Smalast vinner?

I mitt liv fanns bara jag, ingen annan betydde någonting. Vad jag åt och vad jag gjorde, det var det enda viktiga. För omgivningen kunde jag vara fysiskt närvarande men aldrig psykiskt. Visst gick det att föra en konversation med mig, jag förstod varenda ord vad folk sa, men innebörden var totalt oviktig. Om det inte handlade om mat. Då spetsades öronen och jag lyssnade noggrant, tog in precis allt, mat var ju så väldigt jätteintressant och det enda som fanns i knoppen (men inte kroppen) 24 timmar om dygnet, 7 dagar i veckan.

 

Jag levde i min egna lilla värld, i en glaskupa, omöjlig för någon att picka hål i. Den där glaskupan gick heller inte att picka hål i från insidan, där jag befann mig. 

 

Jag var sjukt orolig för vad som skulle hända om allt blev som förr, då jag var frisk. Jag ville inte bli som förr, jag ville inte bli normal. Jag ville vara spinkig, så som andra sa att jag var, och jag ville väga aslite. Normal var min synonym till fet, något jag aldrig någonsin ville bli. Däremot inte sagt att jag var nöjd nu, när jag var sjuk, jag ville gå ner ännu mer i vikt och framför allt få KÄNNA mig smal, det gjorde jag inte än. Jag tänkte inte ge mig i första taget, jag skulle nå mitt livs hittills största mål, att få en vältränad, platt Britney-mage.