Smalast vinner?

Den 28 december (eller "fyra-dagar-efter-julafton" som jag alltid sa när jag var liten) fyller jag år, denna gång 12. I vanliga ordning blev jag gratulerad sängen med sång och presenter. Eftersom jag hatar smulor i lakanen, och detta år dessutom bantade, hade jag sagt bort frukosten, den fick jag vid köksbordet samtidigt som mamma berättade om hur det gick till den förmiddag jag föddes, precis som varje år. Jag kan historien innan- och utantill eftersom jag hört den varje födelsedag så länge jag kan minnas (jag var nära att ploppa ut i en bubbelpool när mamma badade innan förlossningen, det var sådan kraftig storm att fönstrena på BB blåste upp trots att de var stängda, jag föddes 11.11 på förmiddagen och jag var väldigt söt. Hur nu en fonstervattenslemmig bebis kan vara söt). Jag hörde den säkert innan jag kan minnas också.

 

Hursomhelst. Min födelsedag fördrevs med att se på gamla Sunset Beach-avsnitt, åka ner på "stan" (eller "ner på Mora" som man säger i Mora. Det är ingen stad) med mamma där jag köpte ett par brallor på JC och hyrde en film i en videobutik. I videobutiken köpte mamma en påse med små Snickers och i bilen på vägen hem sträckte hon fram påsen till mig men jag tackade nej, jag ville inte ha något. "Jag är inte sugen", sa jag och då kom tjatet och gnatet om vikten av att äta som ett brev på posten. Jag försökte framföra att jag faktiskt hade ätit lunch (en halv pannkaka) för inte så länge sedan (ungefär fyra timmar) och att det faktiskt var bättre att äta mat istället för godis. Mamma höll med att det var bättre att äta mat OM man åt mat. Jag hade ju ätit "så lite" och jag "behövde" snickersen.

 

Hela vägen hem från stan predikade mamma om hur jag absolut inte fick gå ner fler kilon, då kunde jag "bli sjuk". Jag lyssnade inte på vad hon sa. Jag stände av, tänkte på annat, till exempel om hur jag smidigast kunde få i mig så lite middag som möjligt på kvällen. Jag visste liksom själv hur jag såg ut (FET) och hur jag ville se ut (SMAL), vilket ingen människa i världen kunde ändra på. 

 

Efter att mamma tjatat om den där jävla Snickersen och försökt fresta mig i dryga timmen gav jag med mig och tog en, bara för att få tyst på henne. Snickersdoften av choklad, kola och jordnötter i mitt svinhungriga tillstånd var inte lätt att stå emot, min kropp ville ha hela påsen men jag lyckades åtminstone hålla mig till EN. Det var jävligt gott, det kunde jag inte förneka, men det kändes som om allt förstördes och jag fick ångest över att ha misslyckats.

 

Födelsedagstårtan på kvällen dissikerade jag på desertfatet så gott det gick. Smetade ut och mosade in tårtbotten i grädden som jag i sin tur strök ut över hela fatet så att mer än halva tårtbiten "försvann". Jag behövde inte äta mer än några hallon och ett par konserverade mandarinklyftor och det gjorde jag bara för syns skull, helst hade jag inte velat äta alls men jag orkade inte hitta på fler bortförklaringar om varför jag inte åt. Det kunde de väl för fan lista ut själv?