Svimning

När jag skulle ställa mig upp, efter att ha fått sonden, svartnade det för ögonen och jag svimmade. Som tur var fanns mamma i närheten och fångade upp mig. Antagligen var svimningen ett resultat av all nervositet och spänning som sondinsättningen inneburit för mig, det var en chock, både psykiskt och fysiskt. Dessutom var mitt blodsocker antagligen väldigt lågt i och med mitt extremt låga kaloriintag. TIlls yrseln gått över satte jag mig på sängen och trädde pärlarmband, min enda tröst i detta eviga mörker. Jag har alltid gillat att pyssla.
Det var så hemskt alltihop, jag kände mig som en straffånge. Kunde jag inte få gå 50 meter på egna ben i alla fall? Ut i korridoren, bort från det här otäcka, instängda rummet. Det blev mycket tid för att tänka, det fanns inte mycket annat att göra. Förutom att trä pärlarmband. Jag tänkte, ältade, funderade.

Varför hade jag börjat banta? Varför hade jag inte slutat när jag vägde 40? Den fråga som var mest återkommande var dock varför alla ville att jag skulle bli fet. Varför fick andra vara smala men inte jag?

För mindre än ett år sedan hade jag varit en glad, frisk tjej på 52 kilo. Då hade jag ätit utan att fundera något större över den saken, jag hade varit full av energi och livskraft och hade inte en aning om hur en näringstabell på ett matvara såg ut. Visst, jag hade mina bekymmer då med, men inget som fick vara i centrum av hela mitt liv. Och visst, den gången Martin i min dåvarande klass, vid flera tillfällen slängt ur sig hur jävla ful jag var, då hade jag blivit riktigt ledsen och min självkänsla, som aldrig varit på topp, hade sänkts ytterligare. Kanske att dessa nedlåtande kommentarer om mitt utseende hade bidrog till ätstörningarna? Det tror jag att de gjorde, eller förresten, jag vet att de gjorde det. Den grundläggande idén med hela bantningsprojektet hade varit att bli snygg. Jag ville duga och framförallt ville jag visa Martin att jag inte alls var den fula tjejen han såg mig som. Jag skulle ta revansch på hela världen, bli den nya Britney Spears. Bli perfekt. Mina planer hade kraschat rejält någonstans på vägen och nu satt jag här. På ett instängt sjukhusrum i Falun med en jävla slang instoppad i näsan. Jag hade inte klarat av att bli perfekt. 

Kommentarer
Postat av: Marie

Tänk va hemskt att några ord som en enda person häver ur sig kan få såna följder. Som han / hon säkert inte ens har reflekterat över. Som säkert inte betyder ett skit. Blir så förbannad!!!! Tänk hur elaka vi människor är ibland! Både barn och vuxna! Kram

Svar: Eller hur? En del människor borde enbart hålla käften, dygnet runt, alla dagar i veckan, året om! Sen beror det naturligtvis på sårbar hur personen som får får ta emot skiten är. Jag var tyvärr det "perfekta" offret för elaka ord vid den tidpunkten. Kram
Maria

2013-09-16 @ 19:20:43
URL: http://www.baralillamarie.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0