Smalast vinner?

När jag skulle ställa mig upp, efter att ha fått sonden, svartnade det för ögonen och jag svimmade. Som tur var fanns mamma i närheten och fångade upp mig. Antagligen var svimningen ett resultat av all nervositet och spänning som sondinsättningen inneburit för mig, det var en chock, både psykiskt och fysiskt. Dessutom var mitt blodsocker antagligen väldigt lågt i och med mitt extremt låga kaloriintag. TIlls yrseln gått över satte jag mig på sängen och trädde pärlarmband, min enda tröst i detta eviga mörker. Jag har alltid gillat att pyssla.
Det var så hemskt alltihop, jag kände mig som en straffånge. Kunde jag inte få gå 50 meter på egna ben i alla fall? Ut i korridoren, bort från det här otäcka, instängda rummet. Det blev mycket tid för att tänka, det fanns inte mycket annat att göra. Förutom att trä pärlarmband. Jag tänkte, ältade, funderade.

Varför hade jag börjat banta? Varför hade jag inte slutat när jag vägde 40? Den fråga som var mest återkommande var dock varför alla ville att jag skulle bli fet. Varför fick andra vara smala men inte jag?

För mindre än ett år sedan hade jag varit en glad, frisk tjej på 52 kilo. Då hade jag ätit utan att fundera något större över den saken, jag hade varit full av energi och livskraft och hade inte en aning om hur en näringstabell på ett matvara såg ut. Visst, jag hade mina bekymmer då med, men inget som fick vara i centrum av hela mitt liv. Och visst, den gången Martin i min dåvarande klass, vid flera tillfällen slängt ur sig hur jävla ful jag var, då hade jag blivit riktigt ledsen och min självkänsla, som aldrig varit på topp, hade sänkts ytterligare. Kanske att dessa nedlåtande kommentarer om mitt utseende hade bidrog till ätstörningarna? Det tror jag att de gjorde, eller förresten, jag vet att de gjorde det. Den grundläggande idén med hela bantningsprojektet hade varit att bli snygg. Jag ville duga och framförallt ville jag visa Martin att jag inte alls var den fula tjejen han såg mig som. Jag skulle ta revansch på hela världen, bli den nya Britney Spears. Bli perfekt. Mina planer hade kraschat rejält någonstans på vägen och nu satt jag här. På ett instängt sjukhusrum i Falun med en jävla slang instoppad i näsan. Jag hade inte klarat av att bli perfekt. 

När klockan slog 19 spelade vi Bingolotto men vann inget och klockan 21 var det dags för mat IGEN. Fucking kvällsmål. Det var en sköterska som kom in med kvällsmålet, en bricka med två mackor och ett glas saft hade hon med sig. Och hon hade brett mackorna. Med smör! På fullaste allvar trodde hon att jag skulle äta dem, mackorna med hundra lager smör och feta ostskivor på. Hon kunde dra åt helvete! Om jag överhuvudtaget skulle få ner några brödsmulor av ett par mackor ville jag göra dem själv men icke, sa Nicke, sköterskan var korkad och stenhård, jag skulle äta det hon gav mig och därmed basta! Jag hade ingen talan mot den stans kärringen. Varför kunde jag inte få bre mackorna själv? Det förstod jag inte. Hon kunde ta de äckliga mackorna och stoppa upp i röven, jag tänkte i varje fall inte stoppa in dem i min mun. 

 

Även den här natten fick jag dropp. Jag var livrädd. Inte på grund av mitt usla hälsotillstånd utan för att jag var övertygad om att all sjukhuspersonal skulle lyckas med det de ville och det jag fruktade allra mest i världen, att få bli fet.

 

Precis som alla andra nätter de senaste månaderna drömde jag om mat. Både mardrömmar och mer behagliga drömmar. Jag kunde drömma att jag ätit något mot min vilja, vakna alldeles kallsvettig av skräck och fasa. Men jag kunde också drömma om ett friskt liv, där jag kunde äta utan att få ångest, där jag kunde äta glass en varm sommardag utan en endaste nedvärderande tanke om mig själv. Den dagen var långt borta, jag kunde inte ens föreställa mig hur det skulle vara att inte ha ångest. Men drömma, det kunde jag som sagt.

Madeleine som sovit över hade blivit hämtad av pappa. Pappa hade haft med sig två bingolotter, en till mamma och en till mig. "För att vi inte skulle ha tråkigt ikväll" var pappas motivering då han överlämnade lotterna. HAHA! Han kunde ju inbilla sig att vi skulle tycka det var spännande att sitta som två pensionärer, en lördag kväll och spela BIngolotto till de ljuuuva tonerna av Sven-Ingvars eller något annat svängigt dansband som gästade programmet. På ett sjukhus tio mil hemifrån. Kunde det bli mycket sämre? 

 

Efter att pappa och Madeleine hade iväg kollade jag och mamma på en film. Jag fattade dessvärre ingenting av filmen, absolut ingenting. Jag hade blivit totalt blåst. Filmen hette Sherdil, en film som gått på bio flera år tidigare, och handlade om hästar men det var nog det enda som gick in i skallen på mig för resten av historien fattade jag, som sagt, absolut ingenting av. Som anorektiker blir man väldigt korkad och kan bara tänka på en enda sak. Mat. När det kom till mat klarade jag av att vara fokuserad, koncentrerad och framförallt intresserad. 

 

Klockan 17 var det dags för middag. Ett jäva evigt ätande här, kunde jag tycka. Jag hade ju ätit lunch, varför skulle jag äta mer? Middagen gick ännu sämre än lunchade, jag åt i princip några tuggor luft.

Förmiddagen på sjukhuset rulllade på. Jag och Madeleine satt på rummet och pysslade med små söta pärlor som vi trädde på tunn tråd till armband och halsband. Tidigare, på morgonkvisten strax efter frullen, hade en flintskallig läkare kommit in och bestämt att jag inte skulle få gå utanför rummets gränser - såvida ingen skjutsade mig i rullstol. Detta för att inte anstränga och belasta hjärtat, som ju var i fara av min svält, onödigt mycket. Dessutom fick INTE för många kalorier förbrännas, allt skulle sparas, tyckte de. Allt för att jag skulle bli fet! Nåja, några snälla människor fanns det här ändå, som sköterskan som kommit in med de pärlor vi satt och trädde, för att vi inte skulle ha tråkigt nu när jag inte fick lämna rummet som på ett fängelse. Pärlorna roade inte mamma i lika hög utsträckning, hon satt istället i sängen och läste tanttidningar. Det tyckte hon var kul.

 

Fram emot tolvsnåret hördes klirr från tallrikar, ljudet jag avskydde, ljudet som betydde att det snart var mat. En alldels för kort stund efter att jag hört det första klirret kom en bricka med fiskgratäng, potatis och ett glas mjölk in, med en sjuksyrra som leverantör. Den första tanken som poppade upp i mitt huvud när jag fick syn på brickfan var mjöken. Var det röd mjölk? Sådan där fet 3 %-ig mjölk? Om det var det, tänkte jag absolut inte dricka av den, inte en chans i helvete att standardmjölk skulle få passera min strupe. Jag frågade sjuksyrran var det var för sort, hon försäkrade mig om att det inte var standardmjölk, det var mellanmjölk. MELLANMJÖLK! Som om MELLANMJÖLK gjorde saken bättre! Nej, jag skulle ha lättmjölk, ingenting annat. Men nu ska ni få höra att på det här stället fanns ingen lättmjölk. Och förresten var det säkert standardmjölk i glaset på brickan ändå, sjuksyrran hade ljugit. Såklart, alla gjord ALLT för att göra mig tjock.

 

Jag trugade i mig några fjun fisk som jag duttade bort såsen ifrån med en servett, någon potatisbit gick också ner. Mjölken smuttade jag på som om det vore vodka och blev genast illamående av tanken på vad det faktiskt var, FET JÄVLA MJÖLK. All den här maten skulle få mig att jäsa som en bulldeg med för mycket jäst i, en bulldeg som jäste över bunken med dallrig fart. Och ingen i hela världen förstod mig, alla var så elaka. Allt jag ville jag att bli smal men det var tydligen för mycket begärt. 

På grund av min allvarliga uttorkning fick jag dropp första natten. Det kändes inte något vidare, jag var livrädd för att gå upp i vikt, trots att droppet bara bestod av vatten men jag överlevde och på lördagsmorgonen vaknade vi vid åttatiden. Sjuksyrror kom in i rummet för att lossa droppställning och sladd från min kropp men injektionsporten i ena armvecket fick sitta kvar. Vi blev informerade om att det var frukostservering ute i matrummet. Motvilligt begav jag mig dit tillsammans med mamma och Madeleine. Precis som med middagen kvällen före skulle vi få ta med oss maten in till rummet. 

 

Inne på bänken i matrummet stod olika sorters bröd, fil, yoghurt, cornflakes, müsli, ost, skinka, salami, keso, apelsinjuice, äppeljuice, och annat gott, framdukat. Allt såg så gott ut att jag ville rusa fram till bänken för att vräka i mig precis allting, frossa i mat och trotsa allt som var förbjudet, trotsa den där jävla anorexin som förstört så mycket, trotsa mina egna regler och lagar. Jag följde naturligtvis inte min längtan efter att få äta. Äta skulle jag göra sedan, någon annan gång, när jag faktiskt förtjänade det. Den dagen jag var smal och nöjd, den dagen då jag var perfekt, då kunde jag äta. Inte nu. 

 

Hemma brukade jag äta ungefär en halv 125 millilitersbägare med yoghurt till frukost. Sådana fanns inte här. Det fanns bara stora en-litersförpackningar som man skulle hälla ur. Detta blev helt galet i mitt huvud, jag kunde inte äta yoghurt från en stor djup tallrik där jag hade noll koll på hur mycket det var! Det gick bara inte. Jag fick panik och ville gå tillbaka till rummet utan frukost men mamma var påhittig nog att ge mig en plastmugg jag fick ta yoghurt i, det kändes inte okej, men det kändes bättre än att ta i en tallrik. Mamma och Madeleine tog för sig av frukosten innan vi gick in på rummet för att äta. Deras mackor såg otroligt goda ut, och cornflakesen i deras filtallrikar! Och de välfyllda apelsinjuice! Jag hade gärna tagit deras frukost istället för min egen lilla yoghurtplastmugg. Eller nej, det hade jag inte. Eller ville jag äta? Var det anorexin eller JAG som inte ville ha? Jag trodde att det var anorexin, men den hade tagit över så mycket av mig själv att jag varken visste in eller ut längre.

Mitt i Gladiatorerna knackade det på dörren och en läkare kom in. Han påminde  om en av tomtarnanissarna i Mysteriet på Greveholm med sin ringa längd och sitt gråa hår, han var dessutom både glad och trevlig. Mina möten med Mesen och Dr Devil hade gett mig en tvivelaktig syn på läkare, men den här tomtedoktorn fick mig nästan till och med att le. Efter några minuters prat med mig och min syster bad han om att få låna mamma. De två gick ut i korridoren för att kunna prata i enrum medan jag och Madeleine satt kvar framför TV:n.

 

   - Imorgon ska du få ett matschema att följa.

 

Mamma hade kommit tillbaka efter ett långt snack med Tomtedoktorn och var nu i full galop med att förklara vad som skulle ske nästkommande dag.

 

   - Och det här schemat, som ungefär kommer att se ut som det du fick på 68:an, måste du verkligen följa. Annars sätter de in en sond på dig och då är det inte längre du själv som bestämmer vad du äter, då kan de till och med komma på natten för att mata dig. Det vill du väl inte? Få en slang upp ifrån näsan ner till magsäcken och bli tvångsmatad? Då är det väl ändå bättre att du verkligen äter själv?

 

   - Mjo, mumlade jag till svar.

 

Jag var inte ett dugg nervös eller det minsta förskräckt över de ord mamma nyss kläckt ur sig. Inte för att jag trodde hon ljög om vad Tomtedoktorn sagt, men hot om sondmatning hade jag hört förr om jag inte mindes fel, på 68:an. Den gången hade jag inte följt matschemat till punkt och pricka, ändå hade det inte hänt ett skit med någon jävla slang. Jag skulle komma undan nu också, det var jag helt övertygad om. Och vad kunde de göra? De kunde knappast trycka ner en sond i mig mot min vilja. Eller kunde de det? De där satans sjukhusmänniskorna! Aldrig att någon skulle få mig fet genom att bokstavligt talat pumpa i mig kalorier. I så fall skulle alla månader av bantning och späkning vara förgäves och gamla Maria, hon som kunde trycka i sig en hel chokladkaka utan att tänka på det, skulle vara tillbaka snabbare än kvickt. Det fick INTE hända, det skulle INTE hända. Ingen skulle få ta kontrollen över mitt energiintag, det var det bara jag som skulle ha. Japp!

Den gråhåriga tanten, som guidat mig till rummet och som numera visste mitt namn, bad mig följa med till köket för att få middag. Klockan var redan 18 och alla andra patienter hade ätit en timme tidigare. Tanten öppnade kylskåpet för att ta fram mat. Än hade hon inte fått några restriktioner på hur mycket jag skulle äta , det enda hon visste var att jag hette Maria och hade anorexi, eftersom mamma informerat henne om detta. Tanten började sleva upp mat på en tallrik och sa åt mig att säga stopp när jag tyckte det var nog. Jag fick bestämma hur stor portion jag ville ha själv! En potatis och två matskedar gryta fick det bli. Jag drog slutsatsen att hon inte tyckte jag såg anorektiskt ut när jag fick bestämma hur mycket jag ville äta. Om hon hade tyckt jag var för mager hade hon väl skyfflat på en lastbilschaffisportion på min tallrik? Ett glas Funlight fick jag att dricka till. Jag fick Funlight och jag fick äta miniportion, det var rena himmelriket i jämförelse med 68:an! Jag visste innerst inne att det skulle bli andra bullar imorgon, när läkare och dietister skulle blandas in i bilden, av min erfarenhet var sådana inte lindriga mot anorexipatienter. 

 

Jag åt middagen på mitt rum, i sällskap av Madeleine och mamma. Jag behövde inte sitta med alla andra patienters stirrande ögon på mig när jag åt, så som jag blivit tvungen på 68:an. Ännu ett stort jävla plus. Medan jag åt var pappa och Susanne på utforskningsturné på sjukhuset, precis som alltid på nya ställen. De är sådana, nyfikna på allt, oavsett om det är intressant eller ej.

 

Vid halvåtta var Susanne och pappa tillbaka från sin lilla rundtur. De kramade om mig, sa till mig att äta ordentligt för att få komma hem snart, och sa hejdå, sedan åkte de tillbaka till Mora. 

 

Senare på kvällen satt jag, mamma och Madeleine och kollade på Gladiatorerna på TV (egen TV på rummet!). Madeleine och mamma satt bekvämt i sängarna medan jag satt spikrak i ryggen på en stenhård trästol med båda fötterna på golvet.Jag kunde inte unna mig att sitta bekvämt och slappna av. För det första trodde jag på fullt allvar att jag skulle bli fet av att luta mig mot ryggstödet, jag var övertygad om att det gick åt många fler kalorier om jag höll upp ryggen istället för att bara sjunka ihop som en förslappad soffpotatis. För det andra ville jag plåga mig själv, så mycket som möjligt och till varje pris.

 

 

Framme vid Falu Lasarett. Leta parkering. Gå ut ur bilen. Brrr...kallt! Det var inte vår än! In genom sjukhusets entrédörrar. Läsa på skyltar. Virra runt i vita korridorer. Gå förbi sjukhusrestaurangen där det luktade så underbart gott av mat. Mmm! Gå igenom fler vita korriodorer för att till sist hitta rätt till avdelning 34a, som skulle bli mitt hem för en obestämd framtid. Detta visste jag visserligen inte, jag hade fortfarande inte ens gått med på att stanna kvar överhuvudtaget än. Jag var väldigt ledsen men det som till sist fick tyst på min glappande käft och allt mitt tjat och gnäll om att få åka hem, var Madeleine, min knappt tre år äldre storasyster. Hon erbjöd sig att vara kvar tills nästa dag, lördag. Det och en mutning på 1000 spänn från pappa gjorde att jag gick med på att sova här en natt, på sin höjd två, men absolut inte längre. Den kommande måndag fyllde Madeleine år, då ville jag vara hemma.

 

"Och här har ni Världens Fetaste Anorektiker!" tänkte jag när mamma presenterade mig för en personaltant med grått hår och glasögon, på avdelning 34a. Barnavdelningen. Och det var just därför jag var tvungen att vara i Falun och inte i Mora, Mora hade ingen barnavdelning att läggas in på. Med mina blott 12 år räknades jag fortfarande som ett barn.

 

Om ni minns hur det hemska 68:an hade sett ut, inte alls som ett sjukhus, var avdelning 34a rena motsatsen. Det var sjukhus i ett nötskal. Jag blev tilldelad ett rum med två sjukhussängar, ett litet bord, tre stolar, två dörrar och både egen tjotta och dusch, tack och lov. Jag var tvungen att erkänna att det här var hundratio gånger bättre än 68:ans spartanska fängelserum, men ändå, inget var så bra som mitt alldeles egna rum, hemma i Mora. Jag ville hem! 

Ingen glädje fanns kvar i min lilla tunna kropp, jag hade inte skrattat på över tre månader, kanske till och med fyra, och den perfekta kroppen som varit syftet med hela bantningsgrejen, den infann sig aldrig. Min första målvikt 45 hade visat sig vara alldeles för mycket, precis som 44 och 43 och 42. Sedan hade det bara rullat på och nu var jag nere på 30. Men fortfarande inte nöjd, fortfarande inte tillräckligt smal och fin. Bara tjock, äcklig, ful och värdelös. Jag förtjänade verkligen inte att äta än på ett tag.

 

Mamma fick, precis som förra gången vi skulle till Falun, packa min resväska och precis som den gången skulle hon också nu sova kvar med mig. Pappa kom hem tidigare från jobbet för att följa med till Falun och när Madeleine och Susanne kom hem från skolan satte sig alla i familjen i bilen, utom jag. Jag totalvägrade som en liten fyra-åring. Jag ville inte till något jävla sjukhus, jag ville inte förlora allt vad kontroll hette, den som jag var så duktig på att hålla. Till slut fick pappa bära mig ut till Volvon och vi kunde brumma iväg mot Falu Lasarett. Under hela resan var jag argare än ett bi och surare än en citron. Jag försökte hela tiden få mamma och pappa på andra tankar genom att på hedersord (med fingrarna korsade bakom ryggen) lova att om jag bara fick vara hemma skulle jag minsann äta, om jag bara fick vara hemma skulle allt bli bra, om jag bara fick vara hemma skulle jag började kämpa med maten på allvar från och med nu. Om jag bara fick vara hemma. Tyvärr var föräldrarna varken lättlurade eller lättövertalade och bilen fortsatte raka vägen mot Falun utan stopp.

 

 

Väl hemma, efter besöket på vårdcentralen, åt jag och mamma lite lunch, med beteckning på lite för min del. Jag fick i mig ungefär en fjärdedels pannkaka, det tjänade ju ingenting till att äta mer. Mitt liv var förstört.

 

Efter lunchen slängde jag mig på golvet och skrek och skrek och grät och grät och sedan, inget mer. Allt bara försvann, alla känslor, allting. Men inte mamma, min fina mamma försvann inte. Hon försökte trösta, prata och trösta lite till.

 

   - Maria, allt kommer bli bra. Om du bara åker till Falun och får i dig lite näring kommer du bli gladare. Du behöver inte må såhär.

 

Jag ville så gärna tro henne, men jag kunde inte. Det enda jag trodde skulle hända, om jag gav efter för allas tjat och lät mig läggas in, var att jag skulle förlora kontrollen. Läkare och sjuksyrror skulle tvångsmata mig tills jag såg ut som en övergödd julgris. Varför kunde ingen unna mig att få bli så smal som jag ville? 

 

 

Innan jag fick åka hem och packa väskan var jag tvungen att ta några blodprover, vilket inte var den lättaste uppgiften för sjuksyrrorna. Min inte-mer-än-4-deciliter-vätska-om-dagen-regel hade lett till en sådan extrem uttorkning att mitt blod var alldeles trögflytande. Det blev många nålstick i händer och armveck innan de ens kunde få fram en minidroppe blod. Även EKG skulle tas innan avresan, ett sådant som visar hjärtfrekvensen, ni vet.

 

EKG visade vad som hade befarats, mitt liv hängde på en skör tråd. Hjärtat var påverkat av svälten och slog inte som det skulle. Det kunde i vilken sekund som helst sluta slå, jag kunde få hjärtsvikt, sjunka ihop på golvet, dö. Men jag var inte rädd, inte ett dugg, så länge jag inte åt var jag stark, odödlig, oövervinnerlig. 

Inte nog med att Dr Evil var dum som en struts, han bestämde att jag verkligen SKULLE läggas in på sjukhus också. I samma ögonblick han fattade det beslutet hatade jag honom ännu mer, vilket jag inte ens trott var möjligt. Jävla kossa till elak doktor! Jag skulle inte ens få åka till MHE-kliniken för att träffa Göran innan avresan till Falu Lasarett. Stackars, stackars mig! Jag kunde inte längre hålla tillbaka tårarna som brände bakom mina ögonlock, inte heller den ilska som häftigt kokade i bröstet på mig. Jag började gråta, skrika, jag var ledsen, förtvivlad, arg, besviken och irriterad, allt på samma gång. Och där stod Mesen, Dr Devil och mamma och tittade, men det gav jag blanka fan i. Jag brydde mig inte och jag hatade dem allihopa. Alla som ville lägga in mig på sjukhus eller få mig att äta var svin, riktiga ärkesvin!

 

Mamma fick låna telefonen på vårdcentralen för att ringa Göran och säga att jag inte skulle dyka upp under eftermiddagen, att jag istället skulle vara på väg till Falun för inläggning. Hon berättade hur förkrossad jag var över detta men Göran förklarade för mamma, som såklart också var ledsen då hon tyckte synd om mig, att inläggning var det enda vettiga alternativet just nu. Jag skulle inte överleva annars.

Och så kom fredagen till slut, domedagen. Besök på både vårdcentralen och MHE-kliniken skulle hinnas med och framför allt, det stora beslutet om inläggning på sjukhus eller inte, skulle fattas.

 

Jag hade inte fixat maten med större portioner och mindre fusk, som jag lovat, den här veckan heller, det visste jag. Ändå var jag helt hundra på att jag även denna kväll, skulle få somna i min egen säng. 

 

I vanlig ordning började jag morgonen med en eller två matskedar yoghurt. Mamma och pappa försökte också truga i mig ett juiceglas med det förslaget totaldissade jag. Hello? Wake up! Juice? Idag? När jag skulle till vårdcentralen och väga mig? Nej, jag ville minsann inte ha för mycket mat i magen som tyngde ner vågen. I och för sig fick jag inte se vad jag vägde, men det var skitsamma, bara jag inte var för tung. Pappa tjatade och tjatade, han sa att de grammen juiceglaset kunde generera i, kanske var avgörande för om jag skulle in läggas in eller inte. Sure! Jag VISSTE redan att jag inte behövde läggas in, därför var det väldigt onödigt att dricka juicen. Till slut blev jag så trött på allt tjat vid frukostbordet att jag låste in mig i badrummet, ställde mig i duschen och skruvade på kallvattnet som jag lät rinna över min kropp tills det var dags att bege sig till vårdcentralen.

 

Att väga sig var en fruktansvärd pina. Även om jag inte fick reda på vad jag vägde från vecka till vecka var vågen ett stressmoment som hette duga. Jag ville inte gå upp i vikt och jag ville verkligen inte att någon läkare skulle beskåda hur jag blev fetare och fetare för varje kontroll. 

 

På vårdcentralen var allt som vanligt. Sätta sig i väntrummet, vänta, vänta, vänta. En sjuksyrra som ropade upp mitt namn. Vägning av sjuksyrran. Rapport av henne till doktorn om den aktuella vikten som jag inte fick reda på. Sedan skulle jag in till doktorn och prata med honom. Doktorn, som jag vid det här laget hade träffat ett antal gånger, var en icke-färdigutbildad, förvirrad krake. Även om han verkligen var en mes var det inte något större fel på honom, värre var det med han som snart skulle komma in i bilden, Dr Devil. 

 

Hur som helst, allt höll på att gå vägen. Mesdoktorn var inne på att jag skulle slippa läggas in i Falun, men förvirrad och töntig som han var, gick han iväg för att rådfråga Dr Devil. Och där sprack mina drömmar likt en överpumpad heliumbalong. Snart stod båda doktorerna, Mesen och Dr Devil, framför mig, båda med samma bistra uppsyn.

 

   - Maria, jag har fått reda på att du bara väger 30,8 kg. Med kläder på! Sa Dr Devil barskt, samtidigt som han spände ögonen i mig.

 

När han sa 30,8 blev till och med jag paff. Det var ju skitlite! Hur kunde det gå ihop med min plufsiga, äckliga, feta kropp? Samtidigt kunde jag inte låta bli att känna mig en aning nöjd. Jag hade alltså inte ätit för mycket den senaste tiden. Skönt!

 

Dr Devil pratade i ett rasandet tempo och ställde alla möjliga frågor.

 

   - Kräks du upp maten?

   - Nej, jag har spyfobi, svarade jag helt sanningsenligt.

   - Men hur i all sin dar har du kunnat gå ner över 20 kg på bara några månader om du inte kräkts upp det du ätit? Jag tror du ljuger!

   - För att jag inte ätit mycket, fattar du väl? Jag har aldrig spytt upp maten!

 

Dr Devil trodde inte på mig och det gjorde mig så arg att jag trodde jag skulle få en hjärtattack. Jag talade sanning och han trodde jag ljög! Hur många gånger jag än hävdade att jag aldrig framkallat kräkningar på egen hand, spelade det ingen roll, Dr Devil trodde mig inte, han var ett hopplöst fall och gick inte att prata med. Om jag tyckt illa om Dr Devil när jag först såg honom för ett par minuter sedan var det ingenting mot vad jag kände nu. Jag HATADE verkligen den här människan! Och åter igen, man behöver INTE spy bara för att man råkar vara anorektiker, det är sjukt lätt att nästan svälta ihjäl ändå.

Är man inte helt blåst  om man inte äter fast att man håller på att dö av svält? Är man inte väldigt korkad som inte litar på alla de som säger hur ma egentligen ser ut? Är man inte helt jävla pucko om man fortfarande bantar när man är gravt underviktig? Tja, vad ska man svara på detta? Visst är det helt befängt det här, men man måste tänka på att anorexi är en sjukdom. En psykisk sjukdom, minst lika jobbig som en "vanlig". Det är inte "bara" att äta som de flesta tror. Man säger inte till någon som brutit båda benen och ligger hjälplös på marken att det "bara" är att resa sig upp och gå. För mig var det exakt samma sak att säga att det var enkelt att "bara" skyffla in mat i käften och sluta tänka. Ett benbrott måste gipsas för att läka, en ätstörning måste behandlas genom regelbunden terapi och stöd från anhöriga. Gemensamt i båda fallen är att det tar tid.

 

 

På onsdag, två dagar innan domedagen (då det skulle bestämmas om jag blev ivägtvingad till Falun eller inte) kom mormor och morfar och hälsade på oss i Mora. De anlände på morgon och åkte hem efter middagen. Men dessförinnan hann jag plantera blommor med morfar och mamma hann gråta en skvätt över sin benget till dotter, tillsammans med mormor (detta såg jag inte men mamma har berättat). 

 

När mina morföräldrar hade åkt hem, stod (jag kunde ju inte sitta och spara alla de kalorier jag hade chans att förbränna) jag på mitt rum och filosoferade över dagens middagsportion när mamma kom in till mig. Det syntes att hon hade gråten i halsen och att det i vilken sekund som helst skulle brista. Det gjorde det också, mycket riktigt. Tårarna rann nedför hennes kinder likt ett vattenfall samtidigt som hon förtvivlat försökte få mig att inse hur extremt sjuk den här situationen var. Jag fattade noll och kunde absolut inte begripa varför hon klagade på mig idag. Jag hade ju ätit som en hel hästfarm till middag! En hel äggstor potatis, en kycklingbit på säkert 30 gram och en tomatklyfta. Mer gick knappast att äta. Och detta eviga tjat om anorexi, jag hade inte anorexi! När skulle folk fatta? Jag hade en stor äcklig, dallermage och elefantfeta lår, det var vad jag hade, INTE anorexi!

 

MItt enda intresse jag hade kvar var mat och saker man kunde äta (matintresset var i och för sig nytt, så "hade kvar" kanske jag inte kan säga). Det var det enda i hela världen jag hade ork att koncentrera mig på. Jag plöjde kokböcker från pärm till pärm, lusläste receptsidorna i mammas tanttidningar och bakade kakor i ren förtvivlan. Det var superintressant! Varför hade jag inte upptäckt detta tidigare? Både frysen och familjen blev fullproppade med mina mästerverk. Själv smakade jag inte en smula av det jag bakat. Jag höll till och med andan när jag skulle hälla i socker i degen/smeten för att det inte skulle damma in i munnen. Jag ville ju inte ta några onödiga risker.

Stackars min familj. De levde i ständig skräck. Skulle jag klara en dag till? Skulle jag leva i sommar? Varför hade detta hänt? Vad kunde de ha gjort för att förhindra det? Kunde de överhuvudtaget ha förhindrat det? Många frågor snurrade i deras huvuden.

 

Jag fattade ingenting av deras oro och tyckte därför inte heller synd om dem. Jag förstod inte att jag skulle dö om jag inte började äta, jag fattade det verkligen inte. Anorektiker blev jag kallad, men jag kände mig inte som en sådan. Att folk sa att jag var utmärglad, spökblek och såg allmänt läskig ut, bet inte ett dugg. Jag såg ju vad jag såg när jag kollade mig i spegeln. Fett, fett och åter fett, jag var tjock, inte utmärglad! 

 

I flera månader hade jag fullkomligt struntat i vad det fanns för sorts bröd hemma, jag åt ändå inte mackor. Men nu, när hotet om sjukhus låg i luften, var jag väl tvungen att försöka äta lite, tänkte jag. I alla fall låtsas äta. Jag och mamma åkte till ICA där jag fick välja ut något bröd jag kunde tänka mig. Valet föll på naturella riskakor, minst fett i dem och inget socker. Ett paket druvjuice fick också följa med oss hem, jag kunde tänka mig att dricka någon klunk av det med.

 

Det blev kväll och och dags för det där förbannande jävla kvällsmålet. Med en riskaka och ett glas druvjucie framför mig, satt jag vid köksbordet och kände paniken komma krypande. Det gick inte, jag fick inte äta! Kunde inte! Varför skulle andra tvinga mig till det? Kunde inte en enda människa förstå att jag inte behövde äta? Jag var inte så smal som alla sa och om jag nu var det, varför kunde de inte unna mig att se ut som jag ville? Fotomodeller fick ju vara smala! Och kändisar! Det var bara att slå upp vilket magasin som helst för att se det!

 

Panik. Hjärtklappning. Kände min stora, feta, äckliga mage skava under tröjan. Såg juiceglaset framför mig. Kunde inte dricka. Riskakan låg också där, orörd. Jag tänkte inte äta. Kvällsmål skulle jag aldrig någonsin äta igen, jag ville inte bli tjock och åt man på kvällen, ja, då blev man garanterat tjock. Mamma mittemot mig. Susanne med en mattetabell som hon gjorde på tid, på platsen bredvid mamma. Pappa i vardagsrummet som kollade på TV. Madeleine inne på sitt rum. En helt vanlig familj om man bortsåg från mig.

 

Hjärtat slog allt hårdare. Ångesten kom med full kraft, fastän jag inte ens ätit. Jag blev arg, jag VILLE INTE äta. Jag tog riskakan i min hand, slängde den med full kraft så den flög flera meter innan jag slängde mig själv ner på golvet. Jag grät, skrek, allt var jobbigt och livet var hemskt. De tankar som värkte i huvudet på mig fanns med hela tiden, jag kunde aldrig vila från dem, jag fick aldrig någon ro. Längtade efter att slappna av, sova, så otroligt skönt det lät att sova, djupt och länge. Var så oerhört trött på allt, alla och framför allt mig själv.