Smalast vinner?

Som jag berättade, jag skulle få åka hem redan på fredag. När den dagen var kommen tog pappa och systrarna bilen där hemma i Mora och gasade iväg till oss i Falun. Vid fyratiden var de framme men vi fick inte åka hem på en gång. Kontaktpersons-Gunilla ville prata med mina föräldrar innan. Under tiden väntade jag, Madeleine och Susanne i en vit sjukhuskorridor eftersom Gunillas rum låg i en sådan, en bit bort från 68:an. Det här var första gången på hela veckan, som hade känts som flera månader, jag kunde kosta på mig ett litet leende. Det var så härligt att få träffa pappa och syskonen igen, som jag längtat efter dem! Hit skulle jag inte igen, aldrig mer. Nu skulle jag hem, äta och bli frisk.

 

Att komma hem, äta och bli frisk var lättare sagt än gjort. Redan samma kväll satt mamma och pappa där med en macka och försökte få mig att äta den. Det gick inte alls. Kvällsmålet var det absolut svåraste. Om man åt efter klockan 18 blev man fet, det stod det i alla tidningar. Dessutom hade jag varit på sjukhus i flera dagar och ätit bra med både lunch och middag, jag hade säkert gått upp flera kilo och behövde kompensera det.