Smalast vinner?

Det allra viktigaste för mig som anorektiker var att det var så lite som möjligt jag åt. Visst, jag var livrädd för fett, torkade bort fettet på maten med hushållspapper och hade exakt koll på hur många gram fett alla livsmedel innehöll, men det vässentliga var som sagt att det var så lite som möjligt. Till exempel tre köttbullar (de minsta som fanns att köpa och ja, vi köpte köttbullar. Det var ändå ingen i familjen som gillade mammas eller pappas egenrullade), två pyttesmå potatisar (som jag i princip skalade bort hälften av) och ett par munnar lättmjölk till det. Mycket tjat och gnäll blev det om mina portionsstorlekar. Mamma tjatade. Pappa tjatade. Göran på MHE tjatade. Läkare tjatade. Madeleine tjatade. Susanne tjatade. Våra husdjur, guld firren Edwin och kaninen Ludde var de enda som inte tjatade. Mina föräldrar var på mig HELA tiden, varenda timme på dygnet, varenda dag i veckan. Till och med på natten! Eller okej, då tjatade de inte eftersom jag i bästa fall sov, men de var in på mitt rum med jämna mellanrum för att kolla att jag andades och inte hade dött. Jag vet att det låter fruktansvärt men det var så det var. När man inte äter tar det först musklerna (de är alldeles för energikrävande för kroppen att bära), sedan fettet. Till sist tar det på hjärtat, som också är en muskel. Om det går tillräckligt långt får man hjärtstillestånd och dör. Hjärtstillestånd är den "naturliga" dödsorsaken hos anorektiker (självmord den "onaturliga" orsaken).

 

Min fina familj brydde sig verkligen om mig, men jag uppskattade det inte. De tillät mig aldrig att äta så lite som jag gjorde, om det nu var någon korkad idiot där ute som trodde det. Men alla ska veta att en människa med anorexi blir bäst i världen på att ljuga och jävligt smart inom just det området. Det är ingen konst att gömma mat, trots att någon dryging sitter mitt emot och stirrar på en. Inte för en anorektiker, en anorektiker vet exakt hur man gör för att slippa äta, vid varje tillfälle. Mamma och pappa satt alltid med mig när jag åt, ändå lyckades jag nästan svälta mig själv till graven.