Smalast vinner?

På sjukhuset hade jag fått ett matschema, bestående av frukost, mellanmål, lunch, mellanmål, middag och kvällsmål som jag skulle äta varje dag. Göran gav mig nya restriktioner. Från och med nu skulle jag äta frukost, lunch, middag och kvällsmål, vilka han menade var de så kallade huvudmålen, men de skulle jag äta ordentligt. Normalt, inga pytteportioner. Detta för att allt skulle bli så rätt som möjligt, vid det här laget hade Göran babblat på miljontals gånger om vikten av att äta tillräckligt för att hålla förbränningen igång. Det gjorde inget att han tjatade för Göran var snäll, han ville inte att jag skulle bli fet som de i Falun velat. Precis allt Göran sa lät bra och varje gång jag satt i soffan mitt emot honom bestämde jag mig för att verkligen göra som han sa, äta. Äta de där huvudmålen som han påstod bara skulle hålla kroppen igångm äta utan att gå upp i vikt eller bli tjock, precis som han gav löfte om. Det tycktes så lätt alltsammans men det var samma visa varje gång jag kom hem till matbordet. "Jag är inte värd mat!" "Äta = bli fet!" "Normalviktig = överviktig." Mitt huvud kändes som en popcornkastrull. Tankarna var popcorn som poppade runt i hjärnan. Popopopopop!