Smalast vinner?

Pang bom! Ångesten. Paniken. Vad FAN hade jag gjort? HJÄLP HJÄLP HJÄLP! Rummet snurrade värre än i virvevinden på Morafestivalen och jag hörde mitt hjärtas dånande slag i bröstet. Jag hyperventilerade. Min familj såg chockat på. Jag gick in i köket, tätt följt av mamma och så även pappa. Jag började skrika, gråta, förtvivlat, slängde mig rakt ner på golvet med en hård, ekande duns som följd. Jag var skokgstokig, fäktade så vilt omkring mig att pappa blev tvungen att hålla fast mig i sina starka armar för att jag inte skulle slå mig själv sönder och samman. Jag skrek och skrek, jag skrek tills rösten var så slut att jag lät som en förkyld kråka. I brist på röst började jag istället snyfta hysteriskt och när även snyftandet tog slut reste jag mig från golvet och började gå. Jag gick runt, runt i huset, frenestisk, med vevande armar för att bränna den där jävla chokladen, och med huvudet fullt av tankar om hur helvetes korkad jag var som försökt bli fri från anorexin. Herregud, vad hade jag trott? Jag ville inte ens bli frisk! Frisk = TJOCK. Tjock = VÄRRE ÄN DÖDEN.

 

Den natten blev hemskt och så även följande vecka. Chokladen fanns i min tankar dygnet runt. När man mår bra brukar man kunna släppa jobbiga tankar och orosmoln när man sover, det finns en orsak till varför det heter "sova på saken". Det ordspråket fattas i en anorektikers hjärna. Det var aldrig skönt att gå och lägga sig. Hur trött jag än var visste jag att jag ändå skulle vakna med jämna mellanrum och ha ångest, natten igenom.