Smalast vinner?

Inne hos Göran berättade mamma min story eftersom jag inte själv orkade göra det. Göran nickade med jämna mellanrum och lade ibland in några kommentarer som inte alls lät dumma eller sådär pekpinniga som de jag hört från människorna på psyket i Falun. När mamma berättat allt och vi diskuterat kring saken förklarade Göran hur de jobbade för att bota sina patienter på det här stället. Jag tyckte att allt lät toppen vilket också mamma och pappa tyckte. Här var det eget ansvar som gällde, inga konstiga eller stränga regler som på 68:an. Hallefuckinglujah! Inga tvång och inga måsten, det var helt upp till en själv att äta. Om man ville bli frisk vill säga. Utan en otroligt stark vilja finns inga botemedel i världen mot anorexi, man måste vilja själv.

 

Tillsammans bestämde vi att jag skulle äta frukost, lunch, middag och kvällsmål varje dag. Jag fick även veta hur kroppens ämnesomsättning fungerar. Om man äter dessa mål, huvudmålen som Göran kallade dem, hålls förbränningen igång och man riskererar inte att bli fet, vilket var det absolut värsta tänkbara scenariet i min värld. Eftersom jag åt såpass lite i dagsläget gick min kropp på lågvarv, därav mina blå isklumpar till händer och fötter, energin från maten räckte inte till att värma upp kroppen.

 

Göran berättade också varför alla bantande tjockistanter aldrig blir smala - de äter för lite, hur konstigt det än må låta. Om man får i sig för lite kalorier försöker kroppen kompensera detta genom att spara allt som går, den vet ju inte när den får mat nästa gång. Förbränningen går ner, vikten upp, eftersom kroppen suger åt sig likt en tvättsvamp, för så fort man äter någonting. Kroppen är en smart maskin och vill inte tyna bort.

 

Min bantning var dock ingen gammal hederlig tantbantning, jag hade bantat på ett extremt  sätt, ätit väldigt lite och dessutom tränat väldigt mycket, därför hade jag förlorat så pass mycket vikt på så kort tid. Om jag nu började äta regelbundna huvudmål skulle det inte hända ett jota med vikten, lovade Göran. Visserligen behövde jag lägga på mig minst tio kilo, men det skulle vi ta sedan, när jag sett att jag inte blev tjock av att äta normalt. Först då skulle jag börja med mellanmål i massor och sakta men säkert återfå de muskler jag tappat.

 

Fortsättningsvis skulle jag komma till MHE-kliniken en gång i veckan för terapisamtal med Göran.