Smalast vinner?

Och så kom fredagen till slut, domedagen. Besök på både vårdcentralen och MHE-kliniken skulle hinnas med och framför allt, det stora beslutet om inläggning på sjukhus eller inte, skulle fattas.

 

Jag hade inte fixat maten med större portioner och mindre fusk, som jag lovat, den här veckan heller, det visste jag. Ändå var jag helt hundra på att jag även denna kväll, skulle få somna i min egen säng. 

 

I vanlig ordning började jag morgonen med en eller två matskedar yoghurt. Mamma och pappa försökte också truga i mig ett juiceglas med det förslaget totaldissade jag. Hello? Wake up! Juice? Idag? När jag skulle till vårdcentralen och väga mig? Nej, jag ville minsann inte ha för mycket mat i magen som tyngde ner vågen. I och för sig fick jag inte se vad jag vägde, men det var skitsamma, bara jag inte var för tung. Pappa tjatade och tjatade, han sa att de grammen juiceglaset kunde generera i, kanske var avgörande för om jag skulle in läggas in eller inte. Sure! Jag VISSTE redan att jag inte behövde läggas in, därför var det väldigt onödigt att dricka juicen. Till slut blev jag så trött på allt tjat vid frukostbordet att jag låste in mig i badrummet, ställde mig i duschen och skruvade på kallvattnet som jag lät rinna över min kropp tills det var dags att bege sig till vårdcentralen.

 

Att väga sig var en fruktansvärd pina. Även om jag inte fick reda på vad jag vägde från vecka till vecka var vågen ett stressmoment som hette duga. Jag ville inte gå upp i vikt och jag ville verkligen inte att någon läkare skulle beskåda hur jag blev fetare och fetare för varje kontroll. 

 

På vårdcentralen var allt som vanligt. Sätta sig i väntrummet, vänta, vänta, vänta. En sjuksyrra som ropade upp mitt namn. Vägning av sjuksyrran. Rapport av henne till doktorn om den aktuella vikten som jag inte fick reda på. Sedan skulle jag in till doktorn och prata med honom. Doktorn, som jag vid det här laget hade träffat ett antal gånger, var en icke-färdigutbildad, förvirrad krake. Även om han verkligen var en mes var det inte något större fel på honom, värre var det med han som snart skulle komma in i bilden, Dr Devil. 

 

Hur som helst, allt höll på att gå vägen. Mesdoktorn var inne på att jag skulle slippa läggas in i Falun, men förvirrad och töntig som han var, gick han iväg för att rådfråga Dr Devil. Och där sprack mina drömmar likt en överpumpad heliumbalong. Snart stod båda doktorerna, Mesen och Dr Devil, framför mig, båda med samma bistra uppsyn.

 

   - Maria, jag har fått reda på att du bara väger 30,8 kg. Med kläder på! Sa Dr Devil barskt, samtidigt som han spände ögonen i mig.

 

När han sa 30,8 blev till och med jag paff. Det var ju skitlite! Hur kunde det gå ihop med min plufsiga, äckliga, feta kropp? Samtidigt kunde jag inte låta bli att känna mig en aning nöjd. Jag hade alltså inte ätit för mycket den senaste tiden. Skönt!

 

Dr Devil pratade i ett rasandet tempo och ställde alla möjliga frågor.

 

   - Kräks du upp maten?

   - Nej, jag har spyfobi, svarade jag helt sanningsenligt.

   - Men hur i all sin dar har du kunnat gå ner över 20 kg på bara några månader om du inte kräkts upp det du ätit? Jag tror du ljuger!

   - För att jag inte ätit mycket, fattar du väl? Jag har aldrig spytt upp maten!

 

Dr Devil trodde inte på mig och det gjorde mig så arg att jag trodde jag skulle få en hjärtattack. Jag talade sanning och han trodde jag ljög! Hur många gånger jag än hävdade att jag aldrig framkallat kräkningar på egen hand, spelade det ingen roll, Dr Devil trodde mig inte, han var ett hopplöst fall och gick inte att prata med. Om jag tyckt illa om Dr Devil när jag först såg honom för ett par minuter sedan var det ingenting mot vad jag kände nu. Jag HATADE verkligen den här människan! Och åter igen, man behöver INTE spy bara för att man råkar vara anorektiker, det är sjukt lätt att nästan svälta ihjäl ändå.