Smalast vinner?

Den gråhåriga tanten, som guidat mig till rummet och som numera visste mitt namn, bad mig följa med till köket för att få middag. Klockan var redan 18 och alla andra patienter hade ätit en timme tidigare. Tanten öppnade kylskåpet för att ta fram mat. Än hade hon inte fått några restriktioner på hur mycket jag skulle äta , det enda hon visste var att jag hette Maria och hade anorexi, eftersom mamma informerat henne om detta. Tanten började sleva upp mat på en tallrik och sa åt mig att säga stopp när jag tyckte det var nog. Jag fick bestämma hur stor portion jag ville ha själv! En potatis och två matskedar gryta fick det bli. Jag drog slutsatsen att hon inte tyckte jag såg anorektiskt ut när jag fick bestämma hur mycket jag ville äta. Om hon hade tyckt jag var för mager hade hon väl skyfflat på en lastbilschaffisportion på min tallrik? Ett glas Funlight fick jag att dricka till. Jag fick Funlight och jag fick äta miniportion, det var rena himmelriket i jämförelse med 68:an! Jag visste innerst inne att det skulle bli andra bullar imorgon, när läkare och dietister skulle blandas in i bilden, av min erfarenhet var sådana inte lindriga mot anorexipatienter. 

 

Jag åt middagen på mitt rum, i sällskap av Madeleine och mamma. Jag behövde inte sitta med alla andra patienters stirrande ögon på mig när jag åt, så som jag blivit tvungen på 68:an. Ännu ett stort jävla plus. Medan jag åt var pappa och Susanne på utforskningsturné på sjukhuset, precis som alltid på nya ställen. De är sådana, nyfikna på allt, oavsett om det är intressant eller ej.

 

Vid halvåtta var Susanne och pappa tillbaka från sin lilla rundtur. De kramade om mig, sa till mig att äta ordentligt för att få komma hem snart, och sa hejdå, sedan åkte de tillbaka till Mora. 

 

Senare på kvällen satt jag, mamma och Madeleine och kollade på Gladiatorerna på TV (egen TV på rummet!). Madeleine och mamma satt bekvämt i sängarna medan jag satt spikrak i ryggen på en stenhård trästol med båda fötterna på golvet.Jag kunde inte unna mig att sitta bekvämt och slappna av. För det första trodde jag på fullt allvar att jag skulle bli fet av att luta mig mot ryggstödet, jag var övertygad om att det gick åt många fler kalorier om jag höll upp ryggen istället för att bara sjunka ihop som en förslappad soffpotatis. För det andra ville jag plåga mig själv, så mycket som möjligt och till varje pris.