Smalast vinner?

Ingen glädje fanns kvar i min lilla tunna kropp, jag hade inte skrattat på över tre månader, kanske till och med fyra, och den perfekta kroppen som varit syftet med hela bantningsgrejen, den infann sig aldrig. Min första målvikt 45 hade visat sig vara alldeles för mycket, precis som 44 och 43 och 42. Sedan hade det bara rullat på och nu var jag nere på 30. Men fortfarande inte nöjd, fortfarande inte tillräckligt smal och fin. Bara tjock, äcklig, ful och värdelös. Jag förtjänade verkligen inte att äta än på ett tag.

 

Mamma fick, precis som förra gången vi skulle till Falun, packa min resväska och precis som den gången skulle hon också nu sova kvar med mig. Pappa kom hem tidigare från jobbet för att följa med till Falun och när Madeleine och Susanne kom hem från skolan satte sig alla i familjen i bilen, utom jag. Jag totalvägrade som en liten fyra-åring. Jag ville inte till något jävla sjukhus, jag ville inte förlora allt vad kontroll hette, den som jag var så duktig på att hålla. Till slut fick pappa bära mig ut till Volvon och vi kunde brumma iväg mot Falu Lasarett. Under hela resan var jag argare än ett bi och surare än en citron. Jag försökte hela tiden få mamma och pappa på andra tankar genom att på hedersord (med fingrarna korsade bakom ryggen) lova att om jag bara fick vara hemma skulle jag minsann äta, om jag bara fick vara hemma skulle allt bli bra, om jag bara fick vara hemma skulle jag började kämpa med maten på allvar från och med nu. Om jag bara fick vara hemma. Tyvärr var föräldrarna varken lättlurade eller lättövertalade och bilen fortsatte raka vägen mot Falun utan stopp.