Smalast vinner?

På söndag kväll kom pappa till Falun igen, denna gång för att byta av mamma.

 

Vad hade egentligen hänt? När jag gick med på att åka till Falun hade jag sagt att jag max skulle stanna i två dygn, det hade varit ett villkor för att jag ens skulle sätta mig i bilen. Lättlurade jag! De hade sagt att jag snart skulle få åka hem bara för att få tyst på mitt eviga tjatande om att jag inte alls skulle läggas in på sjukhus. Jävla lögnhalsar! Men jag orkade inte tjata mer. Jag var för trött, ville bara vila, vila, vila. Ville att det här skulle vara över. Jag längtade efter något annat, något bättre. Jag längtade efter att orka, ha energi, vilja leva. Och jag längtade efter att sluta längta. Hade jag gett upp? Skulle jag bli fet nu? Och framför allt, hur länge skulle jag bli kvar här? En vecka? En månad? Hela livet?

 

Dag som natt, natt som dag skavde sonden i halsen. Att gråta över eländet var bara att glömma, om jag hulkade rörde sig halsen på ett sådant sätt att slangen gjorde sig påmind i ännu större utsträckning. Den gjorde ont, jag ville inte ha den. 

 

På måndag morgon blev jag väckt av en sjuksyrra som drog in ett helt spektakel av prylar. Våg, blodtrycksmätare, en massa nålar och så den där förbannade jävla tallriken med äcklig sörja, sondvällingen. Jag klev upp ur sängen för för att vägas. Pip-pip-pip. Digitalsiffrorna bländade mig, visade 32 kilo. Vidrigt! Jag hade bara varit här en helg och redan gått upp två kilo. Var skulle det här sluta? Sjuksyrran tryckte sedan sina torra fingrar mot min handled för att ta min puls, som fortfarande var alldeles för lågt. Hon tog även blodtryck och pickade mig i armvecket med nål för att ta prover som skulle lämnas in till än det ena, än det andra. Sedan kom det värsta en anorektiker kan var med om, sondmatning.

 

Sjuksyrran pumpade i en stor spruta med sondvälling och slet hastigt bort tejpen från min kind innan hon körde in sprutan i slangen. Och så i en med vällingen! Allt på en gång, rätt ner i min magsäck som inte var van vid varken mat eller vätska. Hon tycktes strunta i både mig och alla de känslor som framkallades av denna verdervärda välling. Jag fick både ont i magen och en outhärdig ångest av den, men det gick sjuksyrran förbi. Hon tog sina prylar och joggade iväg till nästa patient.