Smalast vinner?

Ångesten flåsade mig fortfarande i nacken och jag kunde inte lyfta en gaffel utan att tänka på konsekvenserna, men paniken och självföraktet kom i kapp mig alltmer sällan. Ibland kunde det till och med gå en hel dag utan att jag fick en panikartad ångestattack, de dagarna var otroligt sköna.

 

Tänkte gjorde jag ändå så att det knakade. Hade jag ätit för mycket? För fett? Putade inte magen ovanligt mycket idag, mer än vad den gjorde igår? Var jag för mätt? När svaret blev jag på mina frågor, vilket det oftast blev, tog det inte mer än några sekunder innan jag var genomsvettig av den ångest jag kände. Varför hade jag ätit så mycket? Vem FAN åt sju gånger per dag liksom? Kunde ingen annan än jag själv erkänna att jag faktiskt VAR tjock, eller i varje fall normal? 

 

Min omgivning påstod att jag var sjukligt mager vilket jag inte alls höll med om. Någonstans längst in i hjärnan visste jag ändå att de hade rätt. Jag var sjuk och hade inte en kroppsuppfattning som stämde överens med verkligheten. För att bli frisk var jag tvungen att äta alla mina sju mål varje dag, jag var även tvungen att öka i vikt, vilket var min största skräck men det var nödvändigt för att jag någon gång skulle må bra igen. Ibland funderade jag över alla de knäckebrödsbitar jag "tappade". Det var nog inte så himla bra att inte äta upp de också, dessutom var det väldigt jobbigt, speciellt om någon utom familjen kom och hälsade på och såg mig äta. Att sitta och "tappa" en massa brödbitar med flit, hur normalt var det på en skala? I och för sig brydde jag mig inte avsevärt om vad folk tyckte om mig, huvudsaken var att jag fick vara smal, men ändå... Jag började tröttna på att fuska så mycket. 

 

Nästa gång på MHE tog jag upp knäckebrödstappandet med Göran.

 

   - Om jag börjar äta upp hela mackorna, kan jag få öka promenaderna med en kvar, till en timme, då?

   - Om du har pålägg på mackorna, på HELA mackorna, kontrade Göran.

 

Självklart svarade jag ja. Motion var den perfekta bytesvaran för mig och det är svårt att säga om jag klarat av att överhuvudtaget börja med mellanmålen om det inte varit för promenadernas skull. Göran hade sagt att de på sjukhus brukade förbjuda sina anorexipatienter att röra sina beniga kroppar (jo, tack, det hade jag fått erfara!) men att motion, enligt honom, tvärtom var bra för att bygga upp kroppen igen. Tillsammans med en tillräcklig mängd mat givetvis.