Pannkakstricket

Trots att jag hade varit på MHE-kliniken gick det inte alls bra med maten nu. Jag fick världens ångestattacker bara av att tänka på mat. Jag hade även börjat få svårt att svälja, jag var rädd att saliven innehöll kalorier. Fattar ni, jag var så rädd för att gå upp i vikt att jag inte ens kunde svälja min egen saliv och gick därför runt och spottade jämt och ständigt. 
 
Att Göran bara några dagar tidigare lärt mig sambandet mellan mat och förbränning tänkte jag inte på när det var dags för en måltid. Jag kunde bara tillåta mig att äta lite, lite, lite. Till frukost fick jag i mig ungefär två teskedar yoghurt. Om det till exempel var pannkaka till lunch kunde jag ta två stycken men lyckas fiffla bort redan innan jag satte mig tills bords, utan att någon märkte. Pannkakstricket gick ut på att jag ställde mig vid diskbänken, med mina två pålagda pankisar på tallriken, för att torka bort fettet på dem samtidigt som några delar "råkade" lossna och fastna i hushållspappret jag använde som torkduk. Pappret med pannkaksbitarna åkte långt ner i soptunnan när ingen såg och av pannkakorna på tallriken gjorde jag rullar, med delarna som fattades vända nedåt mot tallriken, klurig som jag var. Sedan satte jag mig vid bordet, tog några tuggor av lunchen, drack en klunk lättmjölk, lämnade hälften av maten på tallriken och hade lyckats äta pyttelite ännu en måltid. Middagen såg i princip ut som lunchen. Det var allt jag fick i mig under en dag.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0