Smalast vinner?

Pappa var hemma med mig den här veckan när jag inte fick gå i skolan. Veckan därpå var det sportlov och då skulle mamma vara hemma i vilket fall eftersom hon jobbar som lärare och är ledig precis som ungdomarna. Antagligen skulle jag vara tillbaka efter lovveckan, då skulle allt säkerligen vara som vanligt igen, trodde jag.

 

Jag steg upp redan vid åtta på tisdagsmorgonen, rätt tidigt med tanke på att jag var ledig, eller sjuk för att vara helt korrekt. Men jag är morgonpigg av naturen så att gå upp vid den här tiden var inte speciellt märkvärdigt, därmed inte sagt att jag var uttvilad, för så var verkligen inte fallet den här morgonen. Rent ut sagt var jag skittrött och det berodde knappast på att jag varit uppe sent. Nej, det berodde helt och hållet på att jag vaknade oftare än en nyfödd bebis på nätterna. Hela jävla tiden vaknade jag, kollade på klockan som var långt ifrån morgon, somnade sedan om efter x antal vändningar och vridningar för att vakna en kvart senare igen och upprepa hela prodeduren med klocktittning och vridtjosan. Om jag tyckte jag ätit för mycket dagen innan, tänkte jag på det förstås och då var det inte frågan om några minuter innan jag somnade, då unde jag ligga vaken tills solen gick upp. Anyway, trött eller ej, morgonen började med att pappa och jag kom överens om att det skulle vara två grova mackor med ett glas mjölk till frulle. Pappa satt på ena sidan av köksbordet med Moratidningen (lokaltidningen i Mora, som måste vara universums tråkigaste med "nyheter" som att någon postlåda blåst omkull i Färnäs eller att en skata byggt bo utanför kommunfullmäktiges sommarstuga i Fu. Typ) i godan ro. På andra sidan satt jag och försökte få i mig mina mackjävlar vilket var lättare tänkt och sagt än gjort. Var pappa tvungen att sitta mittemot mig? Hur skulle jag nu komma undan? Jag kunde knappast gömma mat när han såg på, för även om han stirrade ner i Moratidningen skulle jag bli avslöjad om jag gick till slasken och hällde ut mjölken och sumpade mackorna i soppåsen. 

 

Nu gällde det att agera smart, inte dumt. Jag funderade en stund medan jag fingrade på de nästintill smörfria mackorna och fuktade läpparna med mjölk. Hm. Hm. Hm... Och plötsligt, plötsligt hade jag lösningen på allt! Jag skulle bli en tillfällig mackkantshatare! Tänkt och gjort. Med stor marginal knipsade jag av kanterna på ena mackan, genast försvann en oavsevärd mängd bröd. Men fortfarande, jag var TVUNGEN att lura pappa för jag ville inte äta något, inte en enda liten smula av de här töntiga mackorna. Åh! Kunde han inte gå ut och röka eller något? Han var så satans irriterande att jag mer än gärna hade gett honom en stor fet smäll på käften. Jag höll på att förlora kontrollen över mitt ätande vilket var det värsta som kunde hända. Till slut, när jag gett upp hoppet om att han skulle ta en rökpaus från Moratidningen, talade jag om för pappa att det skulle bli ungefär hundra gånger lättare att äta på mitt rum framför Nyhetsmorgon (haha, sen när hade jag blivit intresserad av Nyhetsmorgon?).