Promenader

Ännu en vecka gick då jag inte klarade av mellanmålen med alla jävla mackor. Och jag upprepade orden för Göran även den här veckan när jag besökte MHE. "Det har inte funkat." Men Göran skällde inte ut mig, han gav mig ett förslag istället. Under förutsättning att jag åt som han sagt, skulle jag få tillåtelse att börja promenera 30 minuter varje dag. Med egna ben. Utan rullstol! Jag tyckte det lät ASBRA, den enda motion jag fått, sedan jag blivit tvingad att sluta med simningen i februari, var de korta minipromenaderna mellan huset och bilen och runt i mataffären. Min inaktivitet gjorde att jag kände mig som en fet, lat amerikan trots att jag varken åt på Mc Donald´s eller pratade engelska (och dessutom var gravt underviktig). Görans erbjudande om promenaderna gjorde mig överlycklig och fast besluten om att jag skulle fixa mellamålen från och med nu. På riktigt.
 
I samma stund mellanmålsbeslutet togs, påbörjades första kapitlet på mitt nya, extremt punktliga och fyrkantiga liv.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0