
När mina morföräldrar hade åkt hem, stod (jag kunde ju inte sitta och spara alla de kalorier jag hade chans att förbränna) jag på mitt rum och filosoferade över dagens middagsportion när mamma kom in till mig. Det syntes att hon hade gråten i halsen och att det i vilken sekund som helst skulle brista. Det gjorde det också, mycket riktigt. Tårarna rann nedför hennes kinder likt ett vattenfall samtidigt som hon förtvivlat försökte få mig att inse hur extremt sjuk den här situationen var. Jag fattade noll och kunde absolut inte begripa varför hon klagade på mig idag. Jag hade ju ätit som en hel hästfarm till middag! En hel äggstor potatis, en kycklingbit på säkert 30 gram och en tomatklyfta. Mer gick knappast att äta. Och detta eviga tjat om anorexi, jag hade inte anorexi! När skulle folk fatta? Jag hade en stor äcklig, dallermage och elefantfeta lår, det var vad jag hade, INTE anorexi!
 
Morfar och jag planterar blommor. 

Intresse för mat

MItt enda intresse jag hade kvar var mat och saker man kunde äta (matintresset var i och för sig nytt, så "hade kvar" kanske jag inte kan säga). Det var det enda i hela världen jag hade ork att koncentrera mig på. Jag plöjde kokböcker från pärm till pärm, lusläste receptsidorna i mammas tanttidningar och bakade kakor i ren förtvivlan. Det var superintressant! Varför hade jag inte upptäckt detta tidigare? Både frysen och familjen blev fullproppade med mina mästerverk. Själv smakade jag inte en smula av det jag bakat. Jag höll till och med andan när jag skulle hälla i socker i degen/smeten för att det inte skulle damma in i munnen. Jag ville ju inte ta några onödiga risker.

Olika syn på saken

Stackars min familj. De levde i ständig skräck. Skulle jag klara en dag till? Skulle jag leva i sommar? Varför hade detta hänt? Vad kunde de ha gjort för att förhindra det? Kunde de överhuvudtaget ha förhindrat det? Många frågor snurrade i deras huvuden.
 
Jag fattade ingenting av deras oro och tyckte därför inte heller synd om dem. Jag förstod inte att jag skulle dö om jag inte började äta, jag fattade det verkligen inte. Anorektiker blev jag kallad, men jag kände mig inte som en sådan. Att folk sa att jag var utmärglad, spökblek och såg allmänt läskig ut, bet inte ett dugg. Jag såg ju vad jag såg när jag kollade mig i spegeln. Fett, fett och åter fett, jag var tjock, inte utmärglad! 
 

Trött på allt

I flera månader hade jag fullkomligt struntat i vad det fanns för sorts bröd hemma, jag åt ändå inte mackor. Men nu, när hotet om sjukhus låg i luften, var jag väl tvungen att försöka äta lite, tänkte jag. I alla fall låtsas äta. Jag och mamma åkte till ICA där jag fick välja ut något bröd jag kunde tänka mig. Valet föll på naturella riskakor, minst fett i dem och inget socker. Ett paket druvjuice fick också följa med oss hem, jag kunde tänka mig att dricka någon klunk av det med.
 
Det blev kväll och och dags för det där förbannande jävla kvällsmålet. Med en riskaka och ett glas druvjucie framför mig, satt jag vid köksbordet och kände paniken komma krypande. Det gick inte, jag fick inte äta! Kunde inte! Varför skulle andra tvinga mig till det? Kunde inte en enda människa förstå att jag inte behövde äta? Jag var inte så smal som alla sa och om jag nu var det, varför kunde de inte unna mig att se ut som jag ville? Fotomodeller fick ju vara smala! Och kändisar! Det var bara att slå upp vilket magasin som helst för att se det!
 
Panik. Hjärtklappning. Kände min stora, feta, äckliga mage skava under tröjan. Såg juiceglaset framför mig. Kunde inte dricka. Riskakan låg också där, orörd. Jag tänkte inte äta. Kvällsmål skulle jag aldrig någonsin äta igen, jag ville inte bli tjock och åt man på kvällen, ja, då blev man garanterat tjock. Mamma mittemot mig. Susanne med en mattetabell som hon gjorde på tid, på platsen bredvid mamma. Pappa i vardagsrummet som kollade på TV. Madeleine inne på sitt rum. En helt vanlig familj om man bortsåg från mig.
 
Hjärtat slog allt hårdare. Ångesten kom med full kraft, fastän jag inte ens ätit. Jag blev arg, jag VILLE INTE äta. Jag tog riskakan i min hand, slängde den med full kraft så den flög flera meter innan jag slängde mig själv ner på golvet. Jag grät, skrek, allt var jobbigt och livet var hemskt. De tankar som värkte i huvudet på mig fanns med hela tiden, jag kunde aldrig vila från dem, jag fick aldrig någon ro. Längtade efter att slappna av, sova, så otroligt skönt det lät att sova, djupt och länge. Var så oerhört trött på allt, alla och framför allt mig själv.

Ultimatum

Sista måndagen i mars träffade jag Göran på MHE-kliniken, precis som jag gjort varje måndag de senaste veckorna. När jag kom dit den här gången trodde jag att det skulle bli som vanligt, att han skulle säga att jag var tvungen att få till huvudmålen ordentligt, även kvällsmålet. Att jag skulle äta större portioner och inte fuska så mycket som jag gjorde. Han brukade hävda att om jag gjorde som han sa, skulle jag inte gå upp i vikt, jag skulle snarare tappa något kilo eftersom förbränningen skulle komma igång genom att jag åt. Visst, det lät bra i teorin men jag hade varken haft kraft eller ork att översätta Görans råd till praktik. Terapisamtalen hade varit lika varenda gång, det Göran sa lät så himla rätt och rimligt och jag hade lyssnat, lovat och sagt att jag skulle börja äta tills nästa vecka vi sågs, sagt att jag skulle fixa detta den här gången. Fixat läxan att äta. Men det var samma visa varje gång, jag vågade inte börja äta normalt och hade fått göra  min terpeut besviken vecka efter vecka. Detta hade lett till ytterligare viktnedgång på min redan utmärglade kropp.
 
Den här gången insåg Göran att detta inte höll längre, jag fick inte gå ner ett gram till. Jag såg verkligen ut som ett skelett och det skulle inte dröja länge tills jag skulle bli ett på riktigt. Två meter under marken. Göran ställde ett ultimatum: Om jag inte började äta som han sa innan fredag den här veckan skulle jag bli tvungen att läggas in på sjukhus omgående, kanske till och med bli sondmatad. Sjukhussvamlet hade jag hört en miljon gånger förut utan att det hänt någonting. Jag tog därför inte hotet på speciellt stort allvar nu heller.
 
Jag fick en ny tid på MHE redan på fredag. Göran ville veta om jag fått till maten för att på så sätt bedöma om jag skulle in på sjukan eller ej. När samtalstimmen var över följde Göran med mig ut till mamma i väntrummet för att tala om för henne vad som gällde.
 

Acetonsmak

När man är i svält bildas till slut gifter i kroppen. Därför hade jag ständigt en smak av aceton i munnen. Och tro inte nu att det var någon slags inbillning eller hallunication från min sida, hela familjen kunde nämligen känna giftångorna från mig. 
 
 

Nattvak

Det allra viktigaste för mig som anorektiker var att det var så lite som möjligt jag åt. Visst, jag var livrädd för fett, torkade bort fettet på maten med hushållspapper och hade exakt koll på hur många gram fett alla livsmedel innehöll, men det vässentliga var som sagt att det var så lite som möjligt. Till exempel tre köttbullar (de minsta som fanns att köpa och ja, vi köpte köttbullar. Det var ändå ingen i familjen som gillade mammas eller pappas egenrullade), två pyttesmå potatisar (som jag i princip skalade bort hälften av) och ett par munnar lättmjölk till det. Mycket tjat och gnäll blev det om mina portionsstorlekar. Mamma tjatade. Pappa tjatade. Göran på MHE tjatade. Läkare tjatade. Madeleine tjatade. Susanne tjatade. Våra husdjur, guld firren Edwin och kaninen Ludde var de enda som inte tjatade. Mina föräldrar var på mig HELA tiden, varenda timme på dygnet, varenda dag i veckan. Till och med på natten! Eller okej, då tjatade de inte eftersom jag i bästa fall sov, men de var in på mitt rum med jämna mellanrum för att kolla att jag andades och inte hade dött. Jag vet att det låter fruktansvärt men det var så det var. När man inte äter tar det först musklerna (de är alldeles för energikrävande för kroppen att bära), sedan fettet. Till sist tar det på hjärtat, som också är en muskel. Om det går tillräckligt långt får man hjärtstillestånd och dör. Hjärtstillestånd är den "naturliga" dödsorsaken hos anorektiker (självmord den "onaturliga" orsaken).
 
Min fina familj brydde sig verkligen om mig, men jag uppskattade det inte. De tillät mig aldrig att äta så lite som jag gjorde, om det nu var någon korkad idiot där ute som trodde det. Men alla ska veta att en människa med anorexi blir bäst i världen på att ljuga och jävligt smart inom just det området. Det är ingen konst att gömma mat, trots att någon dryging sitter mitt emot och stirrar på en. Inte för en anorektiker, en anorektiker vet exakt hur man gör för att slippa äta, vid varje tillfälle. Mamma och pappa satt alltid med mig när jag åt, ändå lyckades jag nästan svälta mig själv till graven.
 
 
 
 

Laga, sniffa men inte smaka

Jag öppnade kylskåpet. Tog fram mjölk, chokladsås och en banan. Hällde i lite mjölk i mixern. Delade bananen i mjölken och ringlade över chokladsås innan jag tryckte på startknappen på mixern för att den blivande milkshaken skulle få sin rätta konsistens. Jag kom på att vi hade glass hemma också, slog av mixtern och strosade iväg till frysen för att hämta paketet. Öppnade det. Luktade på glassen som såg så god ut trots att den var väl frostig. Mm, vaniljglass! Tänk om jag vågade äta sådant! Men tanken stannade vid just en tanke som inte under några omständigheter fick bli till handling. Skopade ner några matskedar i mixern och startade den igen. När det såg lagom skummigt och tjockt ut åkte mixern av igen, jag hällde upp den färdiga milkshaken i ett högt glas. Tog fram glassen igen för att använda som pynt på toppen också. Ett sugrör, ett drinkparaply i detta och drinken var fulländad. God var den säkert, men det fick jag aldrig själv känna då jag gav den till Susanne som med förtjusning drack upp milkshaken med mina stirrande ögon på sig. Jag fullkomligt älskade att se folk äta eller dricka. Genom att gör det stillandes mitt eget sug, om så bara för ett ögonblick.

Född till att plågas

Dagarna gick och jag mådde allt sämre. Jag satte upp en massa nya regler, principer och lagar vilka jag var tvungen att följa, annars tog det hus i helvete och jag fick ännu mer ångest och panik. Jag hade till exempel upptäckt hur underbart skönt och plågsamt det var att knappt få i sig någon vätska. Fyra deciliter om dagen var det jag kunde godkänna, allra helst mindre men fan inte mer. Det spelade ingen roll om det var vatten, mjölk eller juice, bara det inte översteg gränsen jag satt upp. Även om hungern sedan länge var borta fanns törsten kvar. En av konsekvenerna av mitt minimala vätskeintag var att tungan blev torrare än sandpapper, ibland kunde jag vakna på natten och inte ens få in tungan i munnen eftersom den var så otroligt sträv. Dessa gånger fick jag helt sonika ta mina nävar och peta in den, dessvärre fastnade den då i gommen. En annan konsekvens var att jag alltid tänkte på vatten. Jag såg en rinnande kran med härligt iskallt, porlande vatten framför mig och fantiserade om hur jag svepte ett stort glas vatten rätt upp och ner, men det kunde inte bli verklighet. Anorexins makt hade tagit över för stor del av mitt riktiga jag och kroppens behov. Jag hade inte en chans att komma upp till ytan och trotsa ätstörningens alla regler. Jag var helt och hållet utlämnad till sjukdomen. Vatten, vatten, vatten. Så underbart med vattnet, men inte något jag kunde unna mig, det var jag inte värd, jag var född till att plågas, det var så det var, det var jag alldeles övertygad om. Och jag var bra på det.
 
 

Öppet hus

En lördag i början av mars var det öppet hus i skolan. Vi skulle ha lektioner och föräldrar, släkt och vänner var inbjudna för att kolla på. Eftersom denna skoldag bara skulle vara i tre-fyra timmar skulle jag få vara med hela tiden. Madeleine och Susanne gick i samma skola och mina föräldrar skulle gå emellan oss systrar. Såklart gjorde vi andra saker än vanligt, jag menar, vem vill stå och titta på i ett knäpptyst klassrum där eleverna har fullt upp med att lösa ekvationer eller läsa tyst i en bok? Istället gjorde vi mer lättsamma saker. Min klass var till exempel i slöjdsalen och snickrade, medan Susannes klass spelade fiol för sina åskådare, vilket alla andraklassare hade lärt sig under den gångna året (det lät visserligen förjävligt och var ganska öronbedövande men de var ju så unga, de små liven).
 
Allting var mycket ansträngande och jobbigt för mig, både fysiskt och psykiskt. Till och med rasterna var knäckande. Bara att gå runt i de folktäta korridorerna var som ett Maratonlopp i tät dimma. Det enda jag ville var att vila. Sova. Sluta tänka på mat och kalorier. Få lugn och ro, lugn och ro i själen. Sova, vila, finnas till, må bra igen. Och äta, helt utan ångest.
 
Mitt på dagen blev det ännu jobbigare, då serverades det skollunch. I matsalen hade jag inte varit sedan den där måndagen i februari, samma dag som jag fick min anorexidiagnos. Som jag tidigare berättat åt de kompisar jag hängde med i skolan i princip ingenting alls, de tyckte verkligen att ALL skolmat var äcklig. Denna dag blev inget undantag. Pastagratängen vi fick föll inte de kräsna vänner i smaken, de hoppade därför över denna och stegade direkt till salladsbordet. Jag följde kvickt efter, varje chans att äta för lite var bra. Ett halvt glas vatten och några strån rivna morötter fick bli min lunch. Plötsligt dök mamma upp, från ingestans, och fick syn på min tallrik med "mat". Så jävla olämpligt! Hon försökte desperat få mig att gå tillbaka till pastagratängen men misslyckades totalt. Jag vägrade. Av förklarliga skäl ville hon heller inte ställa sig mitt i matsalen, bland alla andra föräldrar och elever, och skrika på mig. Tack gode Gud (eller ja, mamma) för det! Eftersom jag knappt skulle äta någonting nu, lovade jag dyrt och heligt att jag skulle äta mer när jag kom hem, något som jag inte höll. Morötterna och vattnet var ju min lunch, jag kunde ABSOLUT INTE äta lunch två gånger.
 
Efter lunch var det avbrott från "lektionerna". Alla som ville fick istället bege sig till aulan för en teater som hade satts upp av ett par tjejer i min parallellklass. Den var välgjord och verkligen rolig  men jag kunde inte skratta. Lunchmorötterna låg som en stor, fet blockering i mitt huvud och gjorde att jag inte ens kunde pressa fram ett litet leende. Hur gärna jag än hade velat drunka i ett långt, härligt skratt och glömma allt vad mat hette, gick det inte trots att jag försökte. De enda känslorna jag kunde känna var ångest över vad jag ätit, i övrigt var jag lika tom som ett urblåst ägg. Ingen glädje, ingen kärlek, ingen lycka. Bara ångest.
 
Mamma, pappa och systrarna blev förbryllade naturligtvis när vi kom hem eftersom jag inte åt någon lunch fastän jag tidigare lovat. De hoppades, dag som natt, att jag skulle sluta svälta mig själv. Att jag skulle bli den gamla vanliga Maria som åt när hon var hungrig och inte skrek hela kvällarna av ångest. Den Maria som nästan alltid varit glad, hon som skrattade, som levde. Den Maria hatade jag, jag ville inte bli som den jag varit innan min bantning påbörjades. Gamla Maria var lika med tjocka Maria i min värld. Jag ville aldrig mer vara normalviktig! Hellre att familjen tjatade på mig att jag skulle äta, dagarna i ända. Jag behövde ändå inte göra som de sa, det var ju jag som hade makten, kontrollen och bestämde över MITT eget liv. Ingen annan. 
 
Jag är ledsen för bildkvaliteten men här är jag, in action på "Öppet hus".

Tomma hot?

   - Händerna är blå ser du, likaså fötterna. Det är för att hjärtat inte orkar värma upp hela kroppen och då blir det som sitter längst ut på kroppen mest lidande. Du vet att magen nästan alltid är varm, det beror på att den sitter så nära hjärtat."
 
As if I care. Jag stirrade in i den räffliga gipsväggen.
 
   - Pulsen är väldigt svag också, drygt 40 slag i minuten.
 
Jaha, den slår i alla fall, tänkte jag och drog en hårslinga bakom ena örat.
 
   - Nu gäller att du börjar äta mer, Maria, annars är jag rädd att jag måste skicka dig till sjukhuset i Falun, det vill du väl inte?
 
Jag var hos doktorn på barnmottagningen igen. Precis som varje gång hotade han med inläggning i Falun men allt han sa om att jag var så svag och kall och blablabla, brydde jag mig inte ett dugg om. Jag visste att jag inte behövde in på sjukhus och tvångsmatas med sond och allt vad doktorn svamlat om de senaste vinterveckorna. Jag hade hört det så många gånger förr att jag inte var det minsta rädd för att det skulle bli sanning och verklighet. 
 

Iskalla duschar

Allt var jobbigt, alla tjatade på mig om att jag skulle äta. Duschen blev därför en skön avkoppling, där fick jag vara i fred. Dessutom kunde jag fortsätta plåga mig själv, det som hade blivit det bästa jag visste. När jag led kände jag adrenalinet pumpa. Jag fick en kick, jag var duktig, stark och klarade allt i världen. På med det allra kallaste på duschkranen bara, låta det isiga vattnet rinna längs hela min fula, feta kroppa, känna hur underbart vidrigt och hemskt det var. Jag frös, jag plågades men det var bara härligt. Jag var stark.
 
 

Ego girl

I mitt liv fanns bara jag, ingen annan betydde någonting. Vad jag åt och vad jag gjorde, det var det enda viktiga. För omgivningen kunde jag vara fysiskt närvarande men aldrig psykiskt. Visst gick det att föra en konversation med mig, jag förstod varenda ord vad folk sa, men innebörden var totalt oviktig. Om det inte handlade om mat. Då spetsades öronen och jag lyssnade noggrant, tog in precis allt, mat var ju så väldigt jätteintressant och det enda som fanns i knoppen (men inte kroppen) 24 timmar om dygnet, 7 dagar i veckan.
 
Jag levde i min egna lilla värld, i en glaskupa, omöjlig för någon att picka hål i. Den där glaskupan gick heller inte att picka hål i från insidan, där jag befann mig. 
 
Jag var sjukt orolig för vad som skulle hända om allt blev som förr, då jag var frisk. Jag ville inte bli som förr, jag ville inte bli normal. Jag ville vara spinkig, så som andra sa att jag var, och jag ville väga aslite. Normal var min synonym till fet, något jag aldrig någonsin ville bli. Däremot inte sagt att jag var nöjd nu, när jag var sjuk, jag ville gå ner ännu mer i vikt och framför allt få KÄNNA mig smal, det gjorde jag inte än. Jag tänkte inte ge mig i första taget, jag skulle nå mitt livs hittills största mål, att få en vältränad, platt Britney-mage.

Anorektikervardag

Minnet av chokladbiten suddades sakta men säkert ut och efter någon vecka hade ångeten över den saken lämnat mitt huvud och gett plats för tusen andra grejer vad gäller matångest. Jag kunde givetvis tänka på flera saker samtidigt även om jag bantat bort större delen av min tidigare rätt så intelligenta hjära. Åh, varför åt jag den där halva köttbullen? Hur många gram av den där matskeden yoghurt jag åt till frulle ha gjort för skada på vikten? Hur fasiken ska jag komma undan med potatisen på tallriken när mamma sitter tre millimeter ifrån mig? Hinner jag göra situps utan att någon ser mig nu?
 
Förutom att jag gick på MHE-kliniken var jag även tvungen att besöka barnmottagningen för viktkontroll. En gång i veckan skulle jag ställas inför rätta. Men JAG fick inte se vad jag vägde, nej, det var bara doktorn som skulle få göra det. Denne doktor var förövrigt mesigast i Sverige. Mer om det senare.
 
Då och då var jag i skolan på någon enstaka lektion. Det var skönt att komma hemifrån, om så bara för en timme eller två. Hemma var jag ju nästan alltid, förutom då jag var på MHE-kliniken, barnmottagningen eller följde med mamma eller pappa och handlade mat, vilket i och för sig blev ganska ofta eftersom det blivit väldigt intressant att gå runt i livsmedelsbutiker och kolla. Kolla på allt förbjudet jag inte tillät mig äta, drömma mig bort, dra in doften av nybakat bröd från brödavdelningen. Eller bara vända och vrida på olika flingpaket, juiceförpackningar och annan mer "tillåten" mat för att studera näringstabell och kaloriinnehåll. Jag var vid det här laget expert på energiinnehåll i olika livsmedel, jag kunde allt innan- och utantill. Hade ni frågat mig mitt i natten, hade jag vetat lika exakt som på dagen: en skiva knäckebröd = 35 kalorier, nästintill fettfritt, ett glas (1,5 dl): 75 kalorier, ungefär 0,5 gram fett, ett glas lättmjölk: 80 kalorier, 0,75 gram fett, en Dennis Hotdog: 110 kalorier, 7,5 gram fett, etc. etc.
 
Jag hade sådan koll och kontroll! Kontroll över vad jag åt, kontroll över mitt liv. Det var jag som bestämde, jag var stark - när jag inte föll för frestelser, så som jag gjort med den där jävla chokladen. Det skulle inte hända igen. 
 
 

JÄVLA CHOKLAD!

Pang bom! Ångesten. Paniken. Vad FAN hade jag gjort? HJÄLP HJÄLP HJÄLP! Rummet snurrade värre än i virvevinden på Morafestivalen och jag hörde mitt hjärtas dånande slag i bröstet. Jag hyperventilerade. Min familj såg chockat på. Jag gick in i köket, tätt följt av mamma och så även pappa. Jag började skrika, gråta, förtvivlat, slängde mig rakt ner på golvet med en hård, ekande duns som följd. Jag var skokgstokig, fäktade så vilt omkring mig att pappa blev tvungen att hålla fast mig i sina starka armar för att jag inte skulle slå mig själv sönder och samman. Jag skrek och skrek, jag skrek tills rösten var så slut att jag lät som en förkyld kråka. I brist på röst började jag istället snyfta hysteriskt och när även snyftandet tog slut reste jag mig från golvet och började gå. Jag gick runt, runt i huset, frenestisk, med vevande armar för att bränna den där jävla chokladen, och med huvudet fullt av tankar om hur helvetes korkad jag var som försökt bli fri från anorexin. Herregud, vad hade jag trott? Jag ville inte ens bli frisk! Frisk = TJOCK. Tjock = VÄRRE ÄN DÖDEN.
 
Den natten blev hemskt och så även följande vecka. Chokladen fanns i min tankar dygnet runt. När man mår bra brukar man kunna släppa jobbiga tankar och orosmoln när man sover, det finns en orsak till varför det heter "sova på saken". Det ordspråket fattas i en anorektikers hjärna. Det var aldrig skönt att gå och lägga sig. Hur trött jag än var visste jag att jag ändå skulle vakna med jämna mellanrum och ha ångest, natten igenom. 

Ångestattacker

Som jag tidigare berättat var det mission impossible att få i sig kvällsmålet. Inte ens en liten frukt kunde jag äta. En gång när jag försökte trotsa anorexin och ångesten drack jag några milliliter druvjuice vilket slutade i katastrof. Jag blev totalt galen efteråt, slängde mig på golvet, skrek, grät, hade panik, ren och skär ångest. Min familj såg förtvivlat på, gjorde flera desperata försök till att trösta mig, få mig att inse att jag inte skulle bli tjock av en halv klunk juice. Deras försök ledde ingenstans, jag var ändå alldeles vild av ångest. Den natten sov jag inne i mina föräldrars sovrum bredvid mamma, hon ville inte att jag skulle vara själv när jag mådde så dåligt.
 
En annan gång, en fredags kväll, satt jag tillsammans med familjen och såg på Gladiatorerna på tv. Alla utom jag mumsade på choklad. Det såg så himla gott ut. Varför kunde de äta och inte jag? Hur var det möjligt att äta sådant utan att få ångest? Visst, det var bara tre-fyra månader sedan jag själv kunnat göra likadant men det var svårt att föreställa sig nu. Jag ville inte ha anorexi, jag ville vara frisk och må bra! Jag bestämde mig att jag fanimej skulle trotsa anorexin, trycka ner den äckligt starka makten långt ner i avgrunden. Jag hade reda bevisat för alla att jag klarat av att så gott som sluta äta och tyckte det var dags att få ett slut på denna story. Jag kände den underbara doften av choklad, hörde det smaskande ljudet från mamma som satt närmast mig i soffan. Utan att tänka vidare sträckte jag mig fram mot soffbordet, bröt loss en bit mörk choklad från kakan som låg där, släppte för suget, sket i anorexin som envist försökte hejda mig. Snabbt in i munnen med chokladbiten, tugga, tugga, svälja och sen var det ute med mig. 
 
 

Pannkakstricket

Trots att jag hade varit på MHE-kliniken gick det inte alls bra med maten nu. Jag fick världens ångestattacker bara av att tänka på mat. Jag hade även börjat få svårt att svälja, jag var rädd att saliven innehöll kalorier. Fattar ni, jag var så rädd för att gå upp i vikt att jag inte ens kunde svälja min egen saliv och gick därför runt och spottade jämt och ständigt. 
 
Att Göran bara några dagar tidigare lärt mig sambandet mellan mat och förbränning tänkte jag inte på när det var dags för en måltid. Jag kunde bara tillåta mig att äta lite, lite, lite. Till frukost fick jag i mig ungefär två teskedar yoghurt. Om det till exempel var pannkaka till lunch kunde jag ta två stycken men lyckas fiffla bort redan innan jag satte mig tills bords, utan att någon märkte. Pannkakstricket gick ut på att jag ställde mig vid diskbänken, med mina två pålagda pankisar på tallriken, för att torka bort fettet på dem samtidigt som några delar "råkade" lossna och fastna i hushållspappret jag använde som torkduk. Pappret med pannkaksbitarna åkte långt ner i soptunnan när ingen såg och av pannkakorna på tallriken gjorde jag rullar, med delarna som fattades vända nedåt mot tallriken, klurig som jag var. Sedan satte jag mig vid bordet, tog några tuggor av lunchen, drack en klunk lättmjölk, lämnade hälften av maten på tallriken och hade lyckats äta pyttelite ännu en måltid. Middagen såg i princip ut som lunchen. Det var allt jag fick i mig under en dag.

Hur kroppen fungerar

Inne hos Göran berättade mamma min story eftersom jag inte själv orkade göra det. Göran nickade med jämna mellanrum och lade ibland in några kommentarer som inte alls lät dumma eller sådär pekpinniga som de jag hört från människorna på psyket i Falun. När mamma berättat allt och vi diskuterat kring saken förklarade Göran hur de jobbade för att bota sina patienter på det här stället. Jag tyckte att allt lät toppen vilket också mamma och pappa tyckte. Här var det eget ansvar som gällde, inga konstiga eller stränga regler som på 68:an. Hallefuckinglujah! Inga tvång och inga måsten, det var helt upp till en själv att äta. Om man ville bli frisk vill säga. Utan en otroligt stark vilja finns inga botemedel i världen mot anorexi, man måste vilja själv.
 
Tillsammans bestämde vi att jag skulle äta frukost, lunch, middag och kvällsmål varje dag. Jag fick även veta hur kroppens ämnesomsättning fungerar. Om man äter dessa mål, huvudmålen som Göran kallade dem, hålls förbränningen igång och man riskererar inte att bli fet, vilket var det absolut värsta tänkbara scenariet i min värld. Eftersom jag åt såpass lite i dagsläget gick min kropp på lågvarv, därav mina blå isklumpar till händer och fötter, energin från maten räckte inte till att värma upp kroppen.
 
Göran berättade också varför alla bantande tjockistanter aldrig blir smala - de äter för lite, hur konstigt det än må låta. Om man får i sig för lite kalorier försöker kroppen kompensera detta genom att spara allt som går, den vet ju inte när den får mat nästa gång. Förbränningen går ner, vikten upp, eftersom kroppen suger åt sig likt en tvättsvamp, för så fort man äter någonting. Kroppen är en smart maskin och vill inte tyna bort.
 
Min bantning var dock ingen gammal hederlig tantbantning, jag hade bantat på ett extremt  sätt, ätit väldigt lite och dessutom tränat väldigt mycket, därför hade jag förlorat så pass mycket vikt på så kort tid. Om jag nu började äta regelbundna huvudmål skulle det inte hända ett jota med vikten, lovade Göran. Visserligen behövde jag lägga på mig minst tio kilo, men det skulle vi ta sedan, när jag sett att jag inte blev tjock av att äta normalt. Först då skulle jag börja med mellanmål i massor och sakta men säkert återfå de muskler jag tappat.
 
Fortsättningsvis skulle jag komma till MHE-kliniken en gång i veckan för terapisamtal med Göran.

MHE-kliniken

Under veckan som kom, sportlovsveckan, var jag på mitt första besök på MHE-kliniken som ligger i Mora. Mamma hade beställt tid där för flera månader sedan då hon såg vart åt det barkade med min bantning. MHE-kliniken är en mycket populär och framgångsrik privatklinik, specialiserad på ätstörningar, och det säger sig självt att om intresset är stort blir väntetiden lång. Men nu, en lång tid efter mammas samtal med Göran Carlsson, var tiden innte. Kliniken var inte alls som ett sjukhus, det låg i ett stort ljusblått hus och var invändigt modernt och trendigt inrett, väldigt mysigt. I receptionen möttes vi upp av en späd (men inte anorektiskt skinny) liten kvinna med brunt kort hår. Hon var trevlig och visade vägen upp till väntrummet två trappor upp. Där fick vi sitta på de röda sofforna och vänta på Göran, som vi skulle träffa.
 
Vi väntade och väntade (kanske en kvart men för mig kändes det som en hel evighet, jag var nervös, vad skulle jag hit och göra liksom? Ännu mer mattjat?) men till slut hördes klampande steg och innan jag hunnit tänka på att lokalisera ljuden öppnades dörren som fanns framför sofforna och ut kom en lång, säkert 185 cm, karl med svart hår och snälla ögon.
 
   - Hej! Maria här eller?
   - Ja, svarade jag, tyst och ängsligt.
 
Han räckte fram sin hand och presenterade sig som Göran Carlsson.
 
   - Och det här är förstås mamma och pappa, sa Göran och skakade hand med mina föräldrar också.
   -Mitt rum ligger där uppe, sa Göran och pekade med hela handen upp mot de trappor som fanns bakom den dörr han nyss kommit ut ifrån.
 
Vi gick till hans rum alla fyra. Där inne fanns soffor som vi sog oss ner i. 

Tvärtom-metoden

De stränga reglerna jag blivit beordrad under min vistelse i Falun hade satt sina spår. Reglerna hade gjort mig trotsig, INGEN skulle få komma här och tro att de kunde ta kontrollen över mitt liv. Ni komme rihåg att jag var tvungen att vila en timme efter maten på 68:an, vad tror ni jag gjorde när jag kom därifrån? Jo, jag STOD upp en timme efter maten. De hade velat göra mig fet där, tänkte jag, alltså var det bäst att strida mot alla deras regler och göra tvärtom hemma. Det var jag, bara jag, som skulle ha kontrollen över mitt liv.
 
 

Bäst i världen på att ljuga

Lunch och middag var faktiskt de mål som gick lättast att få i sig. TIll frulle åt jag bara några bitar av en macka och en, eller möjligtvis två, klunkar mjölk. Förmiddagsmellis och kvällis slopade jag helt. Till eftermiddagsmellis tog jag i alla fall några tuggor av en frukt men det var det ingen som visste om, de trodde att jag åt upp HELA frukten. En anorektiker är nämligen bäst i världen på att ljuga. Frukten var det väldigt enkelt att fuska med, det var bara att ta med sig den tillsammans med en servett och sätta sig på ett avskiljt ställe i huset, till exempel vid datorn. Sedan bet jag i äpplet, eller vad jag nu hade för frukt, och spottade ut i servetten ända tills det bara var skrutt kvar. Det såg exakt ut som om jag tuggat i mig hela äpplet fastän jag på sin höjd på i mig en halv milliliter fruktsaft. Smart som tusan!
 
Eftermiddagsmelliset var tyvärr det enda målet jag åt utan tillsyn. De övriga gånger jag åt, eller skulle äta rättare sagt, satt mina päron mittemot mig och lämnade ingenting åt slumpen. Trodde de.

RSS 2.0