Smalast vinner?

Jag vaknade upp på söndag morgon av att solen sken in mellan gardinerna på sjukhusrummet. Det var den första april och kom att bli en av de värsta dagarna jag upplevt.

 

Under förmiddagens rond bestämde den flintskallige doktorn, han som förbjudit mig att gå utanför rummets gränser, att en sond skulle sättas in på mig. Sjukhuspersonalen var nämligen inte alls nöjd med mitt matintag under helgen, de tyckte knappt jag "ätit ett gryn" under dessa två dagar jag varit här, och nu skulle Tomtedoktorns hot från i fredags faktiskt bli verklighet.

 

Jag visste det! Jag visste att jag skulle bli lurad! Jag hade för fasen ätit yoghurt igår. Och fisk och potatis! Ändå skulle de köra in en slangjävel i mig. Jag skulle inte att gått med på att åka till Falun från första början! Jag, som trott att jag kunde få åka hem idag, skulle uppenbarligen inte få åka hem. Jag skulle bli tvångsmatad. På riktigt. Det här tänkte jag inte gå med på! Vad skulle jag göra för att slippa? Jag var för trött för att rymma, jag skulle inte orka springa ifrån all personal, eller ens öppna fönstret och hoppa ner. Jag var för trött för att protestera också, men gråta orkade jag. Så jag grät.

 

Mammas åsikter om sonden var rena motsatsen mot mina. Hon tyckte det var ett bra beslut att jag äntligen skulle få näring. Hon var lättad över Flintisens beslut, gång på gång hade jag ju bevisat att jag inte kunde äta på traditionellt sätt. Min konstanta viktnedgång skulle äntligen få ett slut i och med sonden. Enligt mamma var det här början på något nytt och hon var mycket hoppfull.

 

För er som inte vet vad en sond är, ska jag förklara. En sond är en lång plastslang som stoppas in igenom näsan och går raka vägen ner till magsäcken, via svalget. Genom den slangen ger man patienter, som av någon anledning inte själv kan äta, sondvälling.