Född till att plågas

Dagarna gick och jag mådde allt sämre. Jag satte upp en massa nya regler, principer och lagar vilka jag var tvungen att följa, annars tog det hus i helvete och jag fick ännu mer ångest och panik. Jag hade till exempel upptäckt hur underbart skönt och plågsamt det var att knappt få i sig någon vätska. Fyra deciliter om dagen var det jag kunde godkänna, allra helst mindre men fan inte mer. Det spelade ingen roll om det var vatten, mjölk eller juice, bara det inte översteg gränsen jag satt upp. Även om hungern sedan länge var borta fanns törsten kvar. En av konsekvenerna av mitt minimala vätskeintag var att tungan blev torrare än sandpapper, ibland kunde jag vakna på natten och inte ens få in tungan i munnen eftersom den var så otroligt sträv. Dessa gånger fick jag helt sonika ta mina nävar och peta in den, dessvärre fastnade den då i gommen. En annan konsekvens var att jag alltid tänkte på vatten. Jag såg en rinnande kran med härligt iskallt, porlande vatten framför mig och fantiserade om hur jag svepte ett stort glas vatten rätt upp och ner, men det kunde inte bli verklighet. Anorexins makt hade tagit över för stor del av mitt riktiga jag och kroppens behov. Jag hade inte en chans att komma upp till ytan och trotsa ätstörningens alla regler. Jag var helt och hållet utlämnad till sjukdomen. Vatten, vatten, vatten. Så underbart med vattnet, men inte något jag kunde unna mig, det var jag inte värd, jag var född till att plågas, det var så det var, det var jag alldeles övertygad om. Och jag var bra på det.
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0