Allt och inget
Väl hemma, efter besöket på vårdcentralen, åt jag och mamma lite lunch, med beteckning på lite för min del. Jag fick i mig ungefär en fjärdedels pannkaka, det tjänade ju ingenting till att äta mer. Mitt liv var förstört.
Efter lunchen slängde jag mig på golvet och skrek och skrek och grät och grät och sedan, inget mer. Allt bara försvann, alla känslor, allting. Men inte mamma, min fina mamma försvann inte. Hon försökte trösta, prata och trösta lite till.
- Maria, allt kommer bli bra. Om du bara åker till Falun och får i dig lite näring kommer du bli gladare. Du behöver inte må såhär.
Jag ville så gärna tro henne, men jag kunde inte. Det enda jag trodde skulle hända, om jag gav efter för allas tjat och lät mig läggas in, var att jag skulle förlora kontrollen. Läkare och sjuksyrror skulle tvångsmata mig tills jag såg ut som en övergödd julgris. Varför kunde ingen unna mig att få bli så smal som jag ville?
Kommentarer
Trackback
