Smalast vinner?

På lördagen ringde Alexandra, min barndomsbäsis som nufötiden var min träningspolare på både simningen och showdansen. Hon gick i min parallellklass och hade märkt att jag varit borta från skolan och träningarna den senaste veckan. Hon undrade förstås vart jag tagit vägen, om jag var sjuk. Precis som det var berättade jag hela shiten med ätstörningarna och Falun. Vi bestämde att vi skulle ses, hon skulle komma hem till mig.

 

Drygt en halvtimme senare satt vi vid datorn hemma hos mig och spelade Backpacker, juniorvarianten, den andra var för avancerad för våra 12-åriga hjärnor. I köket stod pappa som en annan hemmafru och lagade lurre, klockan började ticka mot tolv. När han efter en stund hade ropat in mig och Alexandra för käk och jag fick syn på vad som låg i grytan protesterade jag vilt. Herregud! Stuvade makaroner! Jag ville ha vanliga vattenkokta! När man kunde få makaroner som var nästintill fettfria, varför då göra dem feta genom att hälla i en massa vidrig mjölk? Jag skulle ALDRIG MER äta stuvade makaroner, det bestämde jag där och då. Pappa fick ställa sig och koka en ny gryta med makaroner, vattenkokta, enligt min order. Till slut blev även de klara, köttbullarna kunde få sällskap på tallriken av något jag såg som acceptabelt. Här hemma skulle det hållas på matschemat jag blivit tilldelad i Falun, det hade varit ett strängt villkor för att jag överhuvudtaget skulle få åka hem så pass tidigt och mamma och pappa höll stenhårt på principen med att lägga upp mat åt mig. Sex köttbullar och två och en halv deciliter makaroner slevade pappa upp på min tallrik enligt ordination. Alexandra tog bara fyra köttbullar, två mindre än mig. Efter maten hade jag grym ångest och önskade egentligen bara att min kompis skulle ta sitt pick och pack och dra så at jag kunde ge upplopp för panik som bubblade och skrek på att få komma ut. Det måste verkligen ha varit dötråkigt att umgås med mig när jag var sjuk men Alexandra stannade i ytterligare fyra timmar, fastän jag hade noll intresse av henne i den stunden. Det enda som betydde något och som kunde hålla min koncentration vid liv var saker som gällde mat, träning och fettförbränning. Det enda som var kul med andra var att kolla på när de åt. Besatt av mat till 120 %, så skulle man kunna sammanfatta en anorektikers liv.

Som jag berättade, jag skulle få åka hem redan på fredag. När den dagen var kommen tog pappa och systrarna bilen där hemma i Mora och gasade iväg till oss i Falun. Vid fyratiden var de framme men vi fick inte åka hem på en gång. Kontaktpersons-Gunilla ville prata med mina föräldrar innan. Under tiden väntade jag, Madeleine och Susanne i en vit sjukhuskorridor eftersom Gunillas rum låg i en sådan, en bit bort från 68:an. Det här var första gången på hela veckan, som hade känts som flera månader, jag kunde kosta på mig ett litet leende. Det var så härligt att få träffa pappa och syskonen igen, som jag längtat efter dem! Hit skulle jag inte igen, aldrig mer. Nu skulle jag hem, äta och bli frisk.

 

Att komma hem, äta och bli frisk var lättare sagt än gjort. Redan samma kväll satt mamma och pappa där med en macka och försökte få mig att äta den. Det gick inte alls. Kvällsmålet var det absolut svåraste. Om man åt efter klockan 18 blev man fet, det stod det i alla tidningar. Dessutom hade jag varit på sjukhus i flera dagar och ätit bra med både lunch och middag, jag hade säkert gått upp flera kilo och behövde kompensera det.

 

 

På kvällarna var det värst, då grät jag som en bebis och ville bara hem ännu mer. Jag tänkte på allt möjligt, men främst på hur det skulle ha varit i fall jag inte hade börjat banta. Då hade jag såklart varit hemma i Mora nu, kanske hos någon kompis, suttit och pratat och skrattat. Kanske hemma på Sikvägen med ett köksbord fullt av böcker, pluggandes tillsammans med mamma och Madeleine. Kanske hade jag legat i min mjuka säng, kollat på avsnitt efter avsnitt av Sunset Beach. Allt så himla mycket bättre än att sitta på 68:an i Falun och ha ångest över både det ena och det tredje. Över mat jag hade ätit, över motion jag inte fick, över min fula, feta, äckliga kropp, över att jag var så totalt misslyckad att jag blivit tvingad att åka hit. Till helvetet på jorden.

 

Personalen kunde knappast trösta mig under mina många gråtattacker och de kunde inte för allt i världen få mig att äta mer, kostschemat till trots. Jag blev inte friskare under de här dagarna i Falun, snarare sjukare och ännu mer fixerad vid mat. Mamma genomskådade detta faktum, hon kunde se att hennes dotter inte mådde bra av att vistas i den här miljön. Tack vare henne lyckades jag få tillstånd att åka hem redan på fredagen. Personalen hade egentligen velat ha kvar mig längre än dessa fem dagar, kanske flera månader om det velat sig riktigt illa.

Jag fick en kontaktperson på sjukhuset. Eller sjukhus, det såg snarare ut som mitt gamla dagis på den här avdelningen men sjukhuskänslan infann sig bara man kom runt knuten. Om man gick igenom en lång korridor kom man till vitklädda sjuksyrror och identiska salar. Hur som helst, min kontaktperson hette Gunilla och när jag och mamma träffade henne strax efter helvetesfrukosten blev jag tilldelad ett kostschema som jag skulle följa till punkt och pricka. Kalorimängd hade en dietist räknat ut. Med hjälp av schemat skulle jag få hum om hur mycket en normal portion var, jag hade tappat alla begrepp om lagom mängd under min hårda banting. Schemat var förresten inte "normal" mängd, det var bara 75 %, det skulle tydligen inte vara bra för kroppen att börja äta normalt efter flera månaders svält.

 

Sjukhuset hade också bestämt att jag skulle vila en timme efter lunch och middag, allt för att gå upp i vikt så fort som möjligt. De ville verkligen göra mig tjock! En massa regler och principer som skulle hållas stenhårt, det var deras melodi. Jag fick inte under några omständigheter lägga upp mat själv, det skulle mätas och kladdas med decilitermått av antingen mamma, eller personalen. Jag fick heller inte gå ut i friska luften för en liten promenad, det brände på tok för många kalorier menade de. Det här var ett fängelse utan rättigheter och jag led av konstant hemlängtan som växte sig starkare för var dag som gick. Jag saknade pappa, Madeleine, och till min förvåning också Susanne, min bråkiga lillsyrra. Tack och lov att i alla fall mamma var här med mig. Hon var mitt stora stöd som jag unde prata med och gråta inför när jag kände mig överkörd av sjukhusfolket, vilket jag gjorde i princip hela tiden.

 

Ibland ringde vi hem eller till mormor och morfar, varje gång hade jag gråten i halsen och saknade alla ännu mer efteråt. Telefonrummet (detta var innan ALLA hade en varsin mobil i sin ägo) man ringde ifrån luktade målarfärg, mögel och gammat förråd, än idag får jag panik när jag känner den doften.

 

 

 

 

Den första natten sov jag uruselt. det blev inte många timmars sömn. Det var verkligen hemskt här, avskyvärt. HUr hade jag hamnat i den här situationen? Varför hade jag börjat banta? Varför hade jag inte slutat när jag vägde 45, som var meningen med allt från första början? Varför tvingades jag vara här när jag absolut inte behövde det, för fet så det räckte och blev över, det var jag. Frågorna hopade sig i mitt huvud och ångesten värkte i varenda cell i min kropp. Jag kollade in i den kritvita väggen som av nattens mörker hade färgats grå, det gick inte att sova på det här jävla psykhemmet. Jag ville hem! Jag vände mig om, för vilken i ordningen hade jag sedan länge tappat räkningen, där låg mamma, en halvmeter ifrån mig och var precis lika klarvaken som jag. När jag såg hennes ögon brast det för mig. Jag började gråta, först med tysta snyftningar, sen panikartade hulkningar så långt ifrån filmgråt man kan tänka sig. Jag ville hem! Mamma smög över till min säng, försökte tröst, klappade mig försiktigt på kinden.

 

   - Du ska se att det här inte blir långvarigt, snart är vi hemma i Mora igen. På sjukhus har de inte patienter längre än nödvändigt. Du ska se att allt bli bra, vännen.

 

Till slut föll jag in i en orolig men välbehövlig sömn.

 

Morgonen kom allt för snabbt. Det var dags för frukost. Alla patienter och all personal på avdelningen samlades på stolarna runt det stora matbordet. Bredvid stod en vagn med frukost uppdukad dit vi fick gå och ta för oss av olika slags bröd, pålägg, fil, juice, flingor, med mera. Mm, frukost ser alltid så gott ut, no matter what, det såg liksom till och med gott ut i detta helveteshus. 

 

Jag tog ett glas äppeljuice och en skicka knäckebrödmed pyttelite smör och slog mig ner tillsammans med mamma bland de andra patienterna som kollade intresserat och intensivt på mig, den nya patienten som kommit. De verkade tycka det var väldigt givande att se mig äta, de glodde nämligen konstant på mig, måltiden igenom. När man har problem med maten känns det inte det minsta roligt att vara omringad av tio par nyfikna, stirrande ögon, då blir det om möjligt ännu kämpigare att äta. 

 

Frukosten tog över en timme, trots att jag under den tiden enbart fick i mig en tugga av mackan och halva juiceglaset. Sedan drog en personaltant mig åt sidan och började med sitt jävla mattjat.

 

   - Normala människor vaknar på morgon och är hungriga och då ÄTER de, sa kärringen och spände sina bitska ögon i mig innan hon fortsatte, det är bara att tugga och svälja och framför allt sluta TÄNKA så mycket!

 

Hallå? WAKE UP! Det var inte bara att "sluta tänka", hur dum kunde man bli? Om det hade varit så enkelt hade jag knappast befunnit mig här. Att tänka på vad man stoppar i sig är hela grejen med anorexi, tankar som blir till ångest. Tankarna går inte att stoppa, de bara kommer, man börjar inte tänka på brödbiten man nyss stoppat i munnen för att det är kul, det ska gudarna veta. Och så stod den där kärringen och sa att det "bara var att äta", alldeles för nära dessutom, med sin äckliga, nyvakna morgonandedräkt. Satmara! Elaka bitch! Hon kunde dra åt helvete, där hade hon passat fantastiskt bra in, som styvmorsa åt djävulen.

På något vänster gick jag till sist med på att sätta mig i bilen för att åka till Falun. Med pappa vid ratten, jag i passagerarsätet bredvid och mamma, Madeleine och Susanne i baksätet, brummade vi iväg mot staden där jag skulle läggas in.

Vid middagstid var vi framme på 68:an, psykhemmet hette så. Vi blev välkomnade av personalen på stället som började med att visa det torftiga rum jag och mamma skulle bo i. Två sängar som såg stenhårda ut, en garderob som såg ut att vara snickrad på träslöjden av en fjärdeklassare, ett litet skrivbord i plywood och sen inget mer. Någon spegel fanns självklart inte, detta var liksom en psykklinik. Inte ett specialiserat hem för ätstörningspatienter (vilket jag tydligen var). Jag fick en stor klump i halsen och en rejäl portion hemlängtan i samma ögonblick jag såg rummet. 

 

Efter rumsvisningen blev det sightseeing på resten av avdelningen. Dusch och toalett fanns, med lås och allt, men tror ni jag skulle få använda låset? Nope. Jag skulle alltså gå på tjotta med olåst dörr menade de. SJUKT! De trodde att jag skulle gå raka vägen ifrån matbordet in till toaletten för att kräkas upp allt! Hur många gånger ska det behövas sägas för att folk ska förstå? ALLA ANOREKTIKER SPYR INTE! Just ja, innan jag glömmer att nämna det, någon spegel på badrummet fanns inte heller.

 

Två meter till höger efter att man kommit ut från badrummet fanns ett matbord, det matbord där ALLA på 68:an åt dagens alla måltider tillsammans. Mittemot bordet fanns en bokhylla med olika sällskapsspel och ett litet pysselbord. Datorrum, telefonrum och tv-rum hade vi också tillgång till.

 

Efter den lilla rundturen var det dags för pappa, Madeleine och Susanne att bege sig hem till Mora igen. Vi sa hejdå och kramades. Jag brast ut i gråt för hundrafemtionde gången den här dagen. Trots att jag skulle ha mamma kvar i Falun var det ändå väldigt tungt och ledsamt att se resten av familjen åka hem till sina vanliga, friska liv. Jag vantrivdes redan på 68:an.

Mitt på dagen ringde telefonen. Det var mamma som var på jobbet, hon hade fruktansvärda nyheter att komma med. Doktorn vi besökt igår hade funderat och tänkt lite mer och kommit fram till att jag skulle läggas in på sjukhus. I Falun. På en psykklinik för barn och ungdomar. Där skulle jag bli tvingad att äta. Fyfan! Kunde det bli värre?

 

Gud vad jag grät under eftermiddagen. Jag grät och grät och grät, jag grät ända tills tårarna var slut, då började jag istället av skrika av frustration. Jag var arg, ledsen och ville verkligen inte till Falun, möjligen på en shoppingtur (Falun hade ju H&M, något Mora saknade) men inte till något jävla psykhem. Mamma försökte trösta mig.

 

   - Maria, du är såpass undernärd nu, din kropp måste ha näring och energi, vi måste få stopp på viktminskningen. Det förstår du väl?

 

   - NEEEEJ, jag vill inte, jag vill inte, JAG VILL INTE! Jag ska äta allt ni säger till mig från och med nu, bara jag får vara hemma, JAG LOVAR! fick jag fram mellan hulkningarna.

 

   - Men lilla vän, sa mamma och torkade bort några tårar från min kind, du har sagt miljoner gånger att du ska börja äta, men du gör det inte. Fattar du inte att det är för ditt eget bästa vi gör det här? Vi vill dig bara väl.

 

   - Så fan heller, den där jävla doktorn njuter av att plåga folk! Hon är bara avundsjuk för att hon själv är en tjockis! Kan inte alla få se ut som de vill utan att hamna på sjukhus?

 

   - En tjockis är det sista doktorn är, men du har rätt, man får se ut som man vill under förutsättning att man mår bra och att det inte är farligt. I ditt fall mår du inte bra och som du ser ut just nu är du långt ifrån hälsosam. Vet du vad som händer om du inte börjar äta? Du svälter ihjäl! Vi vill inte det!

 

Med de orden torkade mamma omsorgsfullt bort ännu några tårar från mitt ansikte innan hon gick och packade två väskor, en till sig själv

 

 

Lyckligtvis gick pappa på min Nyhetsmorgon-lögn lätt som en plätt. Det var bara för mig att knalla iväg till mitt rum i sällskap av mackorna och mjölken. Väl där rev jag av den andra mackans kanter också, men mycket mindre marginal. Nu, utan pappas ögon på mig, kunde jag göra vad fan som helst med den ångestframkallande frukosten. Servetten, som mackorna låg på, använde jag som paketpappet för att linda in mackorna, kanterna lämnade jag framme och av mjölken fick hälften vara kvar, andra hälften hällde jag ut genom fönstret tillsammans med mackpaketet. Om ALL frulle var borta skulle det inte vara trovärdigt, pappa skulle bli misstänksam, därför gjorde jag på detta vis. Gud, vilket geni jag var. Einsteinens syrra typ.

Pappa var hemma med mig den här veckan när jag inte fick gå i skolan. Veckan därpå var det sportlov och då skulle mamma vara hemma i vilket fall eftersom hon jobbar som lärare och är ledig precis som ungdomarna. Antagligen skulle jag vara tillbaka efter lovveckan, då skulle allt säkerligen vara som vanligt igen, trodde jag.

 

Jag steg upp redan vid åtta på tisdagsmorgonen, rätt tidigt med tanke på att jag var ledig, eller sjuk för att vara helt korrekt. Men jag är morgonpigg av naturen så att gå upp vid den här tiden var inte speciellt märkvärdigt, därmed inte sagt att jag var uttvilad, för så var verkligen inte fallet den här morgonen. Rent ut sagt var jag skittrött och det berodde knappast på att jag varit uppe sent. Nej, det berodde helt och hållet på att jag vaknade oftare än en nyfödd bebis på nätterna. Hela jävla tiden vaknade jag, kollade på klockan som var långt ifrån morgon, somnade sedan om efter x antal vändningar och vridningar för att vakna en kvart senare igen och upprepa hela prodeduren med klocktittning och vridtjosan. Om jag tyckte jag ätit för mycket dagen innan, tänkte jag på det förstås och då var det inte frågan om några minuter innan jag somnade, då unde jag ligga vaken tills solen gick upp. Anyway, trött eller ej, morgonen började med att pappa och jag kom överens om att det skulle vara två grova mackor med ett glas mjölk till frulle. Pappa satt på ena sidan av köksbordet med Moratidningen (lokaltidningen i Mora, som måste vara universums tråkigaste med "nyheter" som att någon postlåda blåst omkull i Färnäs eller att en skata byggt bo utanför kommunfullmäktiges sommarstuga i Fu. Typ) i godan ro. På andra sidan satt jag och försökte få i mig mina mackjävlar vilket var lättare tänkt och sagt än gjort. Var pappa tvungen att sitta mittemot mig? Hur skulle jag nu komma undan? Jag kunde knappast gömma mat när han såg på, för även om han stirrade ner i Moratidningen skulle jag bli avslöjad om jag gick till slasken och hällde ut mjölken och sumpade mackorna i soppåsen. 

 

Nu gällde det att agera smart, inte dumt. Jag funderade en stund medan jag fingrade på de nästintill smörfria mackorna och fuktade läpparna med mjölk. Hm. Hm. Hm... Och plötsligt, plötsligt hade jag lösningen på allt! Jag skulle bli en tillfällig mackkantshatare! Tänkt och gjort. Med stor marginal knipsade jag av kanterna på ena mackan, genast försvann en oavsevärd mängd bröd. Men fortfarande, jag var TVUNGEN att lura pappa för jag ville inte äta något, inte en enda liten smula av de här töntiga mackorna. Åh! Kunde han inte gå ut och röka eller något? Han var så satans irriterande att jag mer än gärna hade gett honom en stor fet smäll på käften. Jag höll på att förlora kontrollen över mitt ätande vilket var det värsta som kunde hända. Till slut, när jag gett upp hoppet om att han skulle ta en rökpaus från Moratidningen, talade jag om för pappa att det skulle bli ungefär hundra gånger lättare att äta på mitt rum framför Nyhetsmorgon (haha, sen när hade jag blivit intresserad av Nyhetsmorgon?).

Samma eftermiddag, direkt efter den otroligt dryga skoldagen, hade jag tid hos BUP. Där träffade jag, tillsammans med mamma och pappa, en doktor som tog blodtryck, puls, vikt och längd. Vikten var nere på 35 kg och min puls låg på 42 slag per minut, vanligt folk (inte elitidrottsmän) brukar åtminstone ha runt 60. Doktorn gav mig diagnosen anorexi, det som min familj egentligen redan visste att jag led av, för dem blev detta i stort sett bara ett konstaterande från en professionell person. När vi sedan satt och pratade sa hon att det viktigaste var att få stopp på min viktnedgång, den var tvungen att avta omedelbart. Annars skulle det bära av till Falun (som har ett större lasarett än Mora) för sjukhusvård. Jag fattade nada, hur kunde en tjock människa ha anorexi? Jag var inte det minsta smal, what the fuck was up with all people? SÅG de inte hur jag såg ut? Och om det ändå var anorexi jag hade, borde jag inte i så fall få guldmedalj för världshistoriens fetaste anorektiker?

 

Det bestämdes att jag inte skulle gå i skolan mer den här veckan. Det beslutet var verkligen en lättnad, jag hade inte orkat en dag till som denna, i stimmig och påfredtande miljö skolmiljö. Mina föräldrar skulle dessutom lägga upp mat på min tallrik när vi åt för att jag skulle få i mig tillräckligt.

 

Redan till middagen på kvällen började de med den här nya grejen, att lägga upp mat åt mig. Sex köttbullar och asmycket (normalt i andras ögon) stuvade makaroner lassade mamma på. PLUS ett glas lättmjölk. Det gick förvånansvärt bra. Jag åt upp allt så när som på en köttbulle och några makaroner men efteråt kändes magen som en enorm uppblåst ballong, jag kände mig dessutom både trött och tung, magen hade inte såhär bra med mat på evigheter. Något som var väldigt märkligt var att aldrig ångesten kom, det kändes till och med rätt bra, den här måndagen i februari då jag fått diagnosen anorexi.

 

 

Dagens efter den sista simträningen var det måndag och en ny vecka inleddes. Jag gick till skolan som vanligt och den här skoldagen kom att bli den jobbigaste jag någonsin upplevt och förhoppningsvis kommer att uppleva i mitt liv. Att gå ner 17 kg inom loppet av knappt fem månader tär på både kropp och knopp vilket kändes, jag var så jädra trött att det inte finns ord för det. Minsta lilla skrik i korridoren lät som en hel jordbävning i mna öron.

 

Jag brukade ju äta lite skollunch men den här dagen stod det risgrynsgröt på menyn. Egentligen tycker jag risgrynsgröt är gott men mina kompisar delade inte min åsikt i saken. Att gröt är lika med blä är den allmänna uppfattningen bland högstadieungar, för att sticka ut låtsades jag som jag inte heller gillade det, gjorde som mina kompisar (de där småfeta) och tog bara en knäckemacka. Med jättejättejättelite smör för syns skull och för att undvika eventuella frågor om varför jag inte bredde min macka. 

 

Skoldagen rullade på grymt långsamt med massor av olika störande ljudeffekter (bänkar som flyttades från ett ställe till ett annat, fjortistjejers primalskrik när "snygga" killar slog sina nyckelband i röven på dem, gap, prat, tjatter, kvitter, etc. etc.), när sista lektionen kom ville jag bara falla ihop i en gråtande hög på golvet. Jag förstod inte hur alla kunde vara så pigga och glada och framförallt IRRITERANDE. Jag hade extremt stor lust att gorma rätt ut till alla att de skulle hålla sina feta käftar stängda men det var jag för behärskad för. Det var en stor gåta för mig hur i hela friden jag skulle orka de fyra resterande dagarna fram till det välbehövliga sportlovet. Den frågan behövde jag inte fundera länge på skulle det visa sig.

Det sista simträningspasset jag var på blev en tortyr från början till slut. Före passet bytte jag som vanligt om till baddräkt inne i omklädningsrummet. Mamma var med den här gången, hon skulle se på för att sedan bestämma tillsammans med tränaren, hur vi skulle göra i fortsättningen, om jag skulle få fortsätta simma eller inte. Båda mina föräldrar var av den åsikten att jag absolut inte skulle få träna på den ringa vikt jag nu var nere på.

 

Framför spegeln i omklädningsrummet satte jag upp mitt långa mörka hår i en hästsvans. Mamma ställde sig bakom mig, synade min beniga form från topp till tå.

 

   - Nu ser du riktigt sjuk ut, ser du inte det? Du är ju helt utmärglad!

   - Jaja, mamma, jag SKA äta mer. 

 

Jag ljög, mest för att få tyst på den störande kärringen min mamma hade förvandlats till. Kunde hon inte bara låta mig sköta mitt? Jag var så himla trött på att tjat och gnat om mat och om hur spinkig jag var. Jag var en FET JÄVLA KOSSA, kunde inte alla bara inse det? Jag var inte smal, inte än, men om jag bara gick ner några kilo till skulle den dagen med all sannolikhet snart komma, liksom den tillhörande Britneymagen.

 

   - Höga knän! 

 

Uppvärmningen hade börjat på bassängkanten och tränaren gormade ut övningar vi skulle göra. Hopprep, armhävningar och situps (och ännu fler blåmärken) avlöste sedan varandra innan det var dags att hoppa i plurret. Brrr, så kallt bassängvattnet var! Jag tappade nästan andan av kölden.

 

Redan under de första längderna kände jag att detta skulle bli tungt, vattnet kändes som sirap att simma igenom och sisådär tio längder senare hade sirapen förvandlats till cement. Oj, vad jobbigt det var! Flera gånger svartnade det för ögonen men det var inte frågan om att ge upp, att svimma kändes inte som någon större katastrof faktiskt. Jag hade hört talas om flera Hollywoodstjärnor som svimmat när de gått på olika slags dieter och hur coolt hade det inte varit att ha upplevt en riktigt Hollywoodaccident?

 

Efter 40 minuter i bassängen och yrsel som i det närmaste gjorde det omöjligt att hålla sig över vattenytan tvingade mamma, med medhåll från tränaren (som hon stått och snackat med under tiden jag tänkt på kändisar och försökt hålla mig flytande i siraps-/cementvattnet), upp mig från bassängen trots att passet inte på långa vägar var över för de andra. Jag orkade inte protestera utan klev snällt upp. 

 

Jag skulle inte få vara med på någon mer träning förrän jag börjat äta och fått tillbaka lite muskler på kroppen igen. Det hade mamma och tränaren diskuterat fram. Jag ska erkänna att det enbart kändes skönt. Jag var så trött!

 

Jag stod länge i duschen efter det tuffa passet, kände mig som en trasdocka utan vare sig armar eller ben, ville bara hem och sova. Och äta förstås, men det kunde jag inte tillåta mig. Efter kycklingkatastrofen visste jag att det skulle bli alldeles för jobbigt med ångesten efteråt.

 

 

Efter kycklingkvällen beställde mamma omgående tid hos BUP - Barn- och ungdomspsykiatrin. Jag skulle få komm dit redan nästkommande vecka trots att väntetiden egentligen var flera månader men så länge kan inte en patient med anorexi vänta, då kan hon (eller han eller hen) redan vara död. Anorexi är en sjukdom som är grym och går otroligt snabbt utför när den väl utvecklats vilket är orsaken till att ätstörningspatienter är förhandsprioriterade på sådana ställen och därför många gånger får gå före i kön.

 

Varje simträning hade blivit en plåga och det blev bara värre för varje gång. Jag frös som en tok redan på uppvärmningen, innan vi ens hoppat i bassängen. Väl i vattnet frös jag förstås ännu mer och fastän vi simmade längd på längd fick jag inte upp värmen förrän efter passet när jag fick ställa mig i en varm dusch. Efter ett plågsamt och iskallt simpass var helt fantastiskt att äntligen få slippa frysa för en stund. Det varma vattnet som fick rinna ner längs min kropp gjorde att jag njöt, något som blivit mycket sällsynt för mig numera. 

 

 

Väl inne på badrummet lade jag mig ner på det kalla golvet och började frenetiskt göra sit-ups. Korkmattan kändes hård mot min beniga rygg, men det spelade ingen roll, huvudsaken var att maten förbrändes. Hela ryggen var sedan förut full av blåmärken, några fler kunde inte skada. Dessutom gjorde ingenting mer ont än den smärta jag kände inombords på grund av den nyss intagna middagen.

 

Mamma hade sett på mig att jag mådde dåligt och var helt övertygad om att jag låst in mig på toaletten för att spy. Hon tog en matkniv från kökslådorna, lirkade upp låset från utsidan och i samma ögonblick hon öpnade dörren slängde jag mig upp från golvet där jag låg. Det blev ett stort missförstånd mellan mamma och mig, hon var övertygad om att jag spytt men det var ju inte sant! Jag försökte förklara för henne men det var som att tala med en vägg, hon trodde inte på mig för ett ögonblick. Antagligen hade hon en uppmålad bild på hur en anorektiker beter sig, precis som så många andra har, men jag ska tala om en sak för er, visst finns den massor av anorektiker som kräks upp den lilla mat de fått i sig, men långt i från alla gör det. 

 

Senare på kvällen när jag satt inne på sängen i mitt rum och fortfarande mådde psykiskt dåligt över middagen, kom mamma in. Hon trodde fortfarande inte att jag talade sanning, i hennes värld satt jag och blåljög henne rätt upp i ansiktet. Jag kände mig förnedrad och gång på gång berättade jag om ångesten jag haft (och fortfarande hade), om de situps jag tvingat mig till att göra där inne på badrummet, precis som det var på riktigt, men det var förgäves, hon hade redan sin gestaltning av det hela. Till slut grät både jag och mamma och för första gången insåg jag att jag hade allvarliga problem med maten.

En torsdagskväll när jag kom hem från simningen satt mamma vid köksbordet med ansiktet begravt i händerna. När hon hörde att jag kom hem kollade hon upp, jag kunde se att hon var röd i ögonen, som om hade gråtit.

 

   - Inger, din klassföreståndare har ringt, sa mamma utan att ens säga hej.

   - Va? Varför då? Jag blev verkligen förvånad.

   - De har lagt märke till din plötsliga viktminskning. Maria! Fattar du inte hur allvarligt det är när till och med skolan reagerar?

 

"Oj!" var min första tanke som slog mig när mamma berättade. NÅGON hade i alla fall märkt att jag blivit smalare, det gjorde mig så glad att jag inombords gjorde en perfekt frivolt. Men. Jag var samtidigt chockad. Såg omgivningen verkligen att jag gått ner i vikt? Jag gjorde det knappast själv, hur kunde de då göra det?

 

Middagen stod framdukad på bordet, grillad kyckling med pommes frites. För att fira att någon hade lagt märke till mig, men också för att bevisa för mamma att jag minsann INTE hade några som helst problem med maten, lassade jag på en stor (läs normal) portion på min tallrik. Snabbt, snabbt, som en människa som bott på en öde ö och aldrig sett mat, slukade jag alltihop men det skulle jag inte gjort i samma sekund som jag tog svalt sista tuggan kom tankeverksamheten i kapp och ångesten kom som ett slag emot mig. Den var så fruktansvärt stark och kändes i precis hela kroppen, i varenda liten cell. Ångest skrek, gastade, gormade. VARFÖR ÅT DU SÅ MYCKET? DU FÅR JU INTE ÄTA! ÄR DU HELT JÄVLA KORKAD, BARA VRÄKER I DIG MAT PÅ DET DÄR SÄTTET? FATTAR DU INTE ATT PRECIS ALLT ÄR FÖRSTÖRT NU? 

 

Jag hade sådan panik, visste inte vad jag skulle ta mig till. Min mage kändes spränfylld och jag kände en mättnadskänsla som fick mig att vilja dö. Jag kunde inte sluta tänka på hur dum jag varit, hur jag kunnat äta den där FÖRBANNADE kycklingen och de där JÄVLA pommes fritesen. Hur skulle jag göra mig av med det jag nyss ätit? Jag stod verkligen inte ut med mig själv och varför, varför, varför hade jag varit tvungen att bevisa för mamma att jag visst åt? Det var väl mitt liv och min kropp? Vad skulle jag göra nu, när allt redan var för sent? Spy upp mat hade jag aldrig gjort, jag lider av spyfobi och har dessutom kräkreflexer som sitter väldigt långt ner, vid naveln ungefär, att stoppa ner fingrarna i halsen skulle alltså inte leda till någonting. Minimalt med mat, maxmalt med träning, så löd receptet på min banting. Men nu, jag hade syndat och jag kunde inte förlåta mig själv. 

 

Till sist gick jag in på badrummet, låste dörren, mamma fick inte se mig (jag hade ju liksom inga problem med maten och om fick se min panik nu var det kört, hon skulle fatta).

Jag fortsatte att rasa i vikt. Marockoresan satte mamma och pappa P för och avbokade till mina systrars stora besvikelse. Jag brydde mig ärligt talat inte längre. Allt som betydde något i mitt liv var att bli smalare.

 

Nu i februari kändes varje dag som en lång uppförsbacke - i stark motvind. Jag frös, fastän jag inte trodde det var möjligt, ännu mer än vad jag gjorde för några veckor sedan, värre än om jag springit runt naken i Nordpolen (nu har jag förvisserligen inte ens varit i Nordpolen men jag kan föreställa mig). Allt jag tänkte på var vad jag hade ätit, vad jag skulle äta, hur jag skulle kunna ljuga för att slippa äta, vad jag skulle vilja äta och att jag för Guds skull inte fick glömma alla dessa situps jag var tvungen att göra. Hundra på morgon, hundra efter middagen, hundra innan jag skulle sova. 

 

I skolan var det inte bättre, botten var nådd vad gällde koncentrationen och alla superdryga, högljudda högstadiekids gick mig på nerverna. Bästa stunden på dagen var då jag kom hem från en urjobbig dag i skolan, gick in på badrummet, vred på kranen på maxvärme och spolade mina blålila händer alldeles röda av ljuvligt varmvatten. Det var så skönt att slippa frysa, åtminstone på händerna, för en stund! 

 

Hela dagarna var en enda lång dimma, jag kände mig drogad av trötthet och orkeslöshet. Ja, jag handlade till och med ljus som lovade ge energi på Åhléns en lördag när jag var nere på Mora. De hjälpte inte det minsta, däremot luktade de supspekt.

 

 

Varje vinter har är det en friluftsdag i skolan, i år var inget undantag. Det fanns flera olika alternativ att välja mellan. Slalom eller pulka i Grönklitt, längdskidor i Vasaloppsspåret  eller slalom/bräda i Trysil, Norge, cirka två och en halv timmars bussresa från Mora. Det sistnämnda valde jag och klockan sju, en kall men solig och klar februarimorgon avgick bussarna från skolans sporthall. Mamma hade skickat med både det ena och andra i matväg, smörgåsar, kexchoklad, frukt. Som om jag skulle äta något av det. Vi skulle inte komma hem förrän på kvällen och jag hade i vanlig ordning inte fått i mig någon frukost.

 

Vi började åka slalom vid tiotiden då vi kom fram till Trysil. Ett par timmar senare satt jag och de klasskompisar jag var i följe med på en lunchservering i en av backarna. Vi hade nämligen med oss en matkupong från skolan som kunde utnyttjas i någon av fjällanläggningarnas restauranger. Dagens rätt, det enda man kunde välja på, var pannbiff, stekt potatis och sås. Jag åt upp en fjärdedel av pannbiffen, enstaka bitar av potatisen med såsen totaldissade jag, den var det alldeles säkert flera liter grädde i och på tok för mycket fett för mig som gick på sträng och egenkomponerad diet. Några klunkar Cola Light drack jag till maten. 

 

Omkring fyra timmars skidåkning återstod efter lunchen innan vi gick tillbaka till bussarna för hemfärd. De andra var hungriga och åt med god aptit av sina medhavda matsäckar medan jag inte ens petade i min. Det kändes som att hemresa gick mycket fortare än ditresan, Norges gräns passerades snabbt, snötäckta granar i skogen som gick längs vägen löste av varandra i ett raskt tempo och snart var vi tillbaka i Moras trygga miljö där husen står tätt och gatulamporna lyser upp det lilla samhället. Framme vid skolans röda sporthall stannade bussen, där vi klivit på och nu skulle kliva av och därmed avsluta den dagslånga skidresan. Pappa satt i bilen utanför och väntade på att få hämta hem sin spinkiga dotter.

 

En kvart senare satt jag hemma vid köksbordet med familjen och åt pannkaka. Jag kunde ju inte sitta ensam på mitt rum och äta varje dag, då skulle mina misstänksamma föräldrar ana ännu fler ugglor i mossen än vad de redan gjorde, förstå var maten egentligen tog vägen. Varje gång jag "åt" ensam på rummet och slängde ut mat genom fönstret tackade jag min lyckliga stjärna över att det var vinter, gräsklippning hade varit lika med döden för mig, den bortkastade maten hade hittats med en gång. Hur som helst, pannkaka vid köksbordet den här kvällen, en och en halv närmare bestämt. Sedan var det inget mer intag för den här dagen.

Mina föräldrar, som var världens tjatigaste, var det helt omöjligt att få bukt på, de skulle ABSOLUT ha mig till att äta mer. Det var bara en sak att göra åt problemet, utveckla en otroligt bra teknik inom knep och lögner. Tekniken hade blivit asbra under vintern och var numer min absoluta specialitet. Jag kunde ta en macka när någon såg, gå in till datorn och stänga dörren, vänta fem minuter (i fall någon skulle komma in och avslöja mig) för att sedan gömma mackfan i en skrivbordslåda. Middagen var också hyfsat lätt att komma lindrigt undan med, den kunde jag oftast ta med mig in på mitt rum för att "äta" samtidigt som jag kollade på favoritserien, inspelat eller live. Mackor är en sak, men att lägga en massa kladdig mat i en skrivbordslåda är varken smart eller fräscht, därför slängdes den ut genom mitt fönster och blev till fågelmat, hur fiffigt som helst. Världens smartaste människa, det titeln ansåg jag mig själv förtjäna. 

Det hade blivit februari och en kväll ringde min simtränare med glada besked. Jag hade blivit uppflyttad till en högre nivå på simningen, jag skulle få träna med sådana som var mycket äldre än mig. Detta betydde ytterligare två träningspass i veckan. En utmärkt idé om ni frågade mig, fruktansvärt om ni bad om mina föräldrars åsikt i saken. Hur skulle det gå om jag fick träna ÄNNU mer? Skulle jag tyna bort helt då?

 

 

Skolan hade tappat all betydlese för mig. Jag gick dit varje dag, visst gjorde jag det, men huruvida jag var psykiskt närvarande på lektionerna kan diskuteras. Och så var det så förbaskat kallt, vare sig jag var i skolan, på simning, hemma eller på showdansen, frös jag så mycket att mina naglar och läppar antog en nyans av blått. Den enda gången jag inte frös var i duschen (men då frös jag å andra sidan ännu mer när jag kom ut igen eftersom kontrasten mellan varmt och kallt blev extra tydlig) eller spolade händerna i glödhett vatten. Att spola händerna i glödhett vatten för att få bukt på mina isklumpar till händer gjorde jag ofta då jag kom hem efter ännu en helveteskall dag i skolan.

 

38 kg...men vad NU då? Vad var egentligen felet, varför var jag fortfarande så tjock? 38 borde ha varit perfekt för min längd. Eller?

 

Kan inte äta, kan inte, måste tänka på konsekvenserna. För det allra första skulle jag bli fet om jag åt och för det andra skulle jag bara må dåligt och få ångest om jag inte stod emot suget. Stå emot, det var mitt nya motto. Stå emot suget efter mat, det hade gått bra hittills, det var bara att slänga sig på sängen och kolla gårdagens inspelade avsnitt av Sunset Beach som jag missat, på grund av simträning eller dans, och låta tankarna skingras på det istället för på mat. Det var dock inte lika lätt att fly i tankarna längre. Mitt tidigare så brinnande intresse för Sunset Beach började avta i ungefär samma takt som kilona rasade och jag vissa dagar kunde jag inte hålla koncentrationen på Meg, Ben, Sean och alla de andra karaktärer, i mer än fem minuter. Därefter slingrade tankarna i väg i andra banor och på andra saker så som tacos. Tänk tacos med kryddig köttfärs, krispig sallad, gurka, tomat, tacosås, gräddfil och alltiohop i ett mjukt tortillabröd. Mmm, det vattnades i munnen bara av tanken. Det hände ganska ofta, nästan varje natt, att jag vaknade och tänkte på mat utan att kunna somna om och när jag till slut lyckades fortsatte jag drömma om mat och om att äta.

 

Det är inte klokt vad trött man blir av att knappt äta och sedan träna ovanpå det. Ibland åt jag mer för att simningen eventuellt skulle gå lättare, eller bli mindre dryg. Men de gånger jag åt mer var inte ofta, jag kände mig alltför misslyckad då, självföraktet skrek åt mig "Maria, varför gör du såhär? Du får INTE äta, allting förstörs då, fattar du inte det?". Dessa stunder av självförakt och ångest var inte nådiga, det ska gudarna veta. När jag tyckte jag ätit mer än nödvändigt (nödvändigt för mig var lika med ett halvt äpple per dag men den planen gick alltid i stöpet på grund av ett par extremt irriterande och tjatiga föräldrar) kunde jag bara ha fokus på det. Koncentrationen på andra saker åsidosattes helt. Förutom träning och allt annat som kunde bränna kalorier.

 

 

 

 

 

Någonstans i bakhuvudet kände jag att min bantning hade spårat och höll på att gå åt skogen. Den första gången jag verkligen kände det var efter en bio med min vänner. Vi skulle se "Eva och Adam - fyra födelsedagar och ett fiasko". Precis som vännerna köpte jag popcorn, en liten, för att ha något att knapra på och för att undvika frågor om varför jag inte skulle äta något. Precis som min kompisar, åt jag upp hela kartongen under filmen men till skillnad mot dem (vad jag vet) drabbades jag av panikångest. Herregud, vad höll jag på med!? En HEL liten popcorn!? Feta, äckliga (fast de var väldigt goda ska jag erkänna) popcorn, det kunde jag SJÄLVKLART INTE unna mig! Varför i hela havet hade jag köpt popcorn för det första? För att var som mina vänner, ja. Men vafan skulle det vara bra för? Det var bara att ta en titt på dem, de hade inte alls den kroppsform jag var ute efter. JÄVLA SATANS GRUPPTRYCK!

 

När jag kom hem från bion var jag i upplösningstillstånd. Huset var, tack och lov, tomt. I samma ögonblick jag kommit innanför dörrarna rusade jag in till mammas och pappas sovrum för att rota fram vågen ur garderoben, bland trosorna och BH:arna. Jag hade ångest och panik, hjärtat dunkade så hårt att jag trodde det skulle studsa ur bröstet, min puls var snabbare än en kanins. Dunk, dunk, dunk. Jag hoppade upp på vågen, blundade några sekunder, gjorde ett misslyckat försök att dra ett djupt andetag för att lugna ner mig. Det gick inte. Jag andades uppe i halsen, hyperventilerade. Världen snurrade. Panik, panik. Hur mycket kunde jag ha gått upp? Två-tre vidriga kilo antagligen. Detta var hemskt, detta kunde inte vara sant! Jag ville nypa mig själv hårt i armen, vakna upp i min mjuka säng, inse att allt var en mardröm, att jag inte alls hade ätit popcorn. Men det hade jag, det var ingen mardröm. Jag slog upp ögonen, kollade nervöst ner, fortfarande hyperventilerandes. Vågens skrikigt röda siffror bländade mig. Va? 38,8 kg? MY GOD! Jag hade för sjutton gått NER två hekto! HALLE-FUCKING-LUJAH! Ångesten rann sakta men väldigt säkert av mig.

En dag fanns inte vågen i badrummet där den brukade stå. Panik! Leta, leta, leta, i husets alla vrår. Bastun (som använts som förvaringsplace så länge jag kan minnas, och därför egentligen inte kan kallas bastu), tvättstugan, under alla sängar, i alla sängar, i städskåpet, i klädkammaren...listan på tänkbara ställen kunde göras lång men ingen våg i sikte. Alla garderober fick sig även en rejäl genomgång och just då jag tänkt ge upp, hittade jag den, min kära, fina, underbara våg. Längst in i dunklet i mammas garderob, bland trosor och BH:ar, fanns den! Mamma var klurig men jag var ännu klurigare. Åh, så lycklig jag blev! Tänk om jag inte kunnat väga mig mer, då hade det varit ute med mig, jag var faktiskt TVUNGEN att hålla vikten under sträng kontroll, om jag inte gjorde det skulle jag säkerligen gå upp flera ton på EN ENDA DAG! Herregud vilken katastrof det hade varit! Men jag hade hittat den. 

 

När jag vägt mig för den här gången lade jag tillbaka vågen på exakt samma ställe för att undvika fler traumatiska upplevelser. Ingen skulle någonsin få veta att jag visste den stora hemligheten var vågen fanns. Jag hade återigen kontroll och så skulle det förbli.

Jag hade slutat tänka på det men en dag slog det mig att jag inte varit hungrig på evigheter. Visst fanns det ett sug efter att få äta, någonstans långt inne i min kropp, men det var inte alls den där gnagande känslan man i vanliga fall upplever då man är hungrig. Detta faktum underlättade naturligtvis massor för mig. Jag kunde banta bäst fan jag ville utan att få lust att äta upp en hel häst eller kossa eller plundra kyl och frys på mat. Jag kunde helt och hållet lägga fokus på att träna för att viktminskningen skulle gå ännu snabbare. 

 

Jag kom ner till 42, exakt tio kilo minus sedan start men jag var fortfarande för fet. Sedan 41, ändå inte bra. Och 40. Trots det var magen för stor. När jag till slut gick under 40-sträcket och hamnade på 39 började jag fundera på var FAN Britneymagen var någonstans. Uppenbarligen inte på min kropp. Jag hade bara fläsk, äckligt, dallrigt, vidrigt fläsk.

 

Eftersom jag ännu inte var nöjd var det bara att fortsätta hålla igen på maten. 

Och så började skolan igen efter jullovet. Det var en enda av mina vänner som hade komenterat min vikt. En enda! Det var för tusan uppmärksamhet jag velat ha från första början (förutom den perfekta kroppen då) men det fick jag minsann inte. Jag var fortfarande osynlig i skolan.

 

Min familj däremot, av dem fick jag FÖR mycket uppmärksamhet. Den senaste tiden hade de börjat tjata något ofantligt mycket på mig. 

 

"Maria, ääääät!"

"Ät för i helvete! Du ser snart ut som en skelett, det är fuuuult att vara för smal!"

"Du kan få anorexi om du inte äter mer!"

"Nej, Maria, nu har jag och pappa bestämt att vi avbokar Marockoresan och du inte börjar äta mer, SNARAST!"

 

Sådär höll det på. Varje dag. Men jag trodde inte på något av det de sa. Jag skulle inte få anorexi, jag skulle sluta banta när jag blev tillräckligt smal och det där med Marocko, varför skulle de avboka en resa när jag faktikst såg helt normal, ja, till och med fet ut.? Nej, jag var övertygad om att deras hot bara var svammel och att det berodde på att de var oroliga över att jag åt mindre än vad jag gjort förut. Jag såg inte någon anledning till att de skulle vara så oroliga. Jag hade ju full kontroll!

Tre dagar efter min födelsedag, på nyårsafton, kom släkten till oss i Mora. Bantarkusinen har jag berättat om (men hon var hemma på party i Torsby och inte med), men förutom henne har jag fyra kusiner till, varav två i ungefär samma ålder som mig. Sandra och Natalie.

 

Under kvällen, efter nyårsmiddagen satt jag, Sandra och Natalie i mitt rum, pratade och lyssnade på musik (Brittans nya platta som jag fått i julklapp). De fick i skriva i min "Mina vänner-bok", ni vet en sådan där man skriver namn, skola, favoritfärg, vikt, längd, vilken kille man helst vill kyssa, och så vidare. En av kusinerna, den längsta, vägde 42 kg. Jag vägde 43 och var dessutom några äpplen kortare än henne. KRIS! KATASTROF! Jag var fetare än hon! Måste banta HÅRDARE! 

 

Om ni undrar hur det var med Bantarkusinen var det prima. Hon hade slutat banta, börjat äta normalt igen. Skönt för mig, trots att det varit riktigt bra med konkurrens men smalast vinner var fortfarande mitt motto och jag var på god väg och skulle inte ge mig än. 

 

 

Den 28 december (eller "fyra-dagar-efter-julafton" som jag alltid sa när jag var liten) fyller jag år, denna gång 12. I vanliga ordning blev jag gratulerad sängen med sång och presenter. Eftersom jag hatar smulor i lakanen, och detta år dessutom bantade, hade jag sagt bort frukosten, den fick jag vid köksbordet samtidigt som mamma berättade om hur det gick till den förmiddag jag föddes, precis som varje år. Jag kan historien innan- och utantill eftersom jag hört den varje födelsedag så länge jag kan minnas (jag var nära att ploppa ut i en bubbelpool när mamma badade innan förlossningen, det var sådan kraftig storm att fönstrena på BB blåste upp trots att de var stängda, jag föddes 11.11 på förmiddagen och jag var väldigt söt. Hur nu en fonstervattenslemmig bebis kan vara söt). Jag hörde den säkert innan jag kan minnas också.

 

Hursomhelst. Min födelsedag fördrevs med att se på gamla Sunset Beach-avsnitt, åka ner på "stan" (eller "ner på Mora" som man säger i Mora. Det är ingen stad) med mamma där jag köpte ett par brallor på JC och hyrde en film i en videobutik. I videobutiken köpte mamma en påse med små Snickers och i bilen på vägen hem sträckte hon fram påsen till mig men jag tackade nej, jag ville inte ha något. "Jag är inte sugen", sa jag och då kom tjatet och gnatet om vikten av att äta som ett brev på posten. Jag försökte framföra att jag faktiskt hade ätit lunch (en halv pannkaka) för inte så länge sedan (ungefär fyra timmar) och att det faktiskt var bättre att äta mat istället för godis. Mamma höll med att det var bättre att äta mat OM man åt mat. Jag hade ju ätit "så lite" och jag "behövde" snickersen.

 

Hela vägen hem från stan predikade mamma om hur jag absolut inte fick gå ner fler kilon, då kunde jag "bli sjuk". Jag lyssnade inte på vad hon sa. Jag stände av, tänkte på annat, till exempel om hur jag smidigast kunde få i mig så lite middag som möjligt på kvällen. Jag visste liksom själv hur jag såg ut (FET) och hur jag ville se ut (SMAL), vilket ingen människa i världen kunde ändra på. 

 

Efter att mamma tjatat om den där jävla Snickersen och försökt fresta mig i dryga timmen gav jag med mig och tog en, bara för att få tyst på henne. Snickersdoften av choklad, kola och jordnötter i mitt svinhungriga tillstånd var inte lätt att stå emot, min kropp ville ha hela påsen men jag lyckades åtminstone hålla mig till EN. Det var jävligt gott, det kunde jag inte förneka, men det kändes som om allt förstördes och jag fick ångest över att ha misslyckats.

 

Födelsedagstårtan på kvällen dissikerade jag på desertfatet så gott det gick. Smetade ut och mosade in tårtbotten i grädden som jag i sin tur strök ut över hela fatet så att mer än halva tårtbiten "försvann". Jag behövde inte äta mer än några hallon och ett par konserverade mandarinklyftor och det gjorde jag bara för syns skull, helst hade jag inte velat äta alls men jag orkade inte hitta på fler bortförklaringar om varför jag inte åt. Det kunde de väl för fan lista ut själv? 

Mormor och morfar kom till oss i Mora på julafton. Vår familj har alltid firat tillsammans med mormor och morfar, vartannat år i Mora och varannat år hos dem i Stöllet (ni vet den där Värmlandshålan jag skrev om förut. Dagen det här året såg ut som den gör varje år på julafton. Risgrynsgröt till lunch, Kalle Anka klockan tre (som jag egentligen tycker är skittråkigt med ser ändå för att det är tradition) och sedan julbord, tomte och julklappar.

 

En skillnad från alla andra år var mitt bantningsprojekt som inte tog mycket jullov alls. Emellan julaktiviteterna smet jag in på mitt rum, skruvade upp Britney Spears-plattan på maxvolym och pumpade sit-ups tills min mage kramade och ryggradshuden var blå. Jag låste givetvis dörren, jag var tvungen att vara extra försiktig efter det där hemska läkarbesöket och föräldrar som började bli alltmer misstänksamma mot min nya kosthållning. 

 

Trots bantningen unnade jag mig ungefär två knäck och fyra alladinbitar under dagen. Jag åt även julmat även om det tog emot då jag inte riktigt kunde sluta tänka på min äckliga feta dallermage. Men det var julafton, jag tyckte att jag kunde unna mig efter alla dessa bantningsveckor. Det jag unnade mig var gott men det var inte tillräckligt gott för att vara värt den ångest jag fick, det kändes som att jag försörde allt jag lyckats åstadkomma genom att "fuska". Självföraktet och hatet mot mat och min kropp växte.

Tionde december och bara ett par veckor kvar till julafton. När man var liten var december den absolut bästa månaden på året. December var lika med mys i massor, glädje, längtan efter tomten, förväntningar över man skulle få i julklapp, pyssel och framför allt kravlöshet. Kravlösheten var i och för sig konstant över året. Man behövde inte bry sig ett dugg om hur man såg ut eller vad man hade på sig för kläder. Man tog på sig det mamma lade fram, snyggt eller ej (oftast snyggt, mamma hade bra klädsmak och mina systrar och jag fick många gånger bära små ljuvligt, söta klänningar i prinsesstil) och man lekte utan att tänka ett skvatt på att kompisarna kunde ha elaka tankar om en. Kanske att jag minns fel och romantiserar barndomen en aning, kanske att jag bara kommer ihåg det positiva ur en femårings vardag men det tror jag inte. 

 

 

Jag vaknade till av min juldröm med ett ryck. Väckarklockan ringde, kollade på den. 6.30. Dags att stiga upp i den kolsvarta decembermorgonen. Ingen paketkalender att öppna, ingen BRA julkalender att kolla på (varför visar de bara urkassa julkalendrar nuförtiden by the way?), däremot kläder att välja och en fejja att sminka innan jag skulle till skolan. Som vanligt ingen frukost trots att magen knorrade. Skulle jag hinna göra sit-ups innan jag var tvungen att bege mig av? Ja, det skulle jag nog, om jag sminkade mig tillräckligt snabbt sedan. När jag hukade ner mig för att lägga mig på den kalla, hårda golvet fick jag syn på chokladkalendern som stod på mitt skrivbord som en tjusig prydnad. Ja, prydnad var just vad det var. Jag hade naturligtvis inte handlat den själv utan hade fått den av mamma men inte en enda liten jäkla bit skulle hamna i min mage, så tjock som jag var i dagsläget. Jag hade gjort upp en plan. När jag blivit smal och nöjd skulle jag festa loss på de 24 chokladfigurerna som fanns bakom varje lucka. Så jag längtade efter den dagen! Men nu var det sit-ups som gällde.

 

Väl hemma igen efter en lång skoldag var jag hungrig som fyra enorma elefanter men INTE äta!

 

   - Maria, ska du inte ta en macka innan simningen?

   - Nej, jag är mätt sedan lunchen, ljög jag (jag hade bara ätit en halv potatis på hela dagen och klockan var snart 16).

   - Men Maria, du ska ju träna i en och en halv timme, ta en macka innan jag skjutsar dig till simhallen! Försökte mamma envist.

   - Okej, jag kan väl ta en knäckemacka då.

 

Jag orkade varken stå emot tjatet eller hungern den här gången, jag var så trött. Mackan slank ner lätt och jag hade utan svårigheter kunnat klämma i mig femton stycken till men en fick räcka, ett glas multivitaminjuice med andast nio kalorier per deciliter till den.

 

Åka på simning. Tänka på den där SATANS mackan jag ätit och försöka bränna den genom att simma det absolut snabbaste jag kunde och jäklar vilken kraft den gav. Tankekraft eller kolhydratkraft, jag vet inte vilket, men jag gjorde mitt bästa simpass någonsin. Helt totalslut i duschen efteråt.

 

Middagen var inte riktigt klar när jag kom hem från den tuffa passet. Därför gick jag in direkt på mitt rum, jag hade spelat in Sunset Beach som jag tänkte kolla på. Jag lade mig helt utmattad på sängen och knäppte på tv:n med fjärrisen. Spolade tillbaka bandet till början och precis när jag skulle trycka på play ropade pappa att maten var klar.

   - Jag ska se klart Sunset Beach, jag äter sen! gastade jag genom dörren.

 

Jag såg klart hela det 50 minuter långa programmet innan jag traskade in i köket där en ensam tallrik stod på bordet och väntade på mig, de andra var redan klara. Systrarna var antagligen hos kompisar eller vid datorn och mamma och pappa satt i vardagsrummet och kollade på Aktuellt eller Rapport. Jag kunde äta minimalt nu också utan att någon såg och ifrågasatte mig. Hurra!

 

Dagarna flöt på och jullovet kom. Gjorde det gamla vanliga dagarna före julafton, det vill säga köpa julklappar, städa rummet, julpynta och annat trevligt. Jag letade febrilt efter julkänslan men den infann sig inte alls och då menar jag verkligen inte alls. Trots all julmusik som spelades på radio och de många tomtar, granar och röda kläder som skyltades i butiker kände jag varken lycka , pirr eller förväntan över att det snart var jul. Jag var helt likgiltig.

 

   - Maria, sa mamma med allvarlig stämma, vad väger du?

   - 45 kg, svarade jag sanningsenligt.

   - Du har alltså gått ner flera kilo på mindre än två månader?

   - Tja, jag simmar rätt mycket och i min ålder är det faktiskt normalt att gå ner lite i vikt, sa jag.

   - Normalt? Det är normalt att gå UPP i vikt i din ålder. Och du har inte fått din mens än va?

   - Nej, just det, men den har aldrig varit regelbunden så den kommer antagligen vilken dag som helst.

   - Jag har i alla fall beställt tid hos doktorn så att du får ta prover och sådant. Pappa och jag tycker du äter väldigt lite nuförtiden.

   - Mamma! Vadå doktorn? Vad ska jag göra hos någon jävla doktor? Och okej, jag har försökt gått ner lite den senaste tiden men nu ska jag börja äta normalt. Alltså behöver jag INTE GÅ TILL EN JÄVLA DOKTOR!!!

   - På onsdag klockan halvfyra ska du dit.

 

Jag var rasande. Vem var hon att lägga sig i mina matvanor, min mamma visserligen, men om jag ville bli smal, varför kunde jag inte få bli det? Jag skulle bli lyckligare om jag var smal. Ville hon inte se sin dotter lycklig? 

 

Och så blev det onsdag. Jag fick vänta på att komma in till doktorn och där jag satt i väntrummet lovade jag mig själv att återgå till mina vanliga, icke-bantande, matvanor redan samma dag. Jag ville inte slösa bort mer tid på ett dött sjukhus och bara för att mamma tvingat mig hit skulle jag missa Sunset Beach idag, visserligen spelade jag in det men det var mycket mer spännande att se det på den riktiga sändningstiden. Förresten skulle jag inte alls återgå till mina vanliga, icke-bantande, matvanor. Jag skulle ner till 42 först, det skulle inte någon mamma eller doktor i världen få sätta stopp för.

 

   - Hur tycker du att din kropp ser ut, tycker du att du är tjock, smal eller lagom? frågade doktorn efter mätning, vägning och en massa nålpick i armar och fingrar som skulle visa om jag var dödssjuk eller något sådant.

   - Lagom, ljög jag (jag var ju tjock!)

   - Det tycker jag också att du är, svarade han.

 

Helvete också! Doktorfan sa att jag var lagom, alltså fet! Jag ville ju vara SMAL! Nu var det definitivt, jag skulle INTE börja äta normalt förrän den dag jag var smal, fin och nöjd med min kropp och min mage såg ut precis som Brittans.

Yes, yes, yes! Jag stod på badrumsvågen och de illröda digitalsiffrorna lyste upp den mörka novembermorgonen. 45 kg! Målet var uppnått! Jag klev av vågen, gjorde en segergest med armarna mot taket, hoppade ett lyckligt grodhopp samtidigt som jag log så stort att tänderna nästan ploppade ut ur munnen. Men vänta...magen dallrade fortfarande...det kändes i grodhoppet. Och detta på 45 kg? Vafan? Var det fel på vågen? 

Jag böjde mig ner mot golvet där den stod, bankade hårt och ropade ett litet "hallå" till den, innan jag klev upp för vägning igen men fortfarande samma vikt, 45 kg. Jahapp, då var väl inte det min idealvikt i alla fall tänkte jag besviket samtidigt som jag funderade ut ett nytt mål. 43 kanske? Nej, för mycket. 42? Jo, 42 var nog lagom, diskuterade jag för mig själv. Ny målvikt: 42 kg. 3 more to go!

 

Även om magen inte var perfekt än kunde jag gott kosta på mig att fira det första målet lite grann. En film och en 100 grams chokladkaka bestämde jag mig för. Jag var så hungrig och chokladen så god att den var slut innan filmen hade hunnit börja. 

 

Ibland verkade det som om Madeleine var avundsjuk på mig för att jag lyckats gå ner så många kilon på så kort tid. Några timmar efter chokladkakan var det dags för middag och då var det slut på firandet för mig och därför tog jag inte mycket middag den kvällen. Mamma och pappa som på sistone börjat märka av att både jag och min matkonsumtion minskat försökte få mig att äta lite till, men då påpekade Madeleine att jag bara för en stund sedan klämt i mig en hel chokladkaka. Som om hon ville poängtera att jag inte alls var så duktig som jag verkade för herregud, jag hade ätit godis och då är man inte duktig!

 

 

 

 

Och så var det dags för dansuppvisningen.

 

Tjodopp, tjodopp, tjodopp! Magen hoppade och dallrade som en blek bulldeg på jäsning, tyckte jag mig känna. Jag vägde numer 46 kg men var fortfarande alldeles för fet fastän jag kämpat på och sånär som på ett ynka kilo var nere på målvikt. Det var genrep och jag kollade runt på de övriga i dansgruppen. Deras magar var minsann platta och fina och hoppade inte alls som min när de olika dansmovsen utfördes. Satan! Om bara en timme skulle alla människor komma för att kolla på oss och efter det skulle hela världen veta vilken ful tjockis jag var. En ful tjockis i en magtröja. Så vidrigt! Varför var vi tvungna att ha de där snygga tröjorna som var för korta när man var fet? Med en vanlig tröja hade folk sluppit se men nu...tjodopp, tjodopp, tjodopp!

 

Trots att jag kände hur min feta mage hoppade dallrande i takt till musiken genom hela uppvisningen gick den bra, alla steg satt, jag snubblade inte över någon annan ungdom och mamma tyckte vi var jätteduktiga (fast hon tycker alltid att man är jätteduktig, det spelar ingen roll om man målat en streckgubbe på ett vitt papper eller sprungit ett Marathonlopp på en timme, hennes betyg blir alltid detsamma, "jättebra".). Hurra! 

 

Efter dansuppvisningen var det bara att blicka framåt och hoppas att alla som sett min mage antingen var Alzeimerspatienter eller för närsynta för att se den överhuvudtaget. Här skulle bantas vidare, jag ville aldrig mer visa en dallermage som jag inte var nöjd med inte inför folk.

 

 

I mitten av november åkte min familj och jag till Stöllet. Stöllet är en liten by i Värmland med beteckning på liten. Det bor ungefär fem pensionärer, två vuxna barn och en katt där. Tre av pensionärerna var min mormor, morfar och farmor och det var dem vi skulle hälsa på över en helg. Kusinen Johanna var även hon där på besök, hos farmor som är hennes mormor, och det skulle ge mig och Madeleine tid att umgås med henne också. Madeleine och Johanna är det endast några veckor emellan i fråga om ålder och jag är bara två år yngre än dem vilket gjorde att vi brukade leka (eller "vara" som det hette nu när vi blivit så stora) väldigt bra tillsammans. 

 

Bantningen lade jag inte på hyllan för att vi åkte bort, det gjorde inte Johanna heller för den delen. Hon försökte tydligen också bli smalare så det var konkurrens ska ni veta! Men, kokurrenter är bra för motivationen och till för att bekämpas. Jag skulle inte ge mig i första taget, jag skulle ro hem det här, vinna hela tävlingen! Jag ska poängtera att denna tävling inte på något vis var offentlig, nej, nej, den pågick bara inne i mitt huvud men var inte av mindre betydelse för det.

 

Vi åt hos farmor hela helgen och om jag någon måltid åt mer än Johanna kände jag mig fet och väldigt misslyckad. Efter den helgen tänkte jag ofta på Johanna när hungern slet tag i mig. Inte äta, inte äta, INTE ÄTA! Smalast vinner och det skulle bli jag!

 

 

Min bantning gav utdelning, viktkurvan pekade neråt och jag hade gått ner till 48 kg. "Bra, Maria! Duktigt! Nu är det bara 3 kg kvar tills du kan äta vad du vill igen", sa jag högt till mig själv för att få peppning (och för att jag hade blivit inspirerad av Sunset Beach, där samtliga karaktärer pratade högt, för sig själva). Det var också väldigt bra att banta för simningens skull, märkte jag. Jag fick den där extra energin till att ta i för allt vad baddräktstyget höll, det var bara att tänka att ju snabbare jag simmade, desto fler kalorier förbrände jag och desto smalare blev jag. Det blev en jävla fart på armar och ben när dessa tankar dök upp i bassängen. Snabbare, snabbare, snabbare! Och beröm fick jag, både från min tränare och från mina simpolare. Det enda min tränare ibland gjorde sig missnöjd över var att jag även under uppvärmning och nedvarvning tog i som om jag hade simmat för ett OS-guld. Simma lugnt! kunde han ropa dessa gånger.

 

 

Dadadaddadaaaaa... Jag knäppte av tv:n när slutvinjetten började yla. "Sunset Beach", världens bästa tv-serie, var till ända för idag.

 

   - Mariiiiaaa! Det är mat!

 

Pappa ropade ifrån köket att middagen var serverad och jag gick ut från mitt rum och knallade till köket. Mamma, pappa, storasyster Madeleine och lillasyster Susanne satt redan vid matbordet och hade börjat hugga in på sina portioner av chili con carne med ris som pappa lagat.

  

   - Jag tycker inte om chili con carne, jag tar bara lite ris, sa jag och skedade upp några korn på min tallrik.

   - Det är inte fel på den här maten, Maria, det var jättegott! sa mamma till mig.

   - Aa, men jag gillar inte vita bönor! Det är lugnt, ris kan jag äta, det tycker jag är gott! sa jag till svars.

 

Jag har alltid ätit det mesta och chili con carne hade jag inte alls något emot, men det gällde att vara smart. Det bästa var att kamouflera bantningsprojektet så att inte mamma eller pappa trodde att jag hade fått någon sjukdom. Jag hatade när någon trodde jag var sjuk och i vanliga fall brukade jag trots allt vara ganska matfrisk. I och för sig var jag döhungrig nu med men det hjälptes inte, varken hungern, mina föräldrar eller något annat skulle inte få stoppa min viktminskning. Då skulle det vara hejdå med Britney-magen innan jag ens fått den.

 

I skolan var allt som vanligt. Trista lektioner utan betyg (det finns inget mer omotiverande. Om man pluggar ska man väl ändå få något för det, till exempel ett MVG?) blandat med promenader till Matekonomen, livsmedelsbutiken som låg granne med skolan. På Matekonomen köpte alla sjätteklassare klubbor, annat godis och tuggummi för att sedan strosa runt i korridorerna och känna sig vuxna. När man började i årskurs sex det nämligen tillåtet att både tugga tuggummi och äta godis på rasterna, något som det varit totalförbud på i låg- och mellanstadiet, där vi tidigare hörde hemma.

 

Det var mycket lättare att äta pyttelite mat i skolan än vad det var hemma för det gjorde i stort sett alla andra också, speciellt de tre tjejer jag hängde med. De var smått överviktiga, trots att de i stort sett inte åt någonting under skoldagarna. Under 99 luncher av 100 åt jag mer än dem, fastän jag påbörjat min diet. Skillnaden mellan dem och mig var att de säkerligen vräkte i sig en massa godis och crap när de kom hem vilket inte jag gjorde. Jag åkte antingen till simhallen och tränade simning i två timmar eller till danssalen och nötte koregrafi Om det varken var simdag eller dansdag åkte jag hem, stängde in mig på mitt rum, för att se inspelade avsnitt av Sunset Beach innan dagens ordinarie program började, eller också dansade jag till Brittans platta. Vilket alternativ det än blev efter skolan var jag alltid fast besluten att stå emot hungern som nuförtiden och allt som oftast gjorde att min mage skrek i högan sky. 

 

Liksom Britney Spears dansade jag även om hon slog mig i hästlängder i den kategorin, hon var helt enkelt bäst på allt. Jag hade dansat balett sedan jag var 8 år men nu var det bara showdans som gällde. Showdans kändes liksom mycket coolare än att stå i tajta trikåer och göra plié till klassisk musik.

 

Under en dansklass berättade dansfröken att vi skulle ha en uppvisning i slutet av november med de danser vi övat in under hösten. Alla timmar framför speglarna i danssalen skulle resultera i en liten slags föreställning och håll i er nu, jag ska berätta vad för kläder vi skulle ha på oss: Magtröjor! Det snyggaste plagget i hela universum!

 

Dessvärre fanns det ett jävligt stort problem. De paljettklädda och minimala tygstyckena, som bara täckte våra tuttar (på oss som hade fått tuttar vill säga, alltså i princip bara jag. Att jag kommit in i puberteten innan de flesta andra jämnåriga hade förbannat mig både med det och bredare höfter, jag hatade det!), skulle flasha allt vad feta magar hette. Aaaah! Paniiiiiiik! Jahapp, tänkte jag. Bara att äta ännu mindre med knappt en månad kvar till showen. Tänk vilken dröm att vara smal nog för en magtröja, precis som Brittan. Hon använde uteslutande sådana toppar och dessa visade hennes slanka, vältränade och grymt snygga mage som gjorde mig grön av avund och väldigt driven till att banta.

- Bra Maria! Se till att vila mer på varje benspark så kommer du mycket längre på dina simtag!

 

I badhuset igen, på simträning och min tränare Jan berättade vad jag skulle göra för att förbättra min bröstsimteknik. Jag gjorde som han sa och precis som utlovat kom jag längre på varje simtag. Jag hade talang för simningen, enligt tränaren, jag är absolut ingen tävlingsmänniska, jag blir alldeles för arg och sur när jag förlorar (eller det kanske är då man ÄR tävlingsmänniska? Hm, ja, skitsamma!) men med mycket tjat hade ändå Jan lyckats övertala mig att tävla. Jag var duktigast i min grupp och ja, jag har hört talats om jantelagen men vad ska jag säga? Det var ju sant!

 

Mindre smör på mackorna, mindre godis, mindre mat. Mindre av allt helt enkelt, det var min taktik för att nå det stora målet, 45 kg. Det gick riktigt bra, visst föll jag för suget att vilja äta ibland men de flesta gånger stod jag emot och blev oerhört stolt över mig själv. Jag blev nästan euforisk och kände mig överlycklig över den kontrollen jag kände. Jag har aldrig testat några tyngre droger än alkohol (och kommer troligtvis aldrig att göra heller) men är säker på att känslan jag fick när jag stod emot min hunger var i klass med det rus en heroinist uppnår när han får sin spruta. Hög som ett hus, hög och nöjd som fasen. Men bara för stunden, verkligen bara för stunden för sen kom begäret att bli hög tillbaka. Och det genom att inte äta (eller knarka i pundarens fall). När jag hade syndat och ätit en normal portion med mat eller någon bit godis tvingade jag mig själv att ta i extra hårt vid nästa träningspass. Utöver simningen hade jag utökat min träning med att göra massor av sit-ups. 100 sit-ups varje morgon, 100 sit-ups efter middagen på kvällen och 100 sit-ups precis innan jag skulle sova. Genom alla dessa sit-ups trodde jag absolut att Britney-magen skulle infinna sig inom en snar framtid och långt innan vi skulle till Marocko, det gällde bara att kämpa tillräckligt hårt. Sedan, när jag blivit smal, kunde jag gott och väl unna mig både ett och annat, men tills dess var det maximalt med träning och minimalt med kalorier som gällde. 

Det här var alltså år 2000. Ni kanske inte minns det men hur som helst var det väldigt dåligt väder den sommaren. Bara regn, regn och åter regn. När solen lyste med sin frånvaro en dag i juli bestämde vi i min familj att vi skulle boka en resa, till Marocko närmare bestämt, för att kompensera den uteblivna svenska sommarvärmen. Den 12:e april skulle det bli, till våren. Detta var något jag, precis som övriga medlemmar i familjen Larsson, såg fram emot väldigt mycket, solgalna och reseälskande som vi är allesammans. I samma stund jag hade beslutat mig för att bli smal fanns även Marocko med i bilden som en extra motivationsboost. Jag hade en målbild på näthinnan, jag föreställde mig hur jag skulle springa där på stranden med perfekt kropp, superslimmad mage som inte dallrade det minsta och ett stort smajl på läpparna (inklusive en spikrak och kritvit Barbietandrad. Jag vet inte hur jag tänkte där för någon tandställning fanns inte med i bantningsplanen). Jag skulle vara så snygg att till och med kamelerna vände sig om för att spana in mig. Åh så taggad jag var på att bli smal!

 

Den här perioden i livet var väldigt jobbig. Jag hade börjat årskurs 6 i en ny klass (på den här tiden var årkurs 6 högstadiet och när man går på högstadiet är man minsann vuxen!) efter att de kamrater jag gått med ända sedan ettan splittrats. Några från min gamla klass gick i min nya men de allra flesta gick i parallellklasser nu. Någonstans mellan fyran och femman hade jag och min dåvarande bästis Alexandra växt i från varandea. Visst var vi fortfarande vänner men det var inte alls samma sak som förut, då vi i princip hade suttit ihop som siamesiska tvillingar. Mina nya kompisar som jag umgicks med kände jag bara ytligt och det var inga jag hade fortroende för, som jag kunde prata med eller som ens delade samma intressen som mig. Jag och min bästa barndomvän, min granne Daniel, som jag uppgåtts flitigt med under hela min uppväxt, började också tappa kontakten alltmer eftersom tiden gick. Jag kände mig väldigt ensam. Både hemma och i skolan. Jag var dessutom blyg och i skolan sa jag inte mer än absolut nödvändigt och syns man inte finns man inte. Hemma funderade jag mycket. Varför vill ingen kille ha mig? Varför var jag så jobbigt blyg? Var jag för fet och för ful för hela världen? Varför, varför, varför kunde jag inte få vara snygg och populär, vara tjejen alla pratade om och som alla avundades? Jag var trött på att ständigt flyta in i väggen, att vara en liten tyst tjej som ingen såg. Jag ville SYNAS!

Usch! Satan i gatan vad jag mår illa, tänkte jag när jag slog upp ögonen den där ruggiga onsdagsmorgonen i början av oktober. Det gick magsjuka i skolan, det gjorde det, men som den optimist jag är och som dessutom hatar att spy, klev jag upp ur sängen, redo för ännu en dag i skolan. På med kläderna. På med sminket. Nej fan! Jag MÅSTE kräkas! Det skulle till min stora förtret inte gå att kämpa emot illamåendet. Jag var tvungen att säga till mamma att hon skulle sjukanmäla mig. Sagt och gjort, jag fick stanna hemma för magsjuka denna dag.

 

Två dagar senare var jag fit for fight igen. Frisk och kry! Ställde mig på vågen det första jag gjorde på morgon. Magsjuka brukar göra underverk för vikten och mycket riktigt, den här gången var inget undantag, två kilo var borta. Tjihoo! Att jag plågats av konstant illamående de två senaste dygnen var redan bortglömt.

 

Den senaste tiden hade jag börjat fundera alltmer på min vikt och min kropp, som jag inte alls var nöjd med, och jag vägde mig flera gånger dagligen för att ha kontroll. Och nu, två kilo minus på bara två dagar alltså. Det här skulle jag hålla fast vid och för Guds skull inte lägga på mig dessa kilon igen, snarare fortsätta tappa. Det skulle knappast skada att gå ner ytterligare några kilo, sisådär fem till kanske. 45 kilo till mina 153 centimeter, ja, det skulle vara perfekt! Lätt som en plätt om jag verkligen jobbade på det och hade en stor portion självdisciplin eller så kallad "karaktär". Det skulle nog inte alls vara svårt att dra ner på kaloriintaget och säga adjöss till onyttig mat, godis och allt annat som man inte "ska" äta om man vill vara smal. Som sagt, ingen konst! Här skulle bantas! Magen skulle bli platt som en pannkaka, låren fasta och inget äckligt dallrigt fett skulle få finnas kvar på min kropp länge till. Och Martin, den jävla grisen, som ett halvår tidigare upplyst mig om hur himla ful jag var, han skulle få se på andra bullar. Jag skulle bli smal, snygg, lyckligt, omåttligt populär och Martin skulle bittert få ångra vad han sagt, när alla killar blev alldeles till sig då de fick syn på mig. Jag skulle bli precis som min idol Britney Spears. Hon var så himla bra, avundsvärd sångröst, gudomligt dansant, hon hade en perfekt kropp och var dessutom hur söt som helst. Hon hade allt man kunde önska sig och lite till (Justin Timberlake). Hon MÅSTE ju vara världens lyckligaste människa, så ville jag också ha det. Och återigen, hennes kropp, TO DIE FOR, och med lite kämpaglöd kunde jag nog forma min egen så, jag med. Pang! Klubban i bordet och sen var det beslutat. Jag skulle bli smal.

När jag var 11 år började jag banta men bantningen gick snabbt över styr och utvecklades till ett sjukt ätbeteende och så småningom anorexi. Till slut kunde jag inte ens dricka vatten utan att drabbas av stark ångest. För någon som aldrig har haft en ätstörning är det omöjligt att sätta sig in i exakt hur det är, hur det känns, hur vidrig ångesten kan vara.

 

Med min erfarenhet vill jag dela med mig, dels för att visa att man inte alls blir lyckligare av att vara smal men också för att hjälpa människor som har en anhörig som har drabbats eller som själva har sjukdomen. Jag vill även visa att det går att ta sig ur skiten, att det går att må bra igen trots att hela livet känns nattsvart.

 

Välkommen till denna blogg som från början är en bok!