Smalast vinner?

På onsdag, två dagar innan domedagen (då det skulle bestämmas om jag blev ivägtvingad till Falun eller inte) kom mormor och morfar och hälsade på oss i Mora. De anlände på morgon och åkte hem efter middagen. Men dessförinnan hann jag plantera blommor med morfar och mamma hann gråta en skvätt över sin benget till dotter, tillsammans med mormor (detta såg jag inte men mamma har berättat). 

 

När mina morföräldrar hade åkt hem, stod (jag kunde ju inte sitta och spara alla de kalorier jag hade chans att förbränna) jag på mitt rum och filosoferade över dagens middagsportion när mamma kom in till mig. Det syntes att hon hade gråten i halsen och att det i vilken sekund som helst skulle brista. Det gjorde det också, mycket riktigt. Tårarna rann nedför hennes kinder likt ett vattenfall samtidigt som hon förtvivlat försökte få mig att inse hur extremt sjuk den här situationen var. Jag fattade noll och kunde absolut inte begripa varför hon klagade på mig idag. Jag hade ju ätit som en hel hästfarm till middag! En hel äggstor potatis, en kycklingbit på säkert 30 gram och en tomatklyfta. Mer gick knappast att äta. Och detta eviga tjat om anorexi, jag hade inte anorexi! När skulle folk fatta? Jag hade en stor äcklig, dallermage och elefantfeta lår, det var vad jag hade, INTE anorexi!