Smalast vinner?

Minnet av chokladbiten suddades sakta men säkert ut och efter någon vecka hade ångeten över den saken lämnat mitt huvud och gett plats för tusen andra grejer vad gäller matångest. Jag kunde givetvis tänka på flera saker samtidigt även om jag bantat bort större delen av min tidigare rätt så intelligenta hjära. Åh, varför åt jag den där halva köttbullen? Hur många gram av den där matskeden yoghurt jag åt till frulle ha gjort för skada på vikten? Hur fasiken ska jag komma undan med potatisen på tallriken när mamma sitter tre millimeter ifrån mig? Hinner jag göra situps utan att någon ser mig nu?

 

Förutom att jag gick på MHE-kliniken var jag även tvungen att besöka barnmottagningen för viktkontroll. En gång i veckan skulle jag ställas inför rätta. Men JAG fick inte se vad jag vägde, nej, det var bara doktorn som skulle få göra det. Denne doktor var förövrigt mesigast i Sverige. Mer om det senare.

 

Då och då var jag i skolan på någon enstaka lektion. Det var skönt att komma hemifrån, om så bara för en timme eller två. Hemma var jag ju nästan alltid, förutom då jag var på MHE-kliniken, barnmottagningen eller följde med mamma eller pappa och handlade mat, vilket i och för sig blev ganska ofta eftersom det blivit väldigt intressant att gå runt i livsmedelsbutiker och kolla. Kolla på allt förbjudet jag inte tillät mig äta, drömma mig bort, dra in doften av nybakat bröd från brödavdelningen. Eller bara vända och vrida på olika flingpaket, juiceförpackningar och annan mer "tillåten" mat för att studera näringstabell och kaloriinnehåll. Jag var vid det här laget expert på energiinnehåll i olika livsmedel, jag kunde allt innan- och utantill. Hade ni frågat mig mitt i natten, hade jag vetat lika exakt som på dagen: en skiva knäckebröd = 35 kalorier, nästintill fettfritt, ett glas (1,5 dl): 75 kalorier, ungefär 0,5 gram fett, ett glas lättmjölk: 80 kalorier, 0,75 gram fett, en Dennis Hotdog: 110 kalorier, 7,5 gram fett, etc. etc.

 

Jag hade sådan koll och kontroll! Kontroll över vad jag åt, kontroll över mitt liv. Det var jag som bestämde, jag var stark - när jag inte föll för frestelser, så som jag gjort med den där jävla chokladen. Det skulle inte hända igen.