Smalast vinner?

När klockan slog 19 spelade vi Bingolotto men vann inget och klockan 21 var det dags för mat IGEN. Fucking kvällsmål. Det var en sköterska som kom in med kvällsmålet, en bricka med två mackor och ett glas saft hade hon med sig. Och hon hade brett mackorna. Med smör! På fullaste allvar trodde hon att jag skulle äta dem, mackorna med hundra lager smör och feta ostskivor på. Hon kunde dra åt helvete! Om jag överhuvudtaget skulle få ner några brödsmulor av ett par mackor ville jag göra dem själv men icke, sa Nicke, sköterskan var korkad och stenhård, jag skulle äta det hon gav mig och därmed basta! Jag hade ingen talan mot den stans kärringen. Varför kunde jag inte få bre mackorna själv? Det förstod jag inte. Hon kunde ta de äckliga mackorna och stoppa upp i röven, jag tänkte i varje fall inte stoppa in dem i min mun. 

 

Även den här natten fick jag dropp. Jag var livrädd. Inte på grund av mitt usla hälsotillstånd utan för att jag var övertygad om att all sjukhuspersonal skulle lyckas med det de ville och det jag fruktade allra mest i världen, att få bli fet.

 

Precis som alla andra nätter de senaste månaderna drömde jag om mat. Både mardrömmar och mer behagliga drömmar. Jag kunde drömma att jag ätit något mot min vilja, vakna alldeles kallsvettig av skräck och fasa. Men jag kunde också drömma om ett friskt liv, där jag kunde äta utan att få ångest, där jag kunde äta glass en varm sommardag utan en endaste nedvärderande tanke om mig själv. Den dagen var långt borta, jag kunde inte ens föreställa mig hur det skulle vara att inte ha ångest. Men drömma, det kunde jag som sagt.