Smalast vinner?

Dag blev till natt, dagar blev till veckor och snart var vi inne i maj. Det var tur för mig att jag hade lätt för mig i skolan, annars hade jag troligtvis blivit tvungen att gå om hela årskurs sex, med tanke på att jag knappt varit där på hela vårterminen. 

 

Enstaka lektioner fick jag i alla fall vara med. Dels för att lära in examenssånger (jag skulle få vara med på examen!) men främst för att få träffa mina klasskamrater. Om man är borta från skolan/jobbet i en vecka eller två på grund av sjukdom, kan den kännas konstigt att plötsligt komma tillbaka när ens klasskompisar varit där hela tiden, som om man missat en massa. Jag hade för bövelen varit borta i flera månader nu! Det kändes riktigt konstigt att komma dit då och då, jag hade inte samma vardag som min klass längre. Deras dagar bestod av lektioner, raster och kompisar medan mina bestod av måltider och ångest. Folk visste varför jag var/varit borta (det hade antagligen lärarna berättat för dem) men det var ingen som frågade en enda fråga om sjukdomen till mig. Varför vet jag inte, kanske att de trodde att jag inte ville prata om det vilket till viss del var sant. Vad skulle jag säga liksom? Som det var? Jag vågar inte äta mat och är för smal för att klara en hel skoldag?

Anorektiker har mycket fuffens för sig. Gör allt som står i sjukdomens osynliga regelbok för att få i sig så få kalorier och så lite fett det bara är möjligt. Jag var väldigt smart som anorektiker, några knep har jag redan avslöjat men om jag skulle berätta om allt jag gjorde skulle det här inlägget aldrig ta slut. Jag ska i alla fall dra ett exempel på ett trix på hur jag gjorde när vi skulle äta hamburgare (hemmagjorde såklart. Mc Donalds hade gett mig sådan ångsest att jag fått en hjärtattack). Jag tog brödet och ställde mig vid diskbänken så att ingen skulle se, karvade ur innanmätet så att det bara blev "skalet" med frön kvar. Sedan lade jag min hushållspappertorkade hamburgare och något isbergsalladsblad emellan (ingen ketchup - för mycket socker, ingen dressing - för mycket fett, ingen lök för det tyckte jag inte om) bröden och vips så hade jag en till synes helt normal måltid. Att brödet till största del bestod av luft kunde ingen annan än jag, ana. Fiffigt som tusan!

 

 

Under påsklovsveckan träffade jag några kompisar. Det var roligare nu än när jag varit som sjukast. Dessutom var det spännande att höra vad som hänt under tiden jag bara haft ögon för mat och inte varit kapabel att tänka på omvärlden och omgivningen. Mat var dock fortfarande mitt allra största intresse. Det första jag kikade efter i tidningar var om  där fanns några recept, om inte tog jag en kokbok och läste den istället. Jag har läst ut både Rutiga kokboken och Bonniers kokbok ett femtiotal gånger. Från pärm till pärm. Lägg där till några hundratals andra recept- och matböcker. 

 

Jag älskade att baka och laga mat. Mina bakverk smakade jag aldrig, de överlät jag till familjen och frysboxen. Maten däremot, åt jag, det var jag ju tvungen och då jag lagat den själv hade jag full kontroll över vad den innehöll. Jag vägrade äta mat någon annan lagat. 

Jag var totalt livrädd för fett. Absolut inget smör på mackorna, bara lättmjölk, ingen sås, stekt mat gjordes i ugnen utan fett och dessutom torkade jag all mat med hushållspappaer innan jag åt den, för att det lilla fett som fanns kvar i maten skulle sugas upp så jag slapp äta det. Socker var också något som stod på "förbjudet"-listan.

 

Den mat jag tyckte bäst om var köttbullar och potatis. Inte för att det var det godaste jag visste utan för att det var det mest praktiska. Det var lätt att veta hur mycket jag skulle äta av just den maträtten, jag behövde då inte fundera om det varit för mycket efteråt. Sex köttbullar och två potatisar, precis som det stod på kostschemat, klart slut. Jättesmidigt! Det blev inte ens tjat och gnat från mammas och pappas håll att jag skulle sleva på en större portion på tallriken.

Även om alla tankar var jobbiga hade jag nu ett mål att kämpa emot. Målet var däremot inte att bli frisk, det var att slippa bli inlagd för tvångsvård ytterligare en gång. Jag hade fått erfara att det faktiskt kunde hända, hoten om sjukhus var inga tomma ord, de var på riktigt och kunde besannas. Jag tjänade kalorier på att äta själv så att jag höll mig i skinnet och hemma, om jag blev itutad en slang igen skulle jag bli den feta 37-kiloskossa jag nyligen varit, då jag kom hem från Falun.

 

Varje måltid var en kamp. Jag tänkte tills huvudet värkte, visste att varje liten tugga kunde få ödesdigra konsekvenser i form av ångest, självhat och panik. Men ändå, jag var tvungen att äta, jag ville inte bli inlagd på sjukhus och sondmatas igen.

 

 

På sjukhuset hade jag fått ett matschema, bestående av frukost, mellanmål, lunch, mellanmål, middag och kvällsmål som jag skulle äta varje dag. Göran gav mig nya restriktioner. Från och med nu skulle jag äta frukost, lunch, middag och kvällsmål, vilka han menade var de så kallade huvudmålen, men de skulle jag äta ordentligt. Normalt, inga pytteportioner. Detta för att allt skulle bli så rätt som möjligt, vid det här laget hade Göran babblat på miljontals gånger om vikten av att äta tillräckligt för att hålla förbränningen igång. Det gjorde inget att han tjatade för Göran var snäll, han ville inte att jag skulle bli fet som de i Falun velat. Precis allt Göran sa lät bra och varje gång jag satt i soffan mitt emot honom bestämde jag mig för att verkligen göra som han sa, äta. Äta de där huvudmålen som han påstod bara skulle hålla kroppen igångm äta utan att gå upp i vikt eller bli tjock, precis som han gav löfte om. Det tycktes så lätt alltsammans men det var samma visa varje gång jag kom hem till matbordet. "Jag är inte värd mat!" "Äta = bli fet!" "Normalviktig = överviktig." Mitt huvud kändes som en popcornkastrull. Tankarna var popcorn som poppade runt i hjärnan. Popopopopop! 

 

 

Vi var inne i påskveckan och på skärtorsdagen kom min granne Fredrik, som även var min klasskompis, och plingade på dörren. Tillsammans med de övriga i klssen hade han gjort ett stort, gult påskkort med massor av påklistrade fjädrar på kanterna. Mitt i kortet stod det "Krya på dig!" och runtom hade alla skrivit sina namn. Jag blev både glad och rörd av klassens gest, och framför allt över att de tänkte på mig. Jag hade inte varit i skolan på flera veckor och hade knappt förväntat mig att de kom ihåg mig, än mindre brydde sig.

 

Långfredagen inleddes med ett par matskedar lättyoghurt och tre eller fyra All Bransflingor, för att sedan åka iväg till MHE-kliniken där min terapeut Göran väntade. Sedan jag blivit av med sonden hade jag gått ner till 33 vilket var fyra kilo på bara några få dagar. För att jag inte skulle rasa ytterligare hade Göran gjort ett kontrakt åt mig som jag skulle skriva under. En underskrift av det kontraktet innebar att jag dyrt och heligt lovade att äta ordentligt och om jag inte gjorde det, var det raka vägen tillbaka till sjukis i Falun igen, vilket var det sista jag ville. 

 

Så var jag tillbaka i Mora igen och tankarna gick. Tyckte alla att jag var fet nu när jag inte längre behövde vårdas på sjukhus? Trodde alla att jag var frisk för att jag hade gått upp några kilo? Trodde alla att jag kunde äta igen, utan att behöva få ångest? Fel, fel, fel! För det första var jag inte fet i någon annans, än mina egna, ögon. Faktum var att jag fortfarande var rejält underviktig och fortfarande behövde gå upp ett helt gäng kilo. Att jag trodde andra såg mig som fet var ren och skär inbillning, jag liknade fortfarande ut en liten svältfödd fågelunge. Och om det nu var någon människa som trodde att jag var frisk, i och med att jag kommit hem från Falun, så måste denna drömbild ha raserats i samma stund jag klev in genom ytterdörren hemma. Det första jag gjorde var nämligen att tvärvägra mellanmålet som var meningen att jag skulle äta på eftermiddagen. Ett jävla tjafs blev det mellan de två lagen i min familj. Jag och anorexin mot de övriga familjemedlemmarna. Jag och anorexin vann och min hemliga diet var påbörjad. Till middag tog jag två pannkakor som fifflades ner till en med hjälp av hushållspappersmetoden. Min smarta knep hade jag knappast glömt bort!

 

 

Jag klarade av hela måndagen och tisdagen kom, dagen då jag skulle få åka hem om jag skött mig, vilket jag, som sagt, hade. Tjooohooo! Bye bye, Falufängelse och fetma! Här skulle hem till Mora och bantas!

 

 

Måndagen bestod av EKG och mat. Båda delarna gick bra. Med mer näring i kroppen hade hjärtat återgått till sin normala rytm och maten tuggade och svalde jag i de mängder jag var ordinerad. Den sistnämnda bedriften gick på ren och skär vilja. Varje liten matbit gick emot mig och jag fick verkligen kämpa för att inte kasta allt vad knivar och gafflar hette och bryta ut i ett hysteriskt ångestanfall. Allt jag kände inom mig, all självförakt och all ångest över de kalorier jag blev tvingad att äta, dolde jag väl. Även om jag höll på att gå sönder av oro och nervositet, gällde det att ha pokerface, jag var tvungen att spela mina kort rätt om jag skulle få komma hem och återuppta min bantning.

Att visa att jag kunde äta visade sig vara svårare än jag tänkt. När det blev dags för mellis, som blev det första målet jag skulle äta efter att ha tagit bort sonden, kom en sjuksyrra in och ställde fram en skål glass till mig. Vad fan, liksom? Trodde fanskapet till sjuksyrra att jag skulle äta GLASS? Jävla idiot! Jag åt inte en tugga av den livshotande citronglassen. Straffet för min ovilja att äta glass, blev att jag inte skulle få komma hem imorgon, jag skulle bli tvungen att stanna till tisdagen.

 

Någon timme efter melliset som jag inte åt, fick jag ett kostschema av en dietist, där det inte ingick glass som tur var. Istället var det mackor och frukt och andra livsmedel, som dietister verka avguda. 

 

 

Det går att vänja sig vid allt, till och med att ha en slang som går ifrån näsan ända ner till magsäcken inkörd i sig. Den hade sluta skava och göra ont, den kändes knappt alls längre. Om det inte vore för att jag ständigt blev påmind om att jag hade en sond, när sköterskorna pumpade i mig välling, hade jag inte märkt av den och även om det skulle bli så otroligt skönt att bli kvitt slangen, skulle jag ljuga om jag sa att jag inte var orolig för hur det skulle kännas att dra ur den. Skulle det vara lika hemskt som det varit att sätta dit den, då jag nästan kräktes och dessutom svimmade?

 

Söndagen kom och det visade sig att min oro inför ännu en skräckupplevelse var obefogad. Det sög till en aning i halsen när sjuksyrran drog ur den, det var det enda och sedan var den borta. Och det var så skönt! Det enda jobbiga var att jag var tvungen att äta själv nu, bevisa att jag klarade av det, annars skulle jag inte få komma hem imorgon, måndag. Om jag inte fick komma hem skulle jag aldrig bli smal, det gällde alltså att tänka taktiskt. En dag kunde jag klara av att äta, en dag och sedan skulle jag bli fri som en liten fågel. Fri att kunna banta igen, för det behövdes efter det här gödningslägret i Falun. Jag på drygt en vecka gått upp sju kilo, SJU JÄVLA KILO! 37 vägde jag, åt helvete för mycket. 

Veckan gick relativt snabbt och på fredag kväll kom mamma för att byta av pappa. Dagarna blev allt varmare, det var vår i luften och kanske, kanske skulle jag få komma hem på måndag. Hem till Mora. Och det bästa av allt, sonden skulle dras ur på söndag! Äntligen började jag se ett slut på eländet, ljuset i tunneln var snart inom synhåll.

 

 

Bara för att någon annan än man själv ser till att maten (sondvällingen) kommer ner i magen betyder det inte att ångesten försvinner. Det känns till och med ännu värre när någon annan, bokstavligt talat, pumpar i en kalorier. En gång när en sköterska satt med sprutan och matade mig genom slangen ställde hon en av de mest idiotiska frågor jag hört.

 

   - Känner man någon smak av vällingen?

 

Öh? Nej. Frågan var så otroligt korkad att jag inte ens orkade svara på den. Hur skulle jag kunna känna smaken av något som inte ens snuddade vid tungan och smaklökarna? Jag tyckte alla på sjukhuset var oförstående. De fattade inte att det var fruktansvärt jobbigt att bli matad. De fattade inte det där med ångest och trodde att jag, precis som dem, blev överlyckliga när jag gick upp i vikt. Som om ångesten skulle försvinna i samma takt som kilona på vågen ökade.

 

Precis allting var inte pest med att befinna sig på ett sjukhus tio mil hemifrån, det var faktiskt inte det. Att känna hur min stora, tjocka, dallriga mage växte sig allt större för varje dag och att se hur mina lår vällde ut över stolen då jag satt, var överjävligt jobbigt men vissa stunder hade jag kunna börja tänka på annat. Sådant som inte inkluderade vikt och mat och min kroppsform. Den sista tiden jag var hemma hade det bara funnits sådana tankar i min hjärna, jag hade gått som i en dimma i min egen lilla bubbla, som om jag hade varit drogad. Att jag nu kunde släppa dessa funderingar, om bara för några korta ögonblick, var ett stort steg i rätt riktning, även om det skrämde mig. Frisk? Kunde jag bli det? 

Det kändes som om jag var en julegris på gödningsläger. Sondvällingen jag fick i mig, gjorde att siffrorna på vågen ökade för var dag som gick. På knappt en vecka hade jag blivit smällfet. Läkare och sjuksyrror ljublade och klappade förtjust sina händer när jag ställde mig på vågen, men vägrade ändå låta mig åka hem förrän jag gått upp ytterligare några kilon. Ibland grät jag men det mesta höll jag inom mig. Jag hade svårt att prata känslor med pappa och sjukpersonalen hade jag inget som helst förtroende för. Dessutom, om jag berättade för någon om det jag tänkte mest på, om de planer jag smed inför hemkomsten, skulle jag aldrig någonsin bli utsläppt från detta fängelse. Jag skulle bli kvar tills jag var en 90-årig gammal skrynklig kärring med grå tantfrilla och käpp. Med sondenjäveln kvar i näsan. 

 

När jag kom hem skulle den kontroll jag tappat här i Falun vinnas tillbaka. Jag skulle med stenhård disciplin träna flera timmar om dagen, mest situps och upphopp, det var lättast att göra i hemlighet. Min diet skulle bestå av just ingen mat alls, möjligtvis ett par klunkar vatten ibland. Om de här planerna trädde i kraft snarast, skulle sommaren vara räddad, jag skulle hinna bli smal och den här gången skulle ingen person i världen få stoppa mig. Jag skulle aldrig gå med på att åka till ett sjukhus igen, om så någon släpade mig. 

 

Tankarna på hur jag skulle ordna upp allt när jag slapp ut från sjukhuset, var det som räddade mig från att bryta ihop. Jag blev tjock av att vara här men jag skulle ordna upp allt igen. Förhoppningsvis väldigt snart.

För att jag skulle få se annat än de beiga väggarna i mitt deppiga sjukhusrum tog pappa ibland en rullstol och skjutsade runt mig i, oftast till sjukhuskiosken, där han inhandlade ciggaretter till sig själv och en tidning till mig (tanttidningar vad det som intresserade mig mest för tillfället, i dem fanns det massor av mat- och bakrecept jag kunde lusläsa).

 

En solig dag gjorde vi ett längre äventyr, jag hade inte fått frisk luft sedan jag kom till Falun, därför var det otroligt skönt att få komma ut. Vi skulle ner på stan för att köpa påskkort, det var bara en vecka kvar till påsk. Till stan var det nerförsbacke och väldigt lätt för pappa att köra mig. Vi flög fram, med vinden i håret och väl nere på stan blev jag alldeles till mig när jag fick syn på alla härliga affärer. Så underbart, fantastiskt att slippa sjukhuset! Jag såg desutom min chans att få en gnutta motion. Att inte ha fått röra sig var inte bara jobbigt för att det gav mig tjockis-ångest, jag kände mig också svullen i både fötter och vader, så där som efter en långflygning, ni vet. Så fort jag såg en trappa hoppade jag ur rullstolen, med förklaring att pappa inte kunde köra mig där, och innan han ens hunnit öppna munnen för att protestera hade jag med flaxande armar och höga knän joggat uppför hela trappan. Förbjudet och härligt! Jag fick fortfarande inte röra på mig egentligen, mitt hjärta kunde ta mer skada än vad det redan hade gjort men der var skitsamma för mig, bara jag blev smal.

 

Den första hållplatsen för pappa, rullis och mig blev Åhléns där påskkorten inhandlades, därefter Apoteket där vi köpte cerat till mina läppar som av svälten var så torra att det bildats sår i mungiporna. Ceratet vi handlade luktade kemsisk vanilj och påminner mig än idag om sjukhus och anorexi.

 

Efter Apoteket var det slut på våran statsrunda ocg dags att rulla tillbaka igen. Det var en solig dag, snön droppade från taken och jag kände mig nästan lite glad. Glad över att solen sken, glad över att få vara utomhus. Det var nästan en hel vecka sedan jag kommit till sjukhuset och blivit tvingad att spendera dagarna inne i på mitt rum. Den begynnande våren hade jag enbart kunnat beskåda genom ett fönster, nu njöt jag av friheten. Men jag visste vad som snart väntade mig, sondmatning och ångest på avdelningen, jag kände mig sorgsen när jag tänkte på det. Usch för anorexi och sjukhus och mat! Usch för slangen som satt fasttejpad på min kind och usch för att åka rullis offentligt när jag egentligen hade fullt friska ben att stå och gå på. Att rulla igenom korriodorerna på sjukhus var en sak, där var alla andra också sjuka, men på Faluns gator var det verkligen inte roligt. Jag önskade till och med att jag hade haft mina ben brutna och gipsade, så att folk förstått varför jag satt i rullstolen som en slö jävla knubbsäl. Nu förstod de inte, och det kändes som om ALLA glodde extra länge på mig, som för att komma underfund över varför jag satt där jag satt. Och den där fåniga slangstumpen som stack ut genom min näsa gjorde inte saken bättre. Jag kunde verkligen förstå hur en guldfirre i ett akvarium kände sig, eller en apa på zoo.

 

Eftersom det varit nerförsbacke på väg till stan var det uppförsbacke på vägen tillbaka. Trots min ringa vikt fick pappa sig ett rejält friskispass. Naturligtvis erbjöd jag mig att hoppa ur och gå, både en och fem gånger, men pappa hävdade bestämt att jag skulle sitta kvar, han behövde träningen, sa han mellan de ansträngda andetagen. 

Vissa dagar mådde jag lite bättre, eller mindre dåligt för att uttrycka det mer korrekt. Dessa dagar fantiserade jag om Marockoresan som vi planerat om till i slutet av oktober (vi skulle ju egentligen ha åkt nu, om inte anorexin kommit i vägen). Tänk! Oktober, bara några ynka månader kvar och då var jag med all sannolikhet vara frisk, alldeles fri från anorexin! Åh så härligt det lät att vara frisk och må bra och åh, vad jag längtade till den dagen! Jag fantiserade om när jag i oktober var frisk och lycklig, när hela familjen satt i vår skogsgröna Volvo, fullsmockad med resväskor, på väg till Arlanda för att hoppa på flyget till soliga Agadir. Det skulle säkert vara mörkt och regnigt, alldeles höstruskigt och därför extra skönt att åka iväg. Och med en godispåse som färdkost skulle allt vara fulländat. Med då var det till att bli smal, annars skulle det inte bli en enda godisbit för mig, den saken var säker. Synd att jag var här och blev fet.

 

 

Alla sjuksköterskor var inte lika hemska som den som hade matat mig under morgon. Tant Grå till exempel, den sjuksköterska med grått hår jag först mött här i Falun, var väldigt snäll. När hon fick veta att Madeleine fyllde år idag, och skulle komma på besök under eftermiddagen, stack hon iväg och hämtade pysselgrejer till mig. Så att jag skulle kunna göra något fint att ge i present.

 

Jag sysselsatte mig med att pyssla hela dagen, målade en träram blå, klistrade fast små guldlöv på den och hoppades att min syster skulle gilla presenten. Jag hade helst velat köpa något "riktigt" men situationen var som den var. Jag fick fortfarande inte gå ut.

 

Vid 16-tiden dök mamma och mina systrar upp på sjukhuset, för att hela familjen skulle få fira Madeleines femtonde födelsedag tillsammans. Med sig hade de bakelser, de hade till och med köpt min favorit gr, dbakelse, i hopp om att jag skulle vilja ha. Det ville jag inte. Dessutom tjänade det ingenting till att äta. Jag skulle bli fet ändå, av den där jävla sprutan med sörja sjuksyrrorna frekvent sprang in och pumpade i mig. Jag hatade sonden mer än jag någonsin hatat något. Det var exakt som att äta själv, samma äckliga tjockiskänslor, samma äckliga mättnad. Att vällingen var väldigt kall gjorde inte saken bättre. När de pumpat i mig alltihop kändes det som om jag svalt ett helt ishotell. 

 

Trots all min sondvällingsångest var det mysigt att ha familjen samlad. Det var det första födelsedagskalaset på sjukhus jag varit med på, förhoppningsvis det första och sista.

 

På söndag kväll kom pappa till Falun igen, denna gång för att byta av mamma.

 

Vad hade egentligen hänt? När jag gick med på att åka till Falun hade jag sagt att jag max skulle stanna i två dygn, det hade varit ett villkor för att jag ens skulle sätta mig i bilen. Lättlurade jag! De hade sagt att jag snart skulle få åka hem bara för att få tyst på mitt eviga tjatande om att jag inte alls skulle läggas in på sjukhus. Jävla lögnhalsar! Men jag orkade inte tjata mer. Jag var för trött, ville bara vila, vila, vila. Ville att det här skulle vara över. Jag längtade efter något annat, något bättre. Jag längtade efter att orka, ha energi, vilja leva. Och jag längtade efter att sluta längta. Hade jag gett upp? Skulle jag bli fet nu? Och framför allt, hur länge skulle jag bli kvar här? En vecka? En månad? Hela livet?

 

Dag som natt, natt som dag skavde sonden i halsen. Att gråta över eländet var bara att glömma, om jag hulkade rörde sig halsen på ett sådant sätt att slangen gjorde sig påmind i ännu större utsträckning. Den gjorde ont, jag ville inte ha den. 

 

På måndag morgon blev jag väckt av en sjuksyrra som drog in ett helt spektakel av prylar. Våg, blodtrycksmätare, en massa nålar och så den där förbannade jävla tallriken med äcklig sörja, sondvällingen. Jag klev upp ur sängen för för att vägas. Pip-pip-pip. Digitalsiffrorna bländade mig, visade 32 kilo. Vidrigt! Jag hade bara varit här en helg och redan gått upp två kilo. Var skulle det här sluta? Sjuksyrran tryckte sedan sina torra fingrar mot min handled för att ta min puls, som fortfarande var alldeles för lågt. Hon tog även blodtryck och pickade mig i armvecket med nål för att ta prover som skulle lämnas in till än det ena, än det andra. Sedan kom det värsta en anorektiker kan var med om, sondmatning.

 

Sjuksyrran pumpade i en stor spruta med sondvälling och slet hastigt bort tejpen från min kind innan hon körde in sprutan i slangen. Och så i en med vällingen! Allt på en gång, rätt ner i min magsäck som inte var van vid varken mat eller vätska. Hon tycktes strunta i både mig och alla de känslor som framkallades av denna verdervärda välling. Jag fick både ont i magen och en outhärdig ångest av den, men det gick sjuksyrran förbi. Hon tog sina prylar och joggade iväg till nästa patient.