Smalast vinner?

Till mellanmål var det knäckebröd som gällde, det kändes bäst att äta. Inget socker, relativt små brödskivor med endast innehöll 35 kalorier per styck, och knappt något fett. Detta knäckebröd åt jag på ett väldigt underligt sätt. Jag började med att ta en tugga i mitten av mackan, de två bitarna som var på sidorna rasade då ner på bordet. Ingenting som rasat ner på bordet åt jag och när mina tre mackor var "uppätna" låg en stor hög med brödbitar framför mig (de som såg mig äta måste ha tyckt jag var extremt vrickad). Varför jag gjorde på just detta sätt vet jag inte men på något sätt var jag tvungen att fuska för att få i mig minsta möjliga, för att förhindra den fetma som antagligen låg runt hörnet med alla dessa mellanmål.

 

Pålägg på mackorna? En skinkbit lika stor (eller liten) som en tumnagel, fastän Göran talat om för mig att pålägget skulle täcka HELA mackan för att jag skulle få i mig nog med protein. Smör skippade jag helt. Näringsdrycken (Fortimel med kakaosmak, trögfytande sörja som används inom sjukvården) jag hade till mina knäckebröd drack jag upp sånär som på en slurk. Det kändes bra att alltid spara något när jag åt, det behövde inte vara mycket, bara jag sparade, det kändes inte lika glupskt då. Sedan kändes det bra i och med att jag då visste att jag inte var frisk än. Jag ville ju inte bli frisk! Frisk var för mig, fortfarande, synonymt med tjock och misslyckad.

8.00 Frukost

10.00 Mellanmål

12.00 Lunch

14.30 Mellanmål

17.00 Middag

19.00 Mellanmål

21.00 Kvällsmål

 

Detta var mitt nya schema (liv) som jag skulle följa dag in och dag ut. Tiderna hade jag bestämt själv efter att Göran gett mig restriktioner om hur många mål och hur mycket jag skulle äta, och dessa tider följde jag slaviskt. Det fick inte gå en minut över (då åt jag inte det målet) och jag kunde absolut inte heller äta tidigare än vad jag bestämt. Skulle jag äta mellanmål 14.30 var det 14.30, inte 14.29 eller 14.31.

 

En promenad efter middagen varje dag, ingick också i det nya schemat. Jag ville gå på kvällen för att förbränna så mycket som möjligt av den mat jag fått i mig under dagen. Observera att detta var innan "gå-innan-frukost-för-att-bränna-fett"-hetsen släntrat in i Sverige! Om Fredrik Paulún lanserat nyheten om före-frukostpromenaderna tidigare hade jag definitivt hakat på trenden och gladeligen hoppat upp ur sängen klockan 5 på morgon för att jogga ut. Men som sagt, jag kände inte till detta fenomen än vilket nog var tur för både mig och mina föräldrar. Någon av mina föräldrar var nämligen tvungen att följa med mig ut och gå, skaderisken var för stor för att jag skulle kunna knalla ut på promenad alldeles ensam. Hur skaderisken kunde vara stor på en vanlig asfaltspromenad? Mitt skelett var antagligen som knäckebröd efter svälten, urkalkat och superskört, vilket betydde att ett enda litet snedsteg kunde resultera i ett avbrutet ben eller led. Att mina föräldrar var med gjorde mig inte något, bara jag fick bestämma takten (så snabbt som möjligt för att förbränna maxiamlt med kalorier), vilket jag alltid gjorde. Om tempot var för söligt och snigelliknande hotade jag bara med att hoppa över nästa måltid (vilket jag visste att de för allt i världen INTE ville att jag skulle göra) om vi inte speedade upp.

Ännu en vecka gick då jag inte klarade av mellanmålen med alla jävla mackor. Och jag upprepade orden för Göran även den här veckan när jag besökte MHE. "Det har inte funkat." Men Göran skällde inte ut mig, han gav mig ett förslag istället. Under förutsättning att jag åt som han sagt, skulle jag få tillåtelse att börja promenera 30 minuter varje dag. Med egna ben. Utan rullstol! Jag tyckte det lät ASBRA, den enda motion jag fått, sedan jag blivit tvingad att sluta med simningen i februari, var de korta minipromenaderna mellan huset och bilen och runt i mataffären. Min inaktivitet gjorde att jag kände mig som en fet, lat amerikan trots att jag varken åt på Mc Donald´s eller pratade engelska (och dessutom var gravt underviktig). Görans erbjudande om promenaderna gjorde mig överlycklig och fast besluten om att jag skulle fixa mellamålen från och med nu. På riktigt.

 

I samma stund mellanmålsbeslutet togs, påbörjades första kapitlet på mitt nya, extremt punktliga och fyrkantiga liv.

Tyvärr var inte mellislöftet lätt att hålla. Jag kunde peta i mig en halv macka till mellis nummer två, det kändes mest naturligt för det gör de flesta människor, äter något mellan lunch och middag. Men tre mackor var FÖR mycket, väldigt för mycket. Två stycken kändes fullt acceptabelt men inte tre. Inte så att jag inte ORKADE äta tre mackor, det var enbart frågan om att jag inte vågade. Tänk om jag skulle få ångest! Tänk om jag skulle bli fet!

 

När jag sedan återigen besökte MHE frågade Göran hur det gått med alla måltider och jag var ärlig och sa precis som det var. Jag fick ytterligare en vecka på mig att försöka fixa mellanmålen.

 

 

En dag i slutet av maj var det återigen dags för ett besök på MHE-kliniken, där jag gått regelbundet varje vecka sedan jag koommit hem från Falun. Med sjukhusvistelsen i bakhuvudet hade jag till slut lyckats få till mina måltider riktigt bra, utan att gå upp ett gram i vikt, precis som Göran lovat. Eftersom det gått så bra med maten tyckte Göran att det var lämpligt att gå ytterligare ett steg fram och börja med mellanmål. FÖR I HELVETE, NEJ! var min första tanke, inte än! Jag var inte redo, kanske sedan, någongång i framtiden, men verkligen inte nu! Men. För att bli fri från anorexin var mat min medicin.

 

Ett mellanmål skulle läggas in mellan frukost och lunch, ytterligare ett mellan lunch och middag och sedan ännu ett emellan middag och kvällsmål. Tre fucking mellamål! Dessa mellanmål skulle bestå av tre mackor och en näringsdryck, vilket var förjävla mycket i mitt huvud. Trots att jag tyckte det lät mycket lovade jag Göran att fixa dessa tills nästa gång vi sågs. 

Min jämnåriga hade kommit in i en ny period i livet, tonårsfasen. De blev ihop hit och dit och testade sprit och cigg och snus och allt som var "vuxet". Gängskillnaderna hade också blivit tydligare. Det var coolingarna, töntligan och så de där mittemellantyperna, som varken var hippa eller nördiga. Jag tillhörde en blyg mittemellantyp som varken hördes eller syntes. Hur som helst, coolingarna i årkurs sex hade börjat vara ute och festa (supa) varenda vareviga helg. De som var "coola" var fjortisarna och de bråkiga killarna som hade svårt för sig i skolan. Epatraktorer åkte de också, vilka kördes av äldre ännu coolare killar på gymnasiet. Dessa Epa-chaffis-killar var varje fjortistjejs dröm. En äldre pojkvän, guuuud så häftigt!

 

Under veckorna gick coolingarna runt i skolan och skröt om hur fulla de varit under senaste helgen, skvallrade om vem som hånglat och legat (japp, 12-13-åringar!) med vem och vilka som blivit hämtade av polisen. Helt ärligt tyckte jag att coolingarna var skitlöjliga och de äldre killarna, Epa-chaffisarna, var asfula.

 

Jag var inte det minsta avundsjuk på det coola gänget, det överlät jag till andra som säkerligen var beredd att offra både ett pekfinger och en högerarm för att få vara en av de där tjejerna med status, genomskinligt vita savannbrallor (med svarta string under, som lyste igenom) och sönderblekt hår. Om jag ska vara ärlig struntade jag helt och hållet i allt det mina jämnåriga var intresserad av. Receptböcker var så jävla mycket mer intressant än killar, fest och bli-ihop.

Dag blev till natt, dagar blev till veckor och snart var vi inne i maj. Det var tur för mig att jag hade lätt för mig i skolan, annars hade jag troligtvis blivit tvungen att gå om hela årskurs sex, med tanke på att jag knappt varit där på hela vårterminen. 

 

Enstaka lektioner fick jag i alla fall vara med. Dels för att lära in examenssånger (jag skulle få vara med på examen!) men främst för att få träffa mina klasskamrater. Om man är borta från skolan/jobbet i en vecka eller två på grund av sjukdom, kan den kännas konstigt att plötsligt komma tillbaka när ens klasskompisar varit där hela tiden, som om man missat en massa. Jag hade för bövelen varit borta i flera månader nu! Det kändes riktigt konstigt att komma dit då och då, jag hade inte samma vardag som min klass längre. Deras dagar bestod av lektioner, raster och kompisar medan mina bestod av måltider och ångest. Folk visste varför jag var/varit borta (det hade antagligen lärarna berättat för dem) men det var ingen som frågade en enda fråga om sjukdomen till mig. Varför vet jag inte, kanske att de trodde att jag inte ville prata om det vilket till viss del var sant. Vad skulle jag säga liksom? Som det var? Jag vågar inte äta mat och är för smal för att klara en hel skoldag?

Anorektiker har mycket fuffens för sig. Gör allt som står i sjukdomens osynliga regelbok för att få i sig så få kalorier och så lite fett det bara är möjligt. Jag var väldigt smart som anorektiker, några knep har jag redan avslöjat men om jag skulle berätta om allt jag gjorde skulle det här inlägget aldrig ta slut. Jag ska i alla fall dra ett exempel på ett trix på hur jag gjorde när vi skulle äta hamburgare (hemmagjorde såklart. Mc Donalds hade gett mig sådan ångsest att jag fått en hjärtattack). Jag tog brödet och ställde mig vid diskbänken så att ingen skulle se, karvade ur innanmätet så att det bara blev "skalet" med frön kvar. Sedan lade jag min hushållspappertorkade hamburgare och något isbergsalladsblad emellan (ingen ketchup - för mycket socker, ingen dressing - för mycket fett, ingen lök för det tyckte jag inte om) bröden och vips så hade jag en till synes helt normal måltid. Att brödet till största del bestod av luft kunde ingen annan än jag, ana. Fiffigt som tusan!

 

 

Under påsklovsveckan träffade jag några kompisar. Det var roligare nu än när jag varit som sjukast. Dessutom var det spännande att höra vad som hänt under tiden jag bara haft ögon för mat och inte varit kapabel att tänka på omvärlden och omgivningen. Mat var dock fortfarande mitt allra största intresse. Det första jag kikade efter i tidningar var om  där fanns några recept, om inte tog jag en kokbok och läste den istället. Jag har läst ut både Rutiga kokboken och Bonniers kokbok ett femtiotal gånger. Från pärm till pärm. Lägg där till några hundratals andra recept- och matböcker. 

 

Jag älskade att baka och laga mat. Mina bakverk smakade jag aldrig, de överlät jag till familjen och frysboxen. Maten däremot, åt jag, det var jag ju tvungen och då jag lagat den själv hade jag full kontroll över vad den innehöll. Jag vägrade äta mat någon annan lagat. 

Jag var totalt livrädd för fett. Absolut inget smör på mackorna, bara lättmjölk, ingen sås, stekt mat gjordes i ugnen utan fett och dessutom torkade jag all mat med hushållspappaer innan jag åt den, för att det lilla fett som fanns kvar i maten skulle sugas upp så jag slapp äta det. Socker var också något som stod på "förbjudet"-listan.

 

Den mat jag tyckte bäst om var köttbullar och potatis. Inte för att det var det godaste jag visste utan för att det var det mest praktiska. Det var lätt att veta hur mycket jag skulle äta av just den maträtten, jag behövde då inte fundera om det varit för mycket efteråt. Sex köttbullar och två potatisar, precis som det stod på kostschemat, klart slut. Jättesmidigt! Det blev inte ens tjat och gnat från mammas och pappas håll att jag skulle sleva på en större portion på tallriken.

Även om alla tankar var jobbiga hade jag nu ett mål att kämpa emot. Målet var däremot inte att bli frisk, det var att slippa bli inlagd för tvångsvård ytterligare en gång. Jag hade fått erfara att det faktiskt kunde hända, hoten om sjukhus var inga tomma ord, de var på riktigt och kunde besannas. Jag tjänade kalorier på att äta själv så att jag höll mig i skinnet och hemma, om jag blev itutad en slang igen skulle jag bli den feta 37-kiloskossa jag nyligen varit, då jag kom hem från Falun.

 

Varje måltid var en kamp. Jag tänkte tills huvudet värkte, visste att varje liten tugga kunde få ödesdigra konsekvenser i form av ångest, självhat och panik. Men ändå, jag var tvungen att äta, jag ville inte bli inlagd på sjukhus och sondmatas igen.

 

 

På sjukhuset hade jag fått ett matschema, bestående av frukost, mellanmål, lunch, mellanmål, middag och kvällsmål som jag skulle äta varje dag. Göran gav mig nya restriktioner. Från och med nu skulle jag äta frukost, lunch, middag och kvällsmål, vilka han menade var de så kallade huvudmålen, men de skulle jag äta ordentligt. Normalt, inga pytteportioner. Detta för att allt skulle bli så rätt som möjligt, vid det här laget hade Göran babblat på miljontals gånger om vikten av att äta tillräckligt för att hålla förbränningen igång. Det gjorde inget att han tjatade för Göran var snäll, han ville inte att jag skulle bli fet som de i Falun velat. Precis allt Göran sa lät bra och varje gång jag satt i soffan mitt emot honom bestämde jag mig för att verkligen göra som han sa, äta. Äta de där huvudmålen som han påstod bara skulle hålla kroppen igångm äta utan att gå upp i vikt eller bli tjock, precis som han gav löfte om. Det tycktes så lätt alltsammans men det var samma visa varje gång jag kom hem till matbordet. "Jag är inte värd mat!" "Äta = bli fet!" "Normalviktig = överviktig." Mitt huvud kändes som en popcornkastrull. Tankarna var popcorn som poppade runt i hjärnan. Popopopopop!