Smalast vinner?

Innan jag fick åka hem och packa väskan var jag tvungen att ta några blodprover, vilket inte var den lättaste uppgiften för sjuksyrrorna. Min inte-mer-än-4-deciliter-vätska-om-dagen-regel hade lett till en sådan extrem uttorkning att mitt blod var alldeles trögflytande. Det blev många nålstick i händer och armveck innan de ens kunde få fram en minidroppe blod. Även EKG skulle tas innan avresan, ett sådant som visar hjärtfrekvensen, ni vet.

 

EKG visade vad som hade befarats, mitt liv hängde på en skör tråd. Hjärtat var påverkat av svälten och slog inte som det skulle. Det kunde i vilken sekund som helst sluta slå, jag kunde få hjärtsvikt, sjunka ihop på golvet, dö. Men jag var inte rädd, inte ett dugg, så länge jag inte åt var jag stark, odödlig, oövervinnerlig.