Smalast vinner?

Som jag tidigare berättat var det mission impossible att få i sig kvällsmålet. Inte ens en liten frukt kunde jag äta. En gång när jag försökte trotsa anorexin och ångesten drack jag några milliliter druvjuice vilket slutade i katastrof. Jag blev totalt galen efteråt, slängde mig på golvet, skrek, grät, hade panik, ren och skär ångest. Min familj såg förtvivlat på, gjorde flera desperata försök till att trösta mig, få mig att inse att jag inte skulle bli tjock av en halv klunk juice. Deras försök ledde ingenstans, jag var ändå alldeles vild av ångest. Den natten sov jag inne i mina föräldrars sovrum bredvid mamma, hon ville inte att jag skulle vara själv när jag mådde så dåligt.

 

En annan gång, en fredags kväll, satt jag tillsammans med familjen och såg på Gladiatorerna på tv. Alla utom jag mumsade på choklad. Det såg så himla gott ut. Varför kunde de äta och inte jag? Hur var det möjligt att äta sådant utan att få ångest? Visst, det var bara tre-fyra månader sedan jag själv kunnat göra likadant men det var svårt att föreställa sig nu. Jag ville inte ha anorexi, jag ville vara frisk och må bra! Jag bestämde mig att jag fanimej skulle trotsa anorexin, trycka ner den äckligt starka makten långt ner i avgrunden. Jag hade reda bevisat för alla att jag klarat av att så gott som sluta äta och tyckte det var dags att få ett slut på denna story. Jag kände den underbara doften av choklad, hörde det smaskande ljudet från mamma som satt närmast mig i soffan. Utan att tänka vidare sträckte jag mig fram mot soffbordet, bröt loss en bit mörk choklad från kakan som låg där, släppte för suget, sket i anorexin som envist försökte hejda mig. Snabbt in i munnen med chokladbiten, tugga, tugga, svälja och sen var det ute med mig.