Smalast vinner?

Utöver mina terapitimmar hos Göran varje vecka så gick jag också på regelbundna viktkontroller hos barnmottagningen. Viktkontrollerna var något jag verkligen avskydde. Jag vet inte om det fortfarande är så men år 2001 var läkare otroligt okunniga på det där med ätstörningar och anorexi. Jag minns särskilt en gång när jag vägt mig och sedan i vanlig ordning gått in till läkaren för ett litet samtal. Tidigare samma dag hade jag varit hos tandis och dragit ut två tänder och jag var fortfarande helt bedövad i käften och hade därför svårt att prata. Detta tog läkarfan till vara på. 

 

Från sin bekväma kontorsstol, som var klädd i typ sammet, passade han på att predika om hur himla DUM I HUVUDET och KORKAD jag var som hade anorexi, DET VAR JU BARA ATT ÄTA! Eftersom vikten stått still sedan förra gången jag var där så var han övertygad om att jag inte åt ett gryn trots att mamma, som satt bredvid mig, intygade att jag visst åt, sju gånger om dagen till och med. Men läkarjäveln fortsatte:

 

   - Vad dricker du för mjölk?

   - Lättmjölk, sluddrade jag fram med min bedövade käft.

   - LÄTTMJÖLK?! SKREK läkaren och fortsatte:

   - Då är det inte konstigt att vikten står och stampar på exakt samma ställe vecka efter vecka. STANDARDMJÖLK ska du dricka, från och med NU!

 

Där satt jag, ynklig och i princip försvarslös på en hård lanstingsträstol. Jag hade stor lust att ge honom en stor fet smäll på käften eller sparka honom mitt på hans allra heligaste ställe för att sedan springa där ifrån, fort som fan. Men jag lät bli, fegheten stoppade mig. Om jag inte hade varit hos tandläkaren samma dag hade jag i alla fall skrikit ut mina frustrationer men nu gick det inte, ut kom bara sluddrigt svammel som inte var speciellt respektingivande och om jag hade försökt mig på att skrika åt honom hade han bara hånat mig ännu mer. Mamma sa inte speciellt mycket, vad han sa spelade ingen roll, ansåg hon. Det var inte läkaren som skulle prata mat med mig, det var Göran som var bra på det området. Gubben mitt emot kunde hålla sin äckliga käft stängd men det gjorde han knappast. Istället gick han från att prata standardmjölk till olivolja. På fullaste allvar gav han mig rekomendationen att börja DRICKA olivolja för att jag skulle öka i vikt, VARJE DAG. Det menade han skulle göra susen för min vikt, och jag skulle gå upp sanslöst fort, så många kalorier det innehöll per deciliter. Väldigt smart att säga så till en anorektiker, vars största rädsla är att snabbt gå upp i vikt (gå upp i vikt överhuvudtaget), VÄLDIGT smart. 

 

Det där läkarbesöket gjorde mer skada än nytta och bidrog till att jag blev ännu mer rädd för fett i mat.