Smalast vinner?

På kvällarna var det värst, då grät jag som en bebis och ville bara hem ännu mer. Jag tänkte på allt möjligt, men främst på hur det skulle ha varit i fall jag inte hade börjat banta. Då hade jag såklart varit hemma i Mora nu, kanske hos någon kompis, suttit och pratat och skrattat. Kanske hemma på Sikvägen med ett köksbord fullt av böcker, pluggandes tillsammans med mamma och Madeleine. Kanske hade jag legat i min mjuka säng, kollat på avsnitt efter avsnitt av Sunset Beach. Allt så himla mycket bättre än att sitta på 68:an i Falun och ha ångest över både det ena och det tredje. Över mat jag hade ätit, över motion jag inte fick, över min fula, feta, äckliga kropp, över att jag var så totalt misslyckad att jag blivit tvingad att åka hit. Till helvetet på jorden.

 

Personalen kunde knappast trösta mig under mina många gråtattacker och de kunde inte för allt i världen få mig att äta mer, kostschemat till trots. Jag blev inte friskare under de här dagarna i Falun, snarare sjukare och ännu mer fixerad vid mat. Mamma genomskådade detta faktum, hon kunde se att hennes dotter inte mådde bra av att vistas i den här miljön. Tack vare henne lyckades jag få tillstånd att åka hem redan på fredagen. Personalen hade egentligen velat ha kvar mig längre än dessa fem dagar, kanske flera månader om det velat sig riktigt illa.