Julstämning?
Tionde december och bara ett par veckor kvar till julafton. När man var liten var december den absolut bästa månaden på året. December var lika med mys i massor, glädje, längtan efter tomten, förväntningar över man skulle få i julklapp, pyssel och framför allt kravlöshet. Kravlösheten var i och för sig konstant över året. Man behövde inte bry sig ett dugg om hur man såg ut eller vad man hade på sig för kläder. Man tog på sig det mamma lade fram, snyggt eller ej (oftast snyggt, mamma hade bra klädsmak och mina systrar och jag fick många gånger bära små ljuvligt, söta klänningar i prinsesstil) och man lekte utan att tänka ett skvatt på att kompisarna kunde ha elaka tankar om en. Kanske att jag minns fel och romantiserar barndomen en aning, kanske att jag bara kommer ihåg det positiva ur en femårings vardag men det tror jag inte.
Morgon. Vakna. Slå upp ögonen. Gå till paketkalendern och ta dagens paket. Nummer 11...leta, leta, leta och yes! Där var den! Slita av pappret snabbt som attan för att se vad som gömde sig under det. En tablettask med små tablettgodisar! Fingra upp en för att stoppa i munnen och smaka. Mm! Gott! Ta en till och sen en till men oj, nu blev det bråttom! Mamma ropade från vardagsrummet att julkalendern börjat. Springa snabbt, på lätta fötter för att sätta sig till ro i soffan och njuta av ännu ett avsnitt av "Sunes jul".
Jag vaknade till av min juldröm med ett ryck. Väckarklockan ringde, kollade på den. 6.30. Dags att stiga upp i den kolsvarta decembermorgonen. Ingen paketkalender att öppna, ingen BRA julkalender att kolla på (varför visar de bara urkassa julkalendrar nuförtiden by the way?), däremot kläder att välja och en fejja att sminka innan jag skulle till skolan. Som vanligt ingen frukost trots att magen knorrade. Skulle jag hinna göra sit-ups innan jag var tvungen att bege mig av? Ja, det skulle jag nog, om jag sminkade mig tillräckligt snabbt sedan. När jag hukade ner mig för att lägga mig på den kalla, hårda golvet fick jag syn på chokladkalendern som stod på mitt skrivbord som en tjusig prydnad. Ja, prydnad var just vad det var. Jag hade naturligtvis inte handlat den själv utan hade fått den av mamma men inte en enda liten jäkla bit skulle hamna i min mage, så tjock som jag var i dagsläget. Jag hade gjort upp en plan. När jag blivit smal och nöjd skulle jag festa loss på de 24 chokladfigurerna som fanns bakom varje lucka. Så jag längtade efter den dagen! Men nu var det sit-ups som gällde.
Väl hemma igen efter en lång skoldag var jag hungrig som fyra enorma elefanter men INTE äta!
- Maria, ska du inte ta en macka innan simningen?
- Nej, jag är mätt sedan lunchen, ljög jag (jag hade bara ätit en halv potatis på hela dagen och klockan var snart 16).
- Men Maria, du ska ju träna i en och en halv timme, ta en macka innan jag skjutsar dig till simhallen! Försökte mamma envist.
- Okej, jag kan väl ta en knäckemacka då.
Jag orkade varken stå emot tjatet eller hungern den här gången, jag var så trött. Mackan slank ner lätt och jag hade utan svårigheter kunnat klämma i mig femton stycken till men en fick räcka, ett glas multivitaminjuice med andast nio kalorier per deciliter till den.
Åka på simning. Tänka på den där SATANS mackan jag ätit och försöka bränna den genom att simma det absolut snabbaste jag kunde och jäklar vilken kraft den gav. Tankekraft eller kolhydratkraft, jag vet inte vilket, men jag gjorde mitt bästa simpass någonsin. Helt totalslut i duschen efteråt.
Middagen var inte riktigt klar när jag kom hem från den tuffa passet. Därför gick jag in direkt på mitt rum, jag hade spelat in Sunset Beach som jag tänkte kolla på. Jag lade mig helt utmattad på sängen och knäppte på tv:n med fjärrisen. Spolade tillbaka bandet till början och precis när jag skulle trycka på play ropade pappa att maten var klar.
- Jag ska se klart Sunset Beach, jag äter sen! gastade jag genom dörren.
Jag såg klart hela det 50 minuter långa programmet innan jag traskade in i köket där en ensam tallrik stod på bordet och väntade på mig, de andra var redan klara. Systrarna var antagligen hos kompisar eller vid datorn och mamma och pappa satt i vardagsrummet och kollade på Aktuellt eller Rapport. Jag kunde äta minimalt nu också utan att någon såg och ifrågasatte mig. Hurra!
Dagarna flöt på och jullovet kom. Gjorde det gamla vanliga dagarna före julafton, det vill säga köpa julklappar, städa rummet, julpynta och annat trevligt. Jag letade febrilt efter julkänslan men den infann sig inte alls och då menar jag verkligen inte alls. Trots all julmusik som spelades på radio och de många tomtar, granar och röda kläder som skyltades i butiker kände jag varken lycka , pirr eller förväntan över att det snart var jul. Jag var helt likgiltig.
Kommentarer
Trackback
