Hjärndöd
Madeleine som sovit över hade blivit hämtad av pappa. Pappa hade haft med sig två bingolotter, en till mamma och en till mig. "För att vi inte skulle ha tråkigt ikväll" var pappas motivering då han överlämnade lotterna. HAHA! Han kunde ju inbilla sig att vi skulle tycka det var spännande att sitta som två pensionärer, en lördag kväll och spela BIngolotto till de ljuuuva tonerna av Sven-Ingvars eller något annat svängigt dansband som gästade programmet. På ett sjukhus tio mil hemifrån. Kunde det bli mycket sämre?
Efter att pappa och Madeleine hade iväg kollade jag och mamma på en film. Jag fattade dessvärre ingenting av filmen, absolut ingenting. Jag hade blivit totalt blåst. Filmen hette Sherdil, en film som gått på bio flera år tidigare, och handlade om hästar men det var nog det enda som gick in i skallen på mig för resten av historien fattade jag, som sagt, absolut ingenting av. Som anorektiker blir man väldigt korkad och kan bara tänka på en enda sak. Mat. När det kom till mat klarade jag av att vara fokuserad, koncentrerad och framförallt intresserad.
Klockan 17 var det dags för middag. Ett jäva evigt ätande här, kunde jag tycka. Jag hade ju ätit lunch, varför skulle jag äta mer? Middagen gick ännu sämre än lunchade, jag åt i princip några tuggor luft.
Kommentarer
Trackback
