Smalast vinner?

På lördagen ringde Alexandra, min barndomsbäsis som nufötiden var min träningspolare på både simningen och showdansen. Hon gick i min parallellklass och hade märkt att jag varit borta från skolan och träningarna den senaste veckan. Hon undrade förstås vart jag tagit vägen, om jag var sjuk. Precis som det var berättade jag hela shiten med ätstörningarna och Falun. Vi bestämde att vi skulle ses, hon skulle komma hem till mig.

 

Drygt en halvtimme senare satt vi vid datorn hemma hos mig och spelade Backpacker, juniorvarianten, den andra var för avancerad för våra 12-åriga hjärnor. I köket stod pappa som en annan hemmafru och lagade lurre, klockan började ticka mot tolv. När han efter en stund hade ropat in mig och Alexandra för käk och jag fick syn på vad som låg i grytan protesterade jag vilt. Herregud! Stuvade makaroner! Jag ville ha vanliga vattenkokta! När man kunde få makaroner som var nästintill fettfria, varför då göra dem feta genom att hälla i en massa vidrig mjölk? Jag skulle ALDRIG MER äta stuvade makaroner, det bestämde jag där och då. Pappa fick ställa sig och koka en ny gryta med makaroner, vattenkokta, enligt min order. Till slut blev även de klara, köttbullarna kunde få sällskap på tallriken av något jag såg som acceptabelt. Här hemma skulle det hållas på matschemat jag blivit tilldelad i Falun, det hade varit ett strängt villkor för att jag överhuvudtaget skulle få åka hem så pass tidigt och mamma och pappa höll stenhårt på principen med att lägga upp mat åt mig. Sex köttbullar och två och en halv deciliter makaroner slevade pappa upp på min tallrik enligt ordination. Alexandra tog bara fyra köttbullar, två mindre än mig. Efter maten hade jag grym ångest och önskade egentligen bara att min kompis skulle ta sitt pick och pack och dra så at jag kunde ge upplopp för panik som bubblade och skrek på att få komma ut. Det måste verkligen ha varit dötråkigt att umgås med mig när jag var sjuk men Alexandra stannade i ytterligare fyra timmar, fastän jag hade noll intresse av henne i den stunden. Det enda som betydde något och som kunde hålla min koncentration vid liv var saker som gällde mat, träning och fettförbränning. Det enda som var kul med andra var att kolla på när de åt. Besatt av mat till 120 %, så skulle man kunna sammanfatta en anorektikers liv.