Smalast vinner?

Förmiddagen på sjukhuset rulllade på. Jag och Madeleine satt på rummet och pysslade med små söta pärlor som vi trädde på tunn tråd till armband och halsband. Tidigare, på morgonkvisten strax efter frullen, hade en flintskallig läkare kommit in och bestämt att jag inte skulle få gå utanför rummets gränser - såvida ingen skjutsade mig i rullstol. Detta för att inte anstränga och belasta hjärtat, som ju var i fara av min svält, onödigt mycket. Dessutom fick INTE för många kalorier förbrännas, allt skulle sparas, tyckte de. Allt för att jag skulle bli fet! Nåja, några snälla människor fanns det här ändå, som sköterskan som kommit in med de pärlor vi satt och trädde, för att vi inte skulle ha tråkigt nu när jag inte fick lämna rummet som på ett fängelse. Pärlorna roade inte mamma i lika hög utsträckning, hon satt istället i sängen och läste tanttidningar. Det tyckte hon var kul.

 

Fram emot tolvsnåret hördes klirr från tallrikar, ljudet jag avskydde, ljudet som betydde att det snart var mat. En alldels för kort stund efter att jag hört det första klirret kom en bricka med fiskgratäng, potatis och ett glas mjölk in, med en sjuksyrra som leverantör. Den första tanken som poppade upp i mitt huvud när jag fick syn på brickfan var mjöken. Var det röd mjölk? Sådan där fet 3 %-ig mjölk? Om det var det, tänkte jag absolut inte dricka av den, inte en chans i helvete att standardmjölk skulle få passera min strupe. Jag frågade sjuksyrran var det var för sort, hon försäkrade mig om att det inte var standardmjölk, det var mellanmjölk. MELLANMJÖLK! Som om MELLANMJÖLK gjorde saken bättre! Nej, jag skulle ha lättmjölk, ingenting annat. Men nu ska ni få höra att på det här stället fanns ingen lättmjölk. Och förresten var det säkert standardmjölk i glaset på brickan ändå, sjuksyrran hade ljugit. Såklart, alla gjord ALLT för att göra mig tjock.

 

Jag trugade i mig några fjun fisk som jag duttade bort såsen ifrån med en servett, någon potatisbit gick också ner. Mjölken smuttade jag på som om det vore vodka och blev genast illamående av tanken på vad det faktiskt var, FET JÄVLA MJÖLK. All den här maten skulle få mig att jäsa som en bulldeg med för mycket jäst i, en bulldeg som jäste över bunken med dallrig fart. Och ingen i hela världen förstod mig, alla var så elaka. Allt jag ville jag att bli smal men det var tydligen för mycket begärt.