Smalast vinner?

Jag öppnade kylskåpet. Tog fram mjölk, chokladsås och en banan. Hällde i lite mjölk i mixern. Delade bananen i mjölken och ringlade över chokladsås innan jag tryckte på startknappen på mixern för att den blivande milkshaken skulle få sin rätta konsistens. Jag kom på att vi hade glass hemma också, slog av mixtern och strosade iväg till frysen för att hämta paketet. Öppnade det. Luktade på glassen som såg så god ut trots att den var väl frostig. Mm, vaniljglass! Tänk om jag vågade äta sådant! Men tanken stannade vid just en tanke som inte under några omständigheter fick bli till handling. Skopade ner några matskedar i mixern och startade den igen. När det såg lagom skummigt och tjockt ut åkte mixern av igen, jag hällde upp den färdiga milkshaken i ett högt glas. Tog fram glassen igen för att använda som pynt på toppen också. Ett sugrör, ett drinkparaply i detta och drinken var fulländad. God var den säkert, men det fick jag aldrig själv känna då jag gav den till Susanne som med förtjusning drack upp milkshaken med mina stirrande ögon på sig. Jag fullkomligt älskade att se folk äta eller dricka. Genom att gör det stillandes mitt eget sug, om så bara för ett ögonblick.