Alltid tider att passa

Det var tider att passa jämt och ständigt. Måltider, måltider, måltider, alla sju skulle ätas varenda vareviga dag. På de klockslag jag satt ut, givetvis. Högst tio minuter fick överskrida, om det gick längre än så hoppade jag över den måltid som var aktuell just då, annars blev det liksom för tight till nästa gång matklockan ringde. Jag trodde på fullt allvar att jag skulle bli smällfet på två röda sekunder om jag åt på andra tider än de jag strukturerat upp. Det var även jobbigt att komma ihåg att "tappa" en massa brödbitar på bordet som jag sedan inte "kunde" äta upp. Mamma och pappa tjatade visserligen om att jag skulle äta upp även dessa men jag ville ju inte bli frisk och glupsk! "Små smulor är också bröd", upprepade mamma så gott som dagligen.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0