Smalast vinner?

Framme vid Falu Lasarett. Leta parkering. Gå ut ur bilen. Brrr...kallt! Det var inte vår än! In genom sjukhusets entrédörrar. Läsa på skyltar. Virra runt i vita korridorer. Gå förbi sjukhusrestaurangen där det luktade så underbart gott av mat. Mmm! Gå igenom fler vita korriodorer för att till sist hitta rätt till avdelning 34a, som skulle bli mitt hem för en obestämd framtid. Detta visste jag visserligen inte, jag hade fortfarande inte ens gått med på att stanna kvar överhuvudtaget än. Jag var väldigt ledsen men det som till sist fick tyst på min glappande käft och allt mitt tjat och gnäll om att få åka hem, var Madeleine, min knappt tre år äldre storasyster. Hon erbjöd sig att vara kvar tills nästa dag, lördag. Det och en mutning på 1000 spänn från pappa gjorde att jag gick med på att sova här en natt, på sin höjd två, men absolut inte längre. Den kommande måndag fyllde Madeleine år, då ville jag vara hemma.

 

"Och här har ni Världens Fetaste Anorektiker!" tänkte jag när mamma presenterade mig för en personaltant med grått hår och glasögon, på avdelning 34a. Barnavdelningen. Och det var just därför jag var tvungen att vara i Falun och inte i Mora, Mora hade ingen barnavdelning att läggas in på. Med mina blott 12 år räknades jag fortfarande som ett barn.

 

Om ni minns hur det hemska 68:an hade sett ut, inte alls som ett sjukhus, var avdelning 34a rena motsatsen. Det var sjukhus i ett nötskal. Jag blev tilldelad ett rum med två sjukhussängar, ett litet bord, tre stolar, två dörrar och både egen tjotta och dusch, tack och lov. Jag var tvungen att erkänna att det här var hundratio gånger bättre än 68:ans spartanska fängelserum, men ändå, inget var så bra som mitt alldeles egna rum, hemma i Mora. Jag ville hem!