Olika syn på saken

Stackars min familj. De levde i ständig skräck. Skulle jag klara en dag till? Skulle jag leva i sommar? Varför hade detta hänt? Vad kunde de ha gjort för att förhindra det? Kunde de överhuvudtaget ha förhindrat det? Många frågor snurrade i deras huvuden.
 
Jag fattade ingenting av deras oro och tyckte därför inte heller synd om dem. Jag förstod inte att jag skulle dö om jag inte började äta, jag fattade det verkligen inte. Anorektiker blev jag kallad, men jag kände mig inte som en sådan. Att folk sa att jag var utmärglad, spökblek och såg allmänt läskig ut, bet inte ett dugg. Jag såg ju vad jag såg när jag kollade mig i spegeln. Fett, fett och åter fett, jag var tjock, inte utmärglad! 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0