Fortsättning?

Hej! 
 
Eftersom bloggen fortfarande besöks dagligen, trots det senaste halvårets frånvaro av inlägg, vill jag uppdatera för att berätta läget. Kommer det någon fortsättning? Finns den? Svaret på första frågan är något oklar, jag har ännu inte bestämt huruvida jag ska skriva vidare här eller inte. Svaret på andra frågan är ja, hela fortsättningen finns, men i bokform (vilken somliga av er redan fått ta del av). 
 
/Maria 

Inställt igen

Även denna gång blev vi tvungna att boka om Marockoresan på grund av mig, nu till slutet av mars, nästa år. Och precis som sist blev Madeleine och Susanne grymt besvikna på mig.
 
   - Maaariiiiaaaa! FAN vad DUM I HUVUDUDET du är! Vara rädd för mat när man ser ut som en hemsk och ful benget, hur korkad är du?
   - Se till att äta nu då! (När jag satt och kämpade med en pytteliten potatisbit på tallriken.) NÄHÄ!! Men slipp då! Du VILL ju inte bli frisk!
   - Du är helt jävla PSYCHO!
 
Sådana här kommentarer fick jag ibland höra av mina systrar. För det mesta var de dock något så när förstående. Förutom när det gällde resan, då var de enbart jättearga på mig, vilken jag antagligen också varit om jag befunnit mig i deras kläder. Vi hade ju sett fram emot denna resa i över ett år.
 
 

Semester?

Anorexi blir man inte botad från på en vecka. Inte en månad eller två för den delen heller. Det tar så himla mycket längre tid att bli frisk och fri än vad det gör att bryta ner kroppen och hamna i det helvete en ätstörning innebär och det är inte alls lätt att få tillbaka alla de byggstenar och muskler som gått förlorade av svälten och få tillbaka den vikt som tappats. I alla fall inte om man gör på rätt sätt. I och med att jag åt så mycket och regelbundet hade min förbränning gått upp rejält och av den anledningen var det inte många gram som fastande på min kropp. Detta är ändå, enligt min mening, det bästa sättet för en anorektiker att må hyfsat bra under den tillfrisknadsfas och viktuppgång som måste genomgås om man vill bli fri från sjukdomen. Att man långsamt bygger upp de muskler som förlorats utan att lägga på sig mer än det fett som är nödvändigt för att kroppen ska må bra, för att man ska kunna leva och fungera. 
 
Två kilo på hela långa sommaren, det var vad jag hade gått upp. I och för sig var det väldigt skönt att det inte hände avsevärt mycket med vikten samtidigt som jag kunde äta men att ständigt ha tider, mattider, att passa började bli allt mer påfrestande. Mitt fyrkantiga liv tvingade mig till att hålla koll på klockan dygnet runt, var än jag befann mig, oavsett vad veckodagen hette. Måndag som lördag, midsommar som vardag, det spelade ingen roll, maten skulle skötas. När jag umgicks med vänner var det givetvis samma visa, varannan timme var det mat vilket jag upplevde som både jobbigt och pinsamt (den där åldern vettni!). Det var fruktansvärt att vara tvungen att gå ifrån med jämna mellanrum för att äta. Jag kände mig som den mest annorlunda människa i världen! Varför fick alla andra gå omkring i flera timmar utan att äta? 
 
Förutom att det var jobbigt med passandet av tider vågade jag ännu inte äta all mat och jag kunde av någon outgrundlig anledning inte äta samma maträtt mer än en gång per vecka. Det var något jag fått för mig. Antagligen för att min terapeut sagt att man skulle äta "varierat" för en hög förbränning. Givetvis menade han att man skulle få i sig livsmedel från alla näringsämnen men min sjuka anorektikerhjärna tolkade "varierat" som att det skulle vara olika maträtter sju dagar i veckan, alla måltider. Att jag sedan ville laga all mat jag skulle äta själv, gjorde inte mitt liv lättare. Jag var verkligen TVUNGEN att ha kontroll över det som jag stoppade i min mun. Om någon annan lagade hade jag ingen aning om hur mycket smör det hade använts för att steka. Jag hade ingen aning om det hade slunkit ner en tesked socker i pannkakssmeten. Jag hade ingen aning om någonting och det gillade jag inte. Därför lagade jag min mat själv. 
 
Med dessa aspekter i åtanke låg den där Marockoresa inte speciellt lämpligt i tid. När vi diskuterade saken med Göran ansåg han att det var en direkt hälsofara, rent fysiskt, att åka till ett varmt och soligt land i mitt hälsotillstånd. Även om jag mådde mycket bättre nu än vad jag gjort tidigare samma år, skulle det bli en tuff påfrestning att vistas i det marockanska klimatet. Trots att det var sommar i Sverige, en ovanligt varm och solig sommar, var min hy fortfarande mjölkvit. I vanliga fall har jag väldigt lätt för att bli brun och brukar vara mer pepparkaka än vaniljdröm när hösten kommer men som sagt, inte detta år. Min nuvarande blekhet var ett tydligt bevis på att min kropp inte var i form och med min låga kroppsvikt skulle jag även snabbt bli uttorkad i afrikansk värme och därmed vara tvungen att hinka vatten på semestern. Förutom mellanmålen som jag inte skulle komma ifrån eftersom jag fortfarande var ett gravt underviktig. 
 
Sandigt knäckebröd på stranden i hundra graders värme. Otänkbart.
Flera liter vatten per dag. VERKLIGEN otänkbart. Vatten var ju fortfarande skrämmande, pumpa upp magen liksom!
 
Om vi reste skulle det bli en katastrofal upplevelse istället för skön avkoppling. Det var två månader kvar till avgång men jag skulle inte hinna bli frisk, vare sig fysiskt eller psykiskt. Det var bara att inse. 

Marocko?

Marockoresan, som skulle ha gått av stapeln under påsk men som stoppades på grund av min sjukdom, hade vi bokat om till månadsskiftet oktober/november. Vi hade alla trott, så väl mina föräldrar som mina systrar och jag, att jag skulle vara fullt återställd, både i knopp och kropp, tills dess och vi hade alla sett fram emot en semester. Resan hade varit en motivation för mig när jag satt på sjukhuset i Falun, en motivation till att truga i mig alla jävla måltider som jag hatade. Att tänka på resan hade gjort mig glad och hoppfull inför framtiden, även de dagar jag kände mig tjock som en japansk sumobrottare. Tyvärr verkade månaderna ticka på allt för snabbt, sommaren var snart över och vi var redan inne på mitten av augusti. Skulle jag verkligen hinna bli frisk på drygt två månader?
 

Farlig mat

Två dagar efter MHE-besöket tog jag modet till mig och åt pizza till lördagsmiddag och jag blev nästan besviken över hur fruktansvärt odramatsikt det blev. Här hade jag liksom gått och förbrett mig för världens pizzakris men istället för kris kände jag mig bara stolt över vilket mod jag besatt. Ingen ångest och inte mer tjockiskänslor än vad jag fick av knäckebröd. Detta blev en sporre för mig, det GICK nog att bli frisk från anorexin trots allt. Jag kände mig stark och och skulle ta mig bort ifrån den här skiten, den här vidriga sjukdomen som blivit som ett psykiskt fängelse. 
 
De kommande veckorna testade jag andra "farliga" saker, till exempel Mc Donaldsmat, sås och glass. Inte allt på samma gång förstås, en sak i taget var det som gällde. Det hade tagit tid att bli sjuk och det skulle få ta tid att bli frisk. 

Hetta, hemläxor och pizza

Sommaren var varm, 30 grader och sol de flesta dagar och egentligen var jag inte alls sugen på mina mellanmål med torra knäckemackor. Jag ville ha glass! Men det kunde jag GIVETVIS inte äta. Så jag knaprade på för att jag skulle få ta mina dagliga promenader. Utan mellanmålen visste jag att jag inte fick.
 
Hos Göran gick jag fortfarande och varje vecka jag var där fick jag en hemläxa, en utmaning, som jag skulle klara av till nästa gång. Det kunde vara olika maträtter som jag skulle testa, maträtter jag gillade, men som jag inte vågat mig på sen anorexin fick makten över mitt liv. Det kunde även vara en så "enkel" läxa som att lägga till mer mat, så som jag gjort med mellanmålen. Den här veckan när jag satt i terapisoffan frågade Göran mig vad jag skulle vilja äta för något om jag inte hade anorexi, om jag visste att det inte skulle generera i världens ångestattack.
 
   - Öööh, jag vet inte, svarade jag.
 
I flera månader hade det legat så långt att det FAKTISKT, rent praktiskt, GICK att äta vad som helst att den här frågan kom som en chock. Jag var inte alls beredd på den och hade absolut ingen aning om vad jag skulle vilja äta om jag vågade. Vad var det för fel på knäckebröd liksom?
 
   - Men kom igen, vad som helst! Jag vet att det finns massor du inte vågar äta men gärna skulle vilja...
   - Hmm, ööh, jaaa... jag vet inte... Men kanske pizza då, sa jag efter att ha funderat i hundra år.
 
Vi pratade lite om vad som skulle kunna hända om jag åt pizza. Skulle jag bli fet? (Enligt anorexin: VERKLIGEN!) Skulle jag få ångest? (Enligt anorexin: SOM FAN!) Eller skulle det rent av inte hända ett smack, varken psykiskt eller fysiskt? (Enligt anorexin: Väldigt liten sannolikhet!) Trots att anorexin försökte övertala mig att ALLT skulle gå åt helvete om jag åt pizza, hävdade Göran att det inte skulle hända någonting alls, förutom att min självkänsla ökade i och med att jag klarade något jag var livrädd för. 

Fler tvångstankar

Sommaren blev, precis som väntat, jobbig med mellanmål, tider och ångest. Dessutom hade jag fått en ny fix idé som adderades till det gäng av knäppa tankar som redan fanns: Jag hade kommit på att mellanmålen skulle ätas på precis tolv minuter, varken snabbare eller långsammare. Varför just tolv minuter? Ingen aning. Jag tror jag hade läst i någon tidning att det var normalt att äta på tolv minuter och för mig blev det sanning och därmed en lag.
 
 
 

Läkarjävel!

Utöver mina terapitimmar hos Göran varje vecka så gick jag också på regelbundna viktkontroller hos barnmottagningen. Viktkontrollerna var något jag verkligen avskydde. Jag vet inte om det fortfarande är så men år 2001 var läkare otroligt okunniga på det där med ätstörningar och anorexi. Jag minns särskilt en gång när jag vägt mig och sedan i vanlig ordning gått in till läkaren för ett litet samtal. Tidigare samma dag hade jag varit hos tandis och dragit ut två tänder och jag var fortfarande helt bedövad i käften och hade därför svårt att prata. Detta tog läkarfan till vara på. 
 
Från sin bekväma kontorsstol, som var klädd i typ sammet, passade han på att predika om hur himla DUM I HUVUDET och KORKAD jag var som hade anorexi, DET VAR JU BARA ATT ÄTA! Eftersom vikten stått still sedan förra gången jag var där så var han övertygad om att jag inte åt ett gryn trots att mamma, som satt bredvid mig, intygade att jag visst åt, sju gånger om dagen till och med. Men läkarjäveln fortsatte:
 
   - Vad dricker du för mjölk?
   - Lättmjölk, sluddrade jag fram med min bedövade käft.
   - LÄTTMJÖLK?! SKREK läkaren och fortsatte:
   - Då är det inte konstigt att vikten står och stampar på exakt samma ställe vecka efter vecka. STANDARDMJÖLK ska du dricka, från och med NU!
 
Där satt jag, ynklig och i princip försvarslös på en hård lanstingsträstol. Jag hade stor lust att ge honom en stor fet smäll på käften eller sparka honom mitt på hans allra heligaste ställe för att sedan springa där ifrån, fort som fan. Men jag lät bli, fegheten stoppade mig. Om jag inte hade varit hos tandläkaren samma dag hade jag i alla fall skrikit ut mina frustrationer men nu gick det inte, ut kom bara sluddrigt svammel som inte var speciellt respektingivande och om jag hade försökt mig på att skrika åt honom hade han bara hånat mig ännu mer. Mamma sa inte speciellt mycket, vad han sa spelade ingen roll, ansåg hon. Det var inte läkaren som skulle prata mat med mig, det var Göran som var bra på det området. Gubben mitt emot kunde hålla sin äckliga käft stängd men det gjorde han knappast. Istället gick han från att prata standardmjölk till olivolja. På fullaste allvar gav han mig rekomendationen att börja DRICKA olivolja för att jag skulle öka i vikt, VARJE DAG. Det menade han skulle göra susen för min vikt, och jag skulle gå upp sanslöst fort, så många kalorier det innehöll per deciliter. Väldigt smart att säga så till en anorektiker, vars största rädsla är att snabbt gå upp i vikt (gå upp i vikt överhuvudtaget), VÄLDIGT smart. 
 
Det där läkarbesöket gjorde mer skada än nytta och bidrog till att jag blev ännu mer rädd för fett i mat. 

Punktligheten

Jag hatade när folk kollade på mig när jag åt, vilket det kändes som om alla gjorde när jag satt med mina mackor. Alla visste ju att jag var sjuk, att jag hade svårt att äta och var då tvungen att se hur jag gjorde. Kanske att det var inbillning från min sida men ändå, det kändes som om alla kollade.
 
Att äta fick mig att känna mig oduktig, som att jag inte klarade av att svälta mig. Det var jobbigt att visa sig mänsklig och mat var lika med skam, ett tecken på att man hade dålig karaktär, inte kunde stå emot. Och så kände jag mig tjock när jag åt såklart, som åt hela tiden medan alla "normala" kanske åt tre-fyra gånger per dag.
Förutom dessa känslor var tidpunkterna då måltiderna skulle äga rum jävligt jobbiga. Jag kunde ställa till med världens ramaskri om maten blev två minuter försenad.
 
När jag börjat äta med så täta intervaller var jag inte sådär extremt punktlig med klockslagen, för varje dag som gick blev jag dock mer och mer stressad över tiderna. Om jag tyckte det var hemskt när maten blev försenad var det ännu värre att äta tidigare än planerat, det gick bara inte. Om jag åt tidigare kanske maten från föregående mål inte hade hunnit förbrännas än vilket kändes katastrofalt. Nej, säkrast var att hålla sig till det schema jag gjort upp och jag vill verkligen poängtera att det var jag som bestämt klockslagen för måltiderna. Göran hade däremot bestämt hur mycket jag skulle äta. Eller bestämt och bestämt, när det kom till kritan var det ändå mitt val att äta, han kunde bara rekommendera och predika. Tugga och svälja kunde jag bara göra själv. Det går inte att behandla någon som inte vill bli frisk från anorexi, det krävs en jävligt stark vilja från patienten själv. Ett par dryga och tjatiga föräldrar kan också vara till hjälp vilket det verkligen var för mig (även om jag många gånger bara vill slänga ut både mamma och pappa genom närmsta dörr när de började gnata om än det ena, än det andra).

Lång väg kvar

MItt mellanmålsätande fortsatte men jag tröttnade inte på knäckebrödsmackorna utan smör. Jag tyckte det var riktigt gott till och med, visserligen smakade allting bra efter månader av självsvält.
 
Trots att jag åt sju gånger per dag var ätstörningarna långt ifrån försvunna, jag var livrädd för att gå upp i vikt och bli fet fastän vågade fortfarande visade så lite som 33 kg. Fett undvek jag in i det längsta, socker hade jag nolltolerans emot. Än var det lång väg att gå, en tung och jobbig väg, men då och då började jag se ljusglimtar i tillvaron igen.
 
 

Trött på fusk

Ångesten flåsade mig fortfarande i nacken och jag kunde inte lyfta en gaffel utan att tänka på konsekvenserna, men paniken och självföraktet kom i kapp mig alltmer sällan. Ibland kunde det till och med gå en hel dag utan att jag fick en panikartad ångestattack, de dagarna var otroligt sköna.
 
Tänkte gjorde jag ändå så att det knakade. Hade jag ätit för mycket? För fett? Putade inte magen ovanligt mycket idag, mer än vad den gjorde igår? Var jag för mätt? När svaret blev jag på mina frågor, vilket det oftast blev, tog det inte mer än några sekunder innan jag var genomsvettig av den ångest jag kände. Varför hade jag ätit så mycket? Vem FAN åt sju gånger per dag liksom? Kunde ingen annan än jag själv erkänna att jag faktiskt VAR tjock, eller i varje fall normal? 
 
Min omgivning påstod att jag var sjukligt mager vilket jag inte alls höll med om. Någonstans längst in i hjärnan visste jag ändå att de hade rätt. Jag var sjuk och hade inte en kroppsuppfattning som stämde överens med verkligheten. För att bli frisk var jag tvungen att äta alla mina sju mål varje dag, jag var även tvungen att öka i vikt, vilket var min största skräck men det var nödvändigt för att jag någon gång skulle må bra igen. Ibland funderade jag över alla de knäckebrödsbitar jag "tappade". Det var nog inte så himla bra att inte äta upp de också, dessutom var det väldigt jobbigt, speciellt om någon utom familjen kom och hälsade på och såg mig äta. Att sitta och "tappa" en massa brödbitar med flit, hur normalt var det på en skala? I och för sig brydde jag mig inte avsevärt om vad folk tyckte om mig, huvudsaken var att jag fick vara smal, men ändå... Jag började tröttna på att fuska så mycket. 
 
Nästa gång på MHE tog jag upp knäckebrödstappandet med Göran.
 
   - Om jag börjar äta upp hela mackorna, kan jag få öka promenaderna med en kvar, till en timme, då?
   - Om du har pålägg på mackorna, på HELA mackorna, kontrade Göran.
 
Självklart svarade jag ja. Motion var den perfekta bytesvaran för mig och det är svårt att säga om jag klarat av att överhuvudtaget börja med mellanmålen om det inte varit för promenadernas skull. Göran hade sagt att de på sjukhus brukade förbjuda sina anorexipatienter att röra sina beniga kroppar (jo, tack, det hade jag fått erfara!) men att motion, enligt honom, tvärtom var bra för att bygga upp kroppen igen. Tillsammans med en tillräcklig mängd mat givetvis.

19 mackor per dag

Det hände inte någonting med min vikt alls, trots att jag tyckte jag åt som ett helt boskap, därför beordrade Göran mig att höja mackantalet till fem stycken, istället för tre, vid varje mellanmål. Jag skulle alltså äta sjukt många mackor per dag från och med nu. Två till frukost, fem stycken till alla mina tre mellanmål och ytterligare två till kvällsmål, alltså nitton stycken totalt. Vilken normal människa äter så många? Jag fick ångest bara att tänka på det. Ändå var den här höjningen var ingen chock, Göran hade förvarnat mig tidigare om att tre mackor bara var början vid starten av mitt frekventa mellanmålsätande.
 
För att det skulle bli lättare att klara av höjningen fick jag tillåtelse att promenera 45 minuter varje dag, istället för en halvtimme och det gjorde jag så gärna. I alla väder! Regn och rusk, som gassade sol, det fanns inga ursäkter som kunde göra att jag missade ett tillfälle att få motion. Att äta fanns det däremot miljoner anledningar till att slippa. 
 

Alltid tider att passa

Det var tider att passa jämt och ständigt. Måltider, måltider, måltider, alla sju skulle ätas varenda vareviga dag. På de klockslag jag satt ut, givetvis. Högst tio minuter fick överskrida, om det gick längre än så hoppade jag över den måltid som var aktuell just då, annars blev det liksom för tight till nästa gång matklockan ringde. Jag trodde på fullt allvar att jag skulle bli smällfet på två röda sekunder om jag åt på andra tider än de jag strukturerat upp. Det var även jobbigt att komma ihåg att "tappa" en massa brödbitar på bordet som jag sedan inte "kunde" äta upp. Mamma och pappa tjatade visserligen om att jag skulle äta upp även dessa men jag ville ju inte bli frisk och glupsk! "Små smulor är också bröd", upprepade mamma så gott som dagligen.

Skolavslutning

Ytterligare några veckor gick och vi kom fram till skolavslutningen. För första gången i hela mitt liv var det regn på examen. Tidigare hade det alltid varit runt hundra grader och gassande solsken, nu var det istället nästan minusgrader och spöregn. 
 
   - Det dåliga vädret beror säkert på att du är sjuk, Maria, sa mamma till mig på examensmorgonen och fortsatte, nästa år är du frisk och då ska du se att det är sol som det brukar vara på skolavslutningen.
 
Ingen vill stå ute och sjunga samtidigt som man hackar tänder, därför var vi i gymnastiksalen under examen istället för på skolgården bredvid flaggstången, där vi alltid varit. Det var ett väldigt märkligt år på alla sätt, ingenting hade varit som vanligt, inte på något vis och nu inte ens skolavslutningen. Sommarlov kändes det inte heller att jag fått. Kanske för att jag varit hemma nästan hela vårterminen. 
 
 
 

Ett vrickat knäckebrödsbeteende

Till mellanmål var det knäckebröd som gällde, det kändes bäst att äta. Inget socker, relativt små brödskivor med endast innehöll 35 kalorier per styck, och knappt något fett. Detta knäckebröd åt jag på ett väldigt underligt sätt. Jag började med att ta en tugga i mitten av mackan, de två bitarna som var på sidorna rasade då ner på bordet. Ingenting som rasat ner på bordet åt jag och när mina tre mackor var "uppätna" låg en stor hög med brödbitar framför mig (de som såg mig äta måste ha tyckt jag var extremt vrickad). Varför jag gjorde på just detta sätt vet jag inte men på något sätt var jag tvungen att fuska för att få i mig minsta möjliga, för att förhindra den fetma som antagligen låg runt hörnet med alla dessa mellanmål.
 
Pålägg på mackorna? En skinkbit lika stor (eller liten) som en tumnagel, fastän Göran talat om för mig att pålägget skulle täcka HELA mackan för att jag skulle få i mig nog med protein. Smör skippade jag helt. Näringsdrycken (Fortimel med kakaosmak, trögfytande sörja som används inom sjukvården) jag hade till mina knäckebröd drack jag upp sånär som på en slurk. Det kändes bra att alltid spara något när jag åt, det behövde inte vara mycket, bara jag sparade, det kändes inte lika glupskt då. Sedan kändes det bra i och med att jag då visste att jag inte var frisk än. Jag ville ju inte bli frisk! Frisk var för mig, fortfarande, synonymt med tjock och misslyckad.

Om

Min profilbild

Maria

När jag var 11 år började jag banta för att bli som min idol Britney Spears. Smal, snygg och populär. Bantningen gick snabbt överstyr och till slut var jag så benig att jag fick läggas in på intensivvårdsavdelningen på sjukhus för att överleva. Det här är min historia om hur jag föll ner i helvetet men även om vägen tillbaka och om hur jag mår idag, 13 år senare.

RSS 2.0