Smalast vinner?

På grund av min allvarliga uttorkning fick jag dropp första natten. Det kändes inte något vidare, jag var livrädd för att gå upp i vikt, trots att droppet bara bestod av vatten men jag överlevde och på lördagsmorgonen vaknade vi vid åttatiden. Sjuksyrror kom in i rummet för att lossa droppställning och sladd från min kropp men injektionsporten i ena armvecket fick sitta kvar. Vi blev informerade om att det var frukostservering ute i matrummet. Motvilligt begav jag mig dit tillsammans med mamma och Madeleine. Precis som med middagen kvällen före skulle vi få ta med oss maten in till rummet. 

 

Inne på bänken i matrummet stod olika sorters bröd, fil, yoghurt, cornflakes, müsli, ost, skinka, salami, keso, apelsinjuice, äppeljuice, och annat gott, framdukat. Allt såg så gott ut att jag ville rusa fram till bänken för att vräka i mig precis allting, frossa i mat och trotsa allt som var förbjudet, trotsa den där jävla anorexin som förstört så mycket, trotsa mina egna regler och lagar. Jag följde naturligtvis inte min längtan efter att få äta. Äta skulle jag göra sedan, någon annan gång, när jag faktiskt förtjänade det. Den dagen jag var smal och nöjd, den dagen då jag var perfekt, då kunde jag äta. Inte nu. 

 

Hemma brukade jag äta ungefär en halv 125 millilitersbägare med yoghurt till frukost. Sådana fanns inte här. Det fanns bara stora en-litersförpackningar som man skulle hälla ur. Detta blev helt galet i mitt huvud, jag kunde inte äta yoghurt från en stor djup tallrik där jag hade noll koll på hur mycket det var! Det gick bara inte. Jag fick panik och ville gå tillbaka till rummet utan frukost men mamma var påhittig nog att ge mig en plastmugg jag fick ta yoghurt i, det kändes inte okej, men det kändes bättre än att ta i en tallrik. Mamma och Madeleine tog för sig av frukosten innan vi gick in på rummet för att äta. Deras mackor såg otroligt goda ut, och cornflakesen i deras filtallrikar! Och de välfyllda apelsinjuice! Jag hade gärna tagit deras frukost istället för min egen lilla yoghurtplastmugg. Eller nej, det hade jag inte. Eller ville jag äta? Var det anorexin eller JAG som inte ville ha? Jag trodde att det var anorexin, men den hade tagit över så mycket av mig själv att jag varken visste in eller ut längre.