Smalast vinner?

En dag i slutet av maj var det återigen dags för ett besök på MHE-kliniken, där jag gått regelbundet varje vecka sedan jag koommit hem från Falun. Med sjukhusvistelsen i bakhuvudet hade jag till slut lyckats få till mina måltider riktigt bra, utan att gå upp ett gram i vikt, precis som Göran lovat. Eftersom det gått så bra med maten tyckte Göran att det var lämpligt att gå ytterligare ett steg fram och börja med mellanmål. FÖR I HELVETE, NEJ! var min första tanke, inte än! Jag var inte redo, kanske sedan, någongång i framtiden, men verkligen inte nu! Men. För att bli fri från anorexin var mat min medicin.

 

Ett mellanmål skulle läggas in mellan frukost och lunch, ytterligare ett mellan lunch och middag och sedan ännu ett emellan middag och kvällsmål. Tre fucking mellamål! Dessa mellanmål skulle bestå av tre mackor och en näringsdryck, vilket var förjävla mycket i mitt huvud. Trots att jag tyckte det lät mycket lovade jag Göran att fixa dessa tills nästa gång vi sågs.