Smalast vinner?

Jag hatade när folk kollade på mig när jag åt, vilket det kändes som om alla gjorde när jag satt med mina mackor. Alla visste ju att jag var sjuk, att jag hade svårt att äta och var då tvungen att se hur jag gjorde. Kanske att det var inbillning från min sida men ändå, det kändes som om alla kollade.

 

Att äta fick mig att känna mig oduktig, som att jag inte klarade av att svälta mig. Det var jobbigt att visa sig mänsklig och mat var lika med skam, ett tecken på att man hade dålig karaktär, inte kunde stå emot. Och så kände jag mig tjock när jag åt såklart, som åt hela tiden medan alla "normala" kanske åt tre-fyra gånger per dag.

Förutom dessa känslor var tidpunkterna då måltiderna skulle äga rum jävligt jobbiga. Jag kunde ställa till med världens ramaskri om maten blev två minuter försenad.

 

När jag börjat äta med så täta intervaller var jag inte sådär extremt punktlig med klockslagen, för varje dag som gick blev jag dock mer och mer stressad över tiderna. Om jag tyckte det var hemskt när maten blev försenad var det ännu värre att äta tidigare än planerat, det gick bara inte. Om jag åt tidigare kanske maten från föregående mål inte hade hunnit förbrännas än vilket kändes katastrofalt. Nej, säkrast var att hålla sig till det schema jag gjort upp och jag vill verkligen poängtera att det var jag som bestämt klockslagen för måltiderna. Göran hade däremot bestämt hur mycket jag skulle äta. Eller bestämt och bestämt, när det kom till kritan var det ändå mitt val att äta, han kunde bara rekommendera och predika. Tugga och svälja kunde jag bara göra själv. Det går inte att behandla någon som inte vill bli frisk från anorexi, det krävs en jävligt stark vilja från patienten själv. Ett par dryga och tjatiga föräldrar kan också vara till hjälp vilket det verkligen var för mig (även om jag många gånger bara vill slänga ut både mamma och pappa genom närmsta dörr när de började gnata om än det ena, än det andra).