Smalast vinner?

Sommaren var varm, 30 grader och sol de flesta dagar och egentligen var jag inte alls sugen på mina mellanmål med torra knäckemackor. Jag ville ha glass! Men det kunde jag GIVETVIS inte äta. Så jag knaprade på för att jag skulle få ta mina dagliga promenader. Utan mellanmålen visste jag att jag inte fick.

 

Hos Göran gick jag fortfarande och varje vecka jag var där fick jag en hemläxa, en utmaning, som jag skulle klara av till nästa gång. Det kunde vara olika maträtter som jag skulle testa, maträtter jag gillade, men som jag inte vågat mig på sen anorexin fick makten över mitt liv. Det kunde även vara en så "enkel" läxa som att lägga till mer mat, så som jag gjort med mellanmålen. Den här veckan när jag satt i terapisoffan frågade Göran mig vad jag skulle vilja äta för något om jag inte hade anorexi, om jag visste att det inte skulle generera i världens ångestattack.

 

   - Öööh, jag vet inte, svarade jag.

 

I flera månader hade det legat så långt att det FAKTISKT, rent praktiskt, GICK att äta vad som helst att den här frågan kom som en chock. Jag var inte alls beredd på den och hade absolut ingen aning om vad jag skulle vilja äta om jag vågade. Vad var det för fel på knäckebröd liksom?

 

   - Men kom igen, vad som helst! Jag vet att det finns massor du inte vågar äta men gärna skulle vilja...

   - Hmm, ööh, jaaa... jag vet inte... Men kanske pizza då, sa jag efter att ha funderat i hundra år.

 

Vi pratade lite om vad som skulle kunna hända om jag åt pizza. Skulle jag bli fet? (Enligt anorexin: VERKLIGEN!) Skulle jag få ångest? (Enligt anorexin: SOM FAN!) Eller skulle det rent av inte hända ett smack, varken psykiskt eller fysiskt? (Enligt anorexin: Väldigt liten sannolikhet!) Trots att anorexin försökte övertala mig att ALLT skulle gå åt helvete om jag åt pizza, hävdade Göran att det inte skulle hända någonting alls, förutom att min självkänsla ökade i och med att jag klarade något jag var livrädd för.