Sonden

Så kom stunden när sonden skulle ner. Jag satt på sängen i mitt sjukhusrum. Bredvid stod en doktorsvagn parkerad med olika verktyg och en lång slang, sonden. Sonden såg ut som ett spaghettistrå, ett al dentekokt långt spaghettistrå, förutom att den var genomskinlig och inte pastafärgat. Jag inspekterade sonden med skräck i blicken och en klump i halsen. Varför i hela helvete satt jag här? 
 
   - Slangen är mjuk, känn på den, sa sjuksköterskan som skulle utföra projektet, samtidigt som mamma klappade mig på huvudet.
 
Sjuksköterskan hade rätt, slangen var mjuk. Den kändes ungefär som ett kolasnöre, lite hård men fortfarande lätt att böja åt alla håll och kanter.
 
   - Först kommer jag att sticka in den genom en av dina näsborrar. Strax därefter kommer sonden ner till svalget, då är det bra om du dricker lite vatten, det kan kväljas en aning när den kommer dit men om du dricker halkar den ner lättare. 
 
Det stod en mugg med vatten på doktorsvagnen som antagligen var mitt. Jag tänkte att jag minsann skulle klara mig utan vatten. Min inte-mer-än-4-dl-om-dagen-regel fick inte brytas.
 
   - Sen är den nere i magsäcken och då är det klart! fortsatte sköterskan hurtigt, som om det var en löptur hon pratade om. Den andra änden som sticker ut genom näsan, kommer jag fästa med en liten tejpbit på kinden, så att den inte slänger runt och är ivägen.
 
Jag höll mamma i handen och först nu började jag inse vad som höll på att hända. Alla som hotat om sondmatning hade verkligen menat allvar. Den där långa plastgrejen skulle in i nosen på mig och jag bara satt på sängen och lät det hända! Innan jag hann fundera mer hade sköterskan börjat med operation In-med-slangen. Hon lirkade in den ena änden i näsan. Det kändes inte speciellt mycket men sen petade hon in den längre, och längre, och när den kom till svalget blev det riktigt obehagligt. Jag kväljdes tills jag trodde att jag skulle kräkas, av ren överlevnadsinstinkt sträckte jag mig efter vattenmuggen och drack tre snabba klunkar. Då gled den ner. Jag drack lite mer vatten, för att vara säker på att inte spykänslan skulle komma tillbaka. Så mycket som jag druckit under de här sekunderna, hade jag inte druckit på en och samma gång på jag vet inte hur länge. Hur mycket kunde det ha varit? Två deciliter? Tre? FYRA? Inte-mer-än-4-deciliter-regeln skulle förstöras idag och den inte redan hade förstörts.
 
Den ena änden av slangen var nere i min mage, den andra stack ut genom ena näsborren och den fäste sjuksyrran med en tejpbit på min kind, precis som hon lovat. Tejpbiten var vit och matchade min vinterbleka hud perfekt, den syntes knappt. Som om jag brydde mig om den saken. Jag var fullt upptagen med att ha ångest över vattnet jag nyss druckit, ha ångest över den här situationen, ha ångest över att jag snart skulle vara fet. Genom den här jävla slangen, som både skavde och gjorde ont i halsen, skulle jag gödas upp till ett fetto. På nolltid.
 
En gång när jag var ungefär 8 år råkade jag stoppa en biljardkö i halsen. Det gjorde fruktansvärt ont och jag hade skavsår i en hel vecka efteråt. Den smärta i halsen jag kände nu var ungefär den samma, skillnaden var att biljardkön bara nuddade svalget någon tiondels sekund innan jag instinktivt drog upp den, sonden skulle sitta kvar, hur länge visste jag inte. 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0