Smalast vinner?

Ångesten flåsade mig fortfarande i nacken och jag kunde inte lyfta en gaffel utan att tänka på konsekvenserna, men paniken och självföraktet kom i kapp mig alltmer sällan. Ibland kunde det till och med gå en hel dag utan att jag fick en panikartad ångestattack, de dagarna var otroligt sköna.

 

Tänkte gjorde jag ändå så att det knakade. Hade jag ätit för mycket? För fett? Putade inte magen ovanligt mycket idag, mer än vad den gjorde igår? Var jag för mätt? När svaret blev jag på mina frågor, vilket det oftast blev, tog det inte mer än några sekunder innan jag var genomsvettig av den ångest jag kände. Varför hade jag ätit så mycket? Vem FAN åt sju gånger per dag liksom? Kunde ingen annan än jag själv erkänna att jag faktiskt VAR tjock, eller i varje fall normal? 

 

Min omgivning påstod att jag var sjukligt mager vilket jag inte alls höll med om. Någonstans längst in i hjärnan visste jag ändå att de hade rätt. Jag var sjuk och hade inte en kroppsuppfattning som stämde överens med verkligheten. För att bli frisk var jag tvungen att äta alla mina sju mål varje dag, jag var även tvungen att öka i vikt, vilket var min största skräck men det var nödvändigt för att jag någon gång skulle må bra igen. Ibland funderade jag över alla de knäckebrödsbitar jag "tappade". Det var nog inte så himla bra att inte äta upp de också, dessutom var det väldigt jobbigt, speciellt om någon utom familjen kom och hälsade på och såg mig äta. Att sitta och "tappa" en massa brödbitar med flit, hur normalt var det på en skala? I och för sig brydde jag mig inte avsevärt om vad folk tyckte om mig, huvudsaken var att jag fick vara smal, men ändå... Jag började tröttna på att fuska så mycket. 

 

Nästa gång på MHE tog jag upp knäckebrödstappandet med Göran.

 

   - Om jag börjar äta upp hela mackorna, kan jag få öka promenaderna med en kvar, till en timme, då?

   - Om du har pålägg på mackorna, på HELA mackorna, kontrade Göran.

 

Självklart svarade jag ja. Motion var den perfekta bytesvaran för mig och det är svårt att säga om jag klarat av att överhuvudtaget börja med mellanmålen om det inte varit för promenadernas skull. Göran hade sagt att de på sjukhus brukade förbjuda sina anorexipatienter att röra sina beniga kroppar (jo, tack, det hade jag fått erfara!) men att motion, enligt honom, tvärtom var bra för att bygga upp kroppen igen. Tillsammans med en tillräcklig mängd mat givetvis.

Det hände inte någonting med min vikt alls, trots att jag tyckte jag åt som ett helt boskap, därför beordrade Göran mig att höja mackantalet till fem stycken, istället för tre, vid varje mellanmål. Jag skulle alltså äta sjukt många mackor per dag från och med nu. Två till frukost, fem stycken till alla mina tre mellanmål och ytterligare två till kvällsmål, alltså nitton stycken totalt. Vilken normal människa äter så många? Jag fick ångest bara att tänka på det. Ändå var den här höjningen var ingen chock, Göran hade förvarnat mig tidigare om att tre mackor bara var början vid starten av mitt frekventa mellanmålsätande.

 

För att det skulle bli lättare att klara av höjningen fick jag tillåtelse att promenera 45 minuter varje dag, istället för en halvtimme och det gjorde jag så gärna. I alla väder! Regn och rusk, som gassade sol, det fanns inga ursäkter som kunde göra att jag missade ett tillfälle att få motion. Att äta fanns det däremot miljoner anledningar till att slippa. 

 

Det var tider att passa jämt och ständigt. Måltider, måltider, måltider, alla sju skulle ätas varenda vareviga dag. På de klockslag jag satt ut, givetvis. Högst tio minuter fick överskrida, om det gick längre än så hoppade jag över den måltid som var aktuell just då, annars blev det liksom för tight till nästa gång matklockan ringde. Jag trodde på fullt allvar att jag skulle bli smällfet på två röda sekunder om jag åt på andra tider än de jag strukturerat upp. Det var även jobbigt att komma ihåg att "tappa" en massa brödbitar på bordet som jag sedan inte "kunde" äta upp. Mamma och pappa tjatade visserligen om att jag skulle äta upp även dessa men jag ville ju inte bli frisk och glupsk! "Små smulor är också bröd", upprepade mamma så gott som dagligen.

Ytterligare några veckor gick och vi kom fram till skolavslutningen. För första gången i hela mitt liv var det regn på examen. Tidigare hade det alltid varit runt hundra grader och gassande solsken, nu var det istället nästan minusgrader och spöregn. 

 

   - Det dåliga vädret beror säkert på att du är sjuk, Maria, sa mamma till mig på examensmorgonen och fortsatte, nästa år är du frisk och då ska du se att det är sol som det brukar vara på skolavslutningen.

 

Ingen vill stå ute och sjunga samtidigt som man hackar tänder, därför var vi i gymnastiksalen under examen istället för på skolgården bredvid flaggstången, där vi alltid varit. Det var ett väldigt märkligt år på alla sätt, ingenting hade varit som vanligt, inte på något vis och nu inte ens skolavslutningen. Sommarlov kändes det inte heller att jag fått. Kanske för att jag varit hemma nästan hela vårterminen.