Smalast vinner?

Till mellanmål var det knäckebröd som gällde, det kändes bäst att äta. Inget socker, relativt små brödskivor med endast innehöll 35 kalorier per styck, och knappt något fett. Detta knäckebröd åt jag på ett väldigt underligt sätt. Jag började med att ta en tugga i mitten av mackan, de två bitarna som var på sidorna rasade då ner på bordet. Ingenting som rasat ner på bordet åt jag och när mina tre mackor var "uppätna" låg en stor hög med brödbitar framför mig (de som såg mig äta måste ha tyckt jag var extremt vrickad). Varför jag gjorde på just detta sätt vet jag inte men på något sätt var jag tvungen att fuska för att få i mig minsta möjliga, för att förhindra den fetma som antagligen låg runt hörnet med alla dessa mellanmål.

 

Pålägg på mackorna? En skinkbit lika stor (eller liten) som en tumnagel, fastän Göran talat om för mig att pålägget skulle täcka HELA mackan för att jag skulle få i mig nog med protein. Smör skippade jag helt. Näringsdrycken (Fortimel med kakaosmak, trögfytande sörja som används inom sjukvården) jag hade till mina knäckebröd drack jag upp sånär som på en slurk. Det kändes bra att alltid spara något när jag åt, det behövde inte vara mycket, bara jag sparade, det kändes inte lika glupskt då. Sedan kändes det bra i och med att jag då visste att jag inte var frisk än. Jag ville ju inte bli frisk! Frisk var för mig, fortfarande, synonymt med tjock och misslyckad.