Smalast vinner?

En lördag i början av mars var det öppet hus i skolan. Vi skulle ha lektioner och föräldrar, släkt och vänner var inbjudna för att kolla på. Eftersom denna skoldag bara skulle vara i tre-fyra timmar skulle jag få vara med hela tiden. Madeleine och Susanne gick i samma skola och mina föräldrar skulle gå emellan oss systrar. Såklart gjorde vi andra saker än vanligt, jag menar, vem vill stå och titta på i ett knäpptyst klassrum där eleverna har fullt upp med att lösa ekvationer eller läsa tyst i en bok? Istället gjorde vi mer lättsamma saker. Min klass var till exempel i slöjdsalen och snickrade, medan Susannes klass spelade fiol för sina åskådare, vilket alla andraklassare hade lärt sig under den gångna året (det lät visserligen förjävligt och var ganska öronbedövande men de var ju så unga, de små liven).

 

Allting var mycket ansträngande och jobbigt för mig, både fysiskt och psykiskt. Till och med rasterna var knäckande. Bara att gå runt i de folktäta korridorerna var som ett Maratonlopp i tät dimma. Det enda jag ville var att vila. Sova. Sluta tänka på mat och kalorier. Få lugn och ro, lugn och ro i själen. Sova, vila, finnas till, må bra igen. Och äta, helt utan ångest.

 

Mitt på dagen blev det ännu jobbigare, då serverades det skollunch. I matsalen hade jag inte varit sedan den där måndagen i februari, samma dag som jag fick min anorexidiagnos. Som jag tidigare berättat åt de kompisar jag hängde med i skolan i princip ingenting alls, de tyckte verkligen att ALL skolmat var äcklig. Denna dag blev inget undantag. Pastagratängen vi fick föll inte de kräsna vänner i smaken, de hoppade därför över denna och stegade direkt till salladsbordet. Jag följde kvickt efter, varje chans att äta för lite var bra. Ett halvt glas vatten och några strån rivna morötter fick bli min lunch. Plötsligt dök mamma upp, från ingestans, och fick syn på min tallrik med "mat". Så jävla olämpligt! Hon försökte desperat få mig att gå tillbaka till pastagratängen men misslyckades totalt. Jag vägrade. Av förklarliga skäl ville hon heller inte ställa sig mitt i matsalen, bland alla andra föräldrar och elever, och skrika på mig. Tack gode Gud (eller ja, mamma) för det! Eftersom jag knappt skulle äta någonting nu, lovade jag dyrt och heligt att jag skulle äta mer när jag kom hem, något som jag inte höll. Morötterna och vattnet var ju min lunch, jag kunde ABSOLUT INTE äta lunch två gånger.

 

Efter lunch var det avbrott från "lektionerna". Alla som ville fick istället bege sig till aulan för en teater som hade satts upp av ett par tjejer i min parallellklass. Den var välgjord och verkligen rolig  men jag kunde inte skratta. Lunchmorötterna låg som en stor, fet blockering i mitt huvud och gjorde att jag inte ens kunde pressa fram ett litet leende. Hur gärna jag än hade velat drunka i ett långt, härligt skratt och glömma allt vad mat hette, gick det inte trots att jag försökte. De enda känslorna jag kunde känna var ångest över vad jag ätit, i övrigt var jag lika tom som ett urblåst ägg. Ingen glädje, ingen kärlek, ingen lycka. Bara ångest.

 

Mamma, pappa och systrarna blev förbryllade naturligtvis när vi kom hem eftersom jag inte åt någon lunch fastän jag tidigare lovat. De hoppades, dag som natt, att jag skulle sluta svälta mig själv. Att jag skulle bli den gamla vanliga Maria som åt när hon var hungrig och inte skrek hela kvällarna av ångest. Den Maria som nästan alltid varit glad, hon som skrattade, som levde. Den Maria hatade jag, jag ville inte bli som den jag varit innan min bantning påbörjades. Gamla Maria var lika med tjocka Maria i min värld. Jag ville aldrig mer vara normalviktig! Hellre att familjen tjatade på mig att jag skulle äta, dagarna i ända. Jag behövde ändå inte göra som de sa, det var ju jag som hade makten, kontrollen och bestämde över MITT eget liv. Ingen annan.